Ett ideologiskt inlägg om Sverige och jämlikhetstanken

I dagens papperstidning av DN skriver Henrik Brors på ett tema som jag själv precis hade tänkt blogga om. Hans analys är att jämlikheten kan bli en fråga som avgör valet. Underlaget för tankarna är att FSI:s undersökningar visar att just frågan om jämlikhet har fördubblats i styrka när det gäller hur väljarna ser på viktiga frågor i valet. Såväl angängare till rödgröna som till allianspartierna gör nog klokt i att ställa sig frågan:

Varför har jämlikheten blivit allt viktigare - dubbelt så viktig - under tiden med Reinfeldt vid makten?

Det är väl ingen grov gissning om man tror att sakfrågor har fått upp ögonen på de väljare som redan tidigare har stått upp för jämlikhetstankar. Det vill säga de tankar om gemesamt ansvar, gemensam finansiering och gemensamma beslut genom politik som gjort välfärden i Sverige till en så bastant förankrad företeelse. Det verkar som väljarna vill markera: vi vill inte ha ett Sverige med ökade klyftor. Konkreta illustrationer för "fel väg" har blivit sjukförsäkringen, de sämre ersättningarna för arbetslösa, skyfflandet av enskilda sjuka från Försäkringskassa till arbetsförmedling osv. De växande klyftorna med större lättnader i skatter för dem som har mest och samtidiga politiska stjärnsmällar mot de som har det sämst uppskattas inte.

Henrik Brors analys att, ungefär som min egen i ett inlägg, att alliansens framryckning beror på ett totalt fokus den senaste tiden på ekonomi och framför allt skatter. I sak viktiga frågor: men skattedebatten förs isolerat. För den som likt jag tycker att vi inte ska ta ut en enda kronar mer i skatt än vad som krävs blir det svårt när debatten aldrig kopplas till det de ska betalas. För oss som också ser skatter som ett viktigt verktyg att omfördela det vi alla bidrar till i samhället är läget ännu värre. Den mediala debatten och den politik som förs har gjort att ordet "fördelningspolitik" har ställts inför en tämligen brutal avrättningspatrull. Inget, säger inget, i allianspartiernas retorik eller politik, handlar om "fördela rättvist".

Den stora omfördelningen mellan grupper och människor avgörs av jobb eller inte jobb. Det är och var de borgerliga också medvetna om i 2006 års val. Jobbfrågan avgjorde men resultatet blev det motsatta eftersom drivkrafterna i en borgerlig regering inte har varit och aldrig kommer att vara jämlikhet och fokus på att minska skillnader. Jobbfrågan blev en ren "valvinnarfråga".

Vad innebär då "four more years" med Reinfeldt? I vilken riktning förs Sverige med en växande medelklass som blir allt mer nöjd med sänkta skatter och mer i plånboken? Vad får vi för Sverige när sjukvården blir lättillgänglig för den som egentligen klarar sig med egenvård och allt mindre tillgänglig för den med mer omfattande vårdbehov? En arbetsmarknad där låga löner, sämre trygghet i anställningen och sämre ersättningar vid arbetslöshet är faktorer som tillsammans med en hög arbetslöshet fortsätter att göra löntagarna allt svagare och arbetsgivaren allt starkare? Dessutom med en regering som går dess ärenden? Ett Sverige med allmän a-kassa, kommunala verksamheter med minimikvalitet och den som så vill använder det ökade utrymmet efter sänkta skatter att köpa sig en högre kvalitet av vård, skola och omsorg?

Ett Sverige där den mer lyckligt lottade andelen, kanske 60-70 procent ALLTID kommer att ha majoritet i väljarkåren. Vem vet. Ur detta växer kanske fram ännu fler grupper som "tycker synd om...". Som använder några kronor till välgörenhet. Som gör ideella insatser för att "ta hand om". Men som inte har något som helst intresse att röstar fram en politik som förändrar orsakerna till ojämlikhet och utanförskap. Verkligt utanförskap.

För ett par dagar sen förärades jag ett helt blogginlägg av Svenska Dagbladets ledarblogg. En konkret fråga, kommuners stöd till äldre för att fixa praktiska saker, utgick från ett mer ideologiskt resonemang som fördes av KD om att det är dags att begränsa politikens roll. Debatten passade verkligen Svd ledaren som genom Maria Erikssons penna också pekade på annat där politiken i dag har alltför stort inflytande. Hela tanken är "köp och sälj" utan "störande inblandning" från politiken eller från facket. Detsamma på bostadsmarknaden.

Fyra år till med Reinfeldt gör att utvecklingen av ett "Timbro-Sverige" fortsätter med allt högre tempo. Och i det finns en sak som berör mig djupt. Det är ett i högsta grad demokratiskt framröstat samhälle där de breda grupper i medelklassen, inte minst i storstäderna, gynnas och får det ganska bra samtidigt som de grupper som får hålla tillgodo med ett samhälleligt "basutbud" på låg nivå (som ger låga skatter) får det allt sämre. De kommer alldrig att själva kunna rösta fram en annan politik. Just där krävs ordet "Solidaritet" omsatt i aktiv politik. Jag tror att att det är mycket om det här som valdebatten borde handla. 

Fler som bloggar:
- Johan Westerholm om storstadspolitik
- Marika Lindgren Åsbrink om "myter"
- Ulrika Falk om en Reinfeld-bok och en näringsminister
- Claes Krantz om att dölja arbetslöshet
- Peter Högberg om illusioner i politiken .

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant ?   Läs även andra bloggares åsikter om politik, välfärd, val 2010, valet 2010, opinionen, ideologi, jämlikhet, alliansen, socialdemokraterna, fredrik reinfeldt, mona sahlin