Det må vara en viss förvanskning av historien om jag skulle påstå att mina första ord i livet efter "mamma" var "resolution 242 och 338". Möjligen hör det till de första politiska begreppen, inlärda framför familjens svart-vita TV. I det här sammanhanget står det för - ingenting. Åren har gått. Spänningar, krigshandlingar och ett palestinskt folk utkört också från det område som FN:s delningsplan hade avsett för dem. Detta mot en makt som militärt är totalt överlägset, som har de stora staternas stöd och i de fall kritik ges möter tämligen menlösa gläfsanden, en nation - Israel- med ett folk som kanske mest av alla borde avsky våld och förtryck med tanke på det judiska folkets brutala historia. Egentligen borde det i stället ha varit en god grund för det där som beskrivs i det ganska utnötta ordet "fredlig samexistens". Två stater, sida vid sida. Israel bredvid Palestina. Ett fritt och demokratiskt Palestina. Kanske som Sverige och Norge, vem vet.
Problemet är att palestinierna pressas tillbaks gång på gång. Det där området som FN delade upp har väl alltid varit en chimär. Sen blev bosättningsstrategierna ytterligare en faktor som krymte och krymte det tilltänkta området för en palestinsk stat. Gaza blev något av "världens största utomhusfängelse". Ett sönderbompat sådant.
Jag var på Sergels torg. På så sätt känns det ändå som jag har gjort NÅGOT. Men inte i närheten av vad de svenskar som nu sitter i israeliskt fängelse har gjort av humanitära skäl. De är, menar israeliska politiker, inte några humanister utan har kopplingar till internationella terroristnätverk. Jag har hört ramsan så länge jag minns. Jag har sett dagens blodsbilder sedan jag förstod vad en teve var. Jag tror inte enländet har en chans att upphöra förrän omvärlden gemensamt lämnar det orimliga att måsta lägga skuld på båda parter samtidigt. Jag tror att Israel någon gång måste få stå vid ansvarsskranket på egna ben.
Vad tror vi om framtiden? Jag läser igen citatet från Cordelia Edvardsons bok "Berättelser från gränsen", skriven i Sydsvenskan 2001, något som verkligen förmörkar bilden av framtiden. Dr Shafik Masalha har studerat de palestinska tio- och elvaåriga barnens drömmar.
När palestinska barn drömmer drömmar dominerar våldsamma och blodiga drömmar med politiska motiv. Ett forskningsprojekt visar att barnen i drömmarna ofta ser sig som hjälplösa offer vars enda hopp är att dö martyrdödenAtt göra något mer än det som har gjorts i Mellanöstern känns vara något av sista chansen att rädda generationer av barn till något som i alla fall kan likna en framtid. Det handlar både om palestinska och israeliska barn. Diplomatin borde här förses med ett effektiv bonus- och vitessystem. Eller också enas politiken och gör gemensam politisk och ekonomisk sak med det land som i morse bordade Ship to Gaza så brutalt. Våld har vi sett tillräckligt av.
Fler som bloggat:
- Deepedition som bloggar om proportionalitet - och påminner om fredskämpar på båda sidor...
- Motpol om oändligheter som stärker extremism..
- Mark Klamberg om dagens händelser utifrån folkrättsperspektiv / analys
- Mats Engström om svagt regeringsagerande.
- Runo Johansson om att det finns gränser.
- Helen Pettersson, som ställde fråga till Carl Bildt om Ship to Gaza
- Lina van der Weyden, "diplomatbloggar" från Sergels torgs närhet.
- Helene Sigfridsson om Sergels torg
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, israel, palestina, mellanöstern, gaza, fn, henning mankell,
