Nu tror jag att Margareta Pålsson innerst inne har stor förståelse för att det kan ta tid att formulera en gemensam politik i olika sakfrågor. Ta betygen, där det ett halvår före FÖRRA valet gjordes utspel om den borgerliga politik som alltså når riksdagens bord idag. Aftonbladet skrev om detta bland annat i februari 2006. Jag hörde ett inlägg med kritik mot Jan Björklund; dels lovade han skolpolitik förra valet, sen sitter han i fyra år utan att producera någonting, sen återkommer det som något av valfråga strax före valdagen.
Elever går fler än en mandatperiod i skolan. Det vore en fördel om vissa grundläggande förutsättningar för skoltiden finns på plats och är kända. Det kräver någon form av bred uppgörelse som består också vid maktskiften. Det är trist att det inte finns en samtalston i landet, som ger grund för de långsikta perspektiven. Ta betygen som exempel. Jag är djupt skeptisk till att skolpolitiken har varit helt fastnaglad vid hur man mäter kunskap i stället för att själva kunskapsförmedlingen är i centrum. Men i kompromisser får man ge och ta och för egen del skulle det vara bra om frågan kunde läggas åt sidan för att vrida energin till annat. Hur höjer vi skolans resultat där de i dag är som svagast, till exempel? Vilka resurser får skolan på lång sikt? Med en alliansregering som inte höjer statsbidragen?
Maud Olofssons utspel att Miljöpartiet är "värre än kommunism" som hon hävde ur sig om de rödgrönas syn på vinster i skolan, tillhör sådant som försvårar ett gott samtalsklimat. Det är inte bra för svenska elever och lärare.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, val 2010, valet 2010, alliansen, rödgröna,
