måndag 28 juni 2010

Ett tal av Mona Sahlin, Almedalen, Gotland den 8 juli 2010

Ett bra initiativ av HBT-sossen och Kulturbloggen. En reaktion på att blogginläggen gärna får ta upp mer av egna, S-märkta visioner och förslag mer än kritik av regeringen Reinfeldt. En självklar utmaning att anta, utan att vara särskilt tillfrågad.

Vilken är ramen för talet? Det är valår och möjligen naturligt att de frågor man tror blir viktiga för att övertyga väljare betonas. Jag tror inte det är där det börjar. Jag tror inte heller att det för väljarna börjar i sakfrågorna, hur många listor som valforskarna än tar fram om det. Mona skulle visst kunna börja med grupper: barn, fastighetägare, kommunalare, kvinnor, geografiskt lyfta upp Gaza eller kanske Kongo. Men jag tror inte heller det börjar där. Det börjar definitivt inte med fastighetsskatteskalor, utsläppsrättigheter eller ens Förbifart Stockholm. Hur viktigt det än är. Det börjar absolut inte med "läget i opinionen". Så roligt ska vi inte ha!

Jag tror det börjar med magkänslan och hjärtat, kanske till och med pulsökningen. Där man inuitivt känner, reagerar, kanske till och med brinner med ensusiasm. Vad tror jag på? Vad ser jag som samhällets brister som borde göras något åt? Görs det bäst av politiken? När den grunden är lagd får Mona gärna prata sakfrågor. Först då. En "grupp" - barnen - skulle kunna vara illustration för mycket av detta: "Varför har Sverige så länge varit världens kanske bästa land för barn att växa upp i"?

* Ett samhälle för alla - Få efter behov - Ge efter förmåga.
För mig betyder ordet "Alla" särskilt mycket i socialdemokratins själ. Det räcker inte att (S) är ett parti "för de svaga". I en välutvecklad välfärd tenderar gruppen "sämt ställda" att vara en minoritet som aldrig själva kommer att få politisk tyngd att rösta fram förändringar. Vad är då det kitt som kan ena? Som gör att rik och medelklass tycker att "Alla ska med" för att använda en sliten slogan? Ja, man får själv del och det  av en viktig service som har hög kvalitet. Då är man också beredd att vara med och betala, annars inte. Det kitt som håller ihop är också en tydlighet att behov får styra. Även om "mitt barn" inte har behov av särskilt stöd så är jag beredd att genom skatten finansiera för grannens barn. Jag vet att jag ocskå tjänar på det".

* Hållbar tillväxt  
Tanken om en hållbar utveckling, både ekonomisk, social och ekologisk, är inte bara en överlevnadsstrategi. Det berör också mycket av socialdemokratins grundsyn på samhället. Både nu och i en tämligen framgångsrik historia. Välfärd, ja, men den måste betalas av en långsiktigt hållbar tillväxt. De snabba klippen leder i motsatt riktning. Därför kan inte tillväxten ske på bekostnad av miljön. Ett samhälle som inte håller ihop socialt brakar ihop eller drabbas av sämre tillväxtförutsättningar. Alla tre ben är grundläggande för framtiden.

* Ett Sverige i världen
Sverige och inte minst socialdemokratin har en lång historia av att driva internationella frågor. "En internationell rörelse" kanske låter lite högtidligt men är samtidigt både själ, hjärta och en mänsklig plikt med tanke på hur klyftorna mellan världens folk ser ut. Jan Eliasson jobbar med Milleniemålen. Det vill jag höra om i Monas tal.

Några sakfrågor också:
* En del gör vi gemensamt och betalar för gemensamt.
Eftersom det finns en tendens att låta skattedebatter hålla på utan att någon ens bemödar sig att ta upp om de pengarna möjligen borde betala för någon efterfrågad och viktig samhällsinsats borde Mona i talet kunna göra någon deklaration i likhet med morgonens artikel. "Varje krona ska användas effektivt. Inte en krona i skatt i onödan. Men samhällsansvar kräver att reformer betalas. Vi ser brister i välfärden. Därför möter vi krav på sänkta skatter nu med att tillföra resurser till välfärden.

* Storstadsliv
Av flera skäl måste Mona tala om storstaden. Inte bara därför att valet kommer att avgöras här. Talar vi samhällsbrister och klyftor mellan människor så är det i storstadsområdena som de är tydligast: Ekonomiska, sociala, hälsoskillnader, utbildningsklyftor. Visst: ta allvar på de drömmar om lycka och framgång som människor har. Tala mycket om tillväxtmotorer, internationell forskning och en sjukvård i världsklass. Men storstadspolitik i socialdemokratisk skepnad utesluter aldrig de som står längst i från samhället, i storstadsregionerna de som lever och bor i de så kallade "Miljonprogramsområdena". Det är, vet jag, inte nödvändigt att påminna Mona om.

På en punkt har jag en möjligtvis annan uppfattning än utmaningens initiativtagare: Visst vill jag höra ett tal där den mesta tiden används till egna drömmar och förslag. Socialdemokratiska. Rödgröna. Men det finns ett till syfte med talet: Vem beskriver det val av samhällsmodell som väljarna faktiskt står inför? Eller är valdagen bara ett val mellan olikfärgade men lika välsmakande delikatesser? Om inte Mona Sahlin beskriver den riktning Sverige egentligen är på väg i med alliansregeringen vid makten: på vilket sätt ges väljarna annars den berättelsen inför valdagen? Det handlar inte om att skrämmas, att skälla eller sprida vulgärargument. Det är en förbannad plikt i en demokrati att ge sin syn på de alternativ väljarna står inför. Det gäller både för Sahlin och de andra partiledarna. Ingen annan gör det.


Fler som bidrar: 
Peter Högberg, Peter Johansson


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2 kommentarer:

Alexandra Einerstam sa...

Wow, vilket inlägg! Bra där!

Markus sa...

Många budskap där, men jag väljer att bara bemöta ett av dem:

"Vi ser brister i välfärden. Därför möter vi krav på sänkta skatter nu med att tillföra resurser till välfärden"

Det där är ett typiskt tankefel på politikens vänstersida, att alla brister ska lösas med mer resurser. Innan man tanklöst höjer skatten och pumpar in mer pengar i den ofantliga sektorn måste man utreda om det går att få ut mer genom att använda befintliga resurser mer effektivt. Jag såg t.ex. på Uppdrag Granskning där de tog upp ett fall med en kvinna som väntade flera månader på en knäoperation, medan 25% av vårdens resurser mer eller mindre konstant stod oanvända på grund av ineffektiv organisation. Att i det läget pumpa in mer pengar skapar bara ännu mer svinn.

Att ge pengar till det som fungerar dåligt må verka logiskt ur ett perspektiv, men först måste man utreda varför det fungerar dåligt. Annars blir det som att belöna de lata arbetarna i ett försök att få dem att jobba hårdare, medan man försummar de flitiga. Hur bra skulle ett företag fungera med den lönepolicyn?