Mona slog försiktigt klubban i bordet. Kongressen var avslutad. Ombuden förberedde sig för hemfärd. Hem till alla Sveriges byar, samhällen och städer för att berätta om diskussionerna och om partiledarvalet. Möjligen också några ord om kongressfesten. Men, tror jag, framför allt om ett socialdemokratiskt parti som tagit ny sats, fått ny ideologisk energi, växt i sitt självförtro- ende och utan tillstymmelse till tvekan har tagit sikte på framtiden. Om man ska vara riktigt rättvis mot en kongress måste mer tid ägnas till eftertanke och summering. Men några snabbt tänkta punkter kring det som hänt kan vara följande:1) Kongressen, Mona och ombuden, avrättade med besked alla myter om att socialdemokratin är en trött och förbrukad kraft i politiken. Tvärtom: genom hela kongressen, genom alla anföranden, spirade samhällskritiken. Där talade enskilda om sina upplevda brister och hade konkreta förslag till lösningar. Viljan att gå vidare och förbättra med politik som verktyg mani- festerades.
2) Folkrörelsen lever. Minns bredden i inläggen och kraftsamlingen kring politiken. Den facklig-politiska samverkan, från Monas första meningar i talet till många ombud som vittnade om detta. SSU, som vanligt en progressiv kraft, Unga örnar, Kvinnoförbundet, Student- förbundet.
3) Förändring, ja. Inte dramatiska övergivanden av grundvärderingar. Tvärtom. Stärkta i själarna vågas förändringen. Tryggheten var partiet finns värdemässigt ger möjlighet att utveckla, vara nyfiken, våga pröva och misslyckas och sen pröva nytt.
4) Hela Sverige. Ibland blir kongresser tydliga spänningsmätare om regionala klyftor. De finns kvar men kongressen markerade en uppslutning viktig framöver: Storstad och glesbygd tillsammans. Norr och söder gemensamt. Och, som Monas avslutande ord så tydligt visade: Socialdemokratin som ett brett parti för alla grupper. Där jag också hoppas att Terese Lindbergs
analys finns med. Socialdemokratins jämlikhetstanke: en politik för hela folket som gör att också en bred och ganska välbeställd medelklass sluter upp bakom trygghetssystem som t.ex. a-kassan eller sjukförsäkringen.
5) Kongressen bekräftade en rad dimensioner i politiken som inte bara är sakfrågor utan måste genomsyra alla politikområden, vara en den av hela partiets själ. Jämlikheten. Jämställdheten, nu uttryckt konkret i ledarskapet i partiet. Det gröna folkhemmet som hälften av ombuden tog upp. Inte som ett nyuppvaknat och skrämt parti som Reinfeldt över klimatrapporterna. Mer redovisning av vad vi redan har gjort och hur vi vill gå vidare. Internationalismen som en grundpelar i partiet. Det livslånga lärandet.
Det är nästan patetiskt att göra jämförelsen med partiets huvudmotståndare. Moderaterna och Fredrik Reinfeldt avslutade förvisso en stämma som var plattform som ledde till makten. En i stort färdigtänkt produkt med insikt om att den egna politiken aldrig skulle vinna stöd av folket. Ett närmast VD-likt uppdrag att skaffa makten, kosta vad det vill.
Ombudet Sven Britton varnade i ett inlägg för att valseger 2010 inte är självklar. Även om jag gärna vill att vi håller humöret och segerviljan uppe så var hans inlägg viktigt. Men ska jag vara riktigt ärlig så har jag otroligt svårt att tro att högern och moderaterna ännu en gång skulle vinna ett val. Kongressen har gett mig en starkare övertygelse om att det kommer att bli väldigt svårt för Reinfeldt. En historisk kongress genom partiledarskiftet, ja. Men också en historisk milstolpe i partiets värderingsutveckling. Det kommer att visa sig framöver.
Intressant: Andra bloggar om: politik, socialdemokraterna, mona sahlin, val2010, partikongress
