Sanna Rayman lyckas idag få ihop en ledare som både retar mig och samtidigt träffar ett område där jag själv känner något av livets bitterhet. Dels spinner hon vidare på det som den högra planhalvan alltid har filosoferat omkring utan att först se verkligheten. Att allt mer av det som den gemensamma sektorn sköter bör kunna göras i det "civila samhället". Tidvis har det varit ganska tydligt att debatten har drivits av både ett förakt för politiken och för gemensamma lösningar. Men också som en väg att lyfta av uppgifter från det gemensamma så att skatterna kan sänkas. Den delen av SR:s artikel är vanlig retorik som är välkänd sedan länge.
Andra delen blir ett större problem för mig att gå emot. Att en stor del av Sveriges idrottsliv har en imponerande verksamhet kan förklaras av individers enorma, ideella insatser men också av ett stöd till idrotten som vi gemensamt står för genom skatter. Det handlar både om verksamhetsbidrag och lokaler och anläggningar. Att mycket av detta bygger på föreningslivet och alla engagerade personer är en oerhörd tillgång.
Det vi inte har klarat tillräckligt är att kombinera föreningslivet med den väg till fler aktiva som det kan vara när barn och unga får pröva på en idrott. Visst görs mycket för att rekrytera fler aktiva och visst är föreningarna öppna och inbjudande. Men för dem som likt mig inte lyckades fångas upp av den lokala friidrottsklubben förblev de skattefinansierade idrottsanläggningarna som en ointaglig hägring. Jag ville nog, men lyckades inte komma in i den där föreningen som hade nyckeln till idrottsplatsen.
Det som Sanna tar upp om öppna anläggningar för " folk som helt saknar organisationsnummer och stadgepärm" efterlyser jag också.
Det ger dessutom idrottsrörelsen självklara målgrupper att ändå försöka värva. Och möjligen hittar man då en ny Kallur eller Klüft, även om jag inte på något sätt antyder att mina egna potentialer på friidrottens område har legat på det planet.
Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, idrott, föreningsliv, kultur, fritid,
3 kommentarer:
Hej Peter,
borde vi inte vidga vår egen syn på gemensamma lösnngar. Är inte idrottsföreningen en gemensam lösning. Matkooperativet i byn, föäldrakooperativet som driver dagis? Är inte politikens roll att värna tillgängligheten och öppenhållandet med hjälp av lagstiftning och konsumentskydd?
Det finns ingen given koppling mellan offentligt driven lösning och gemensam. Det var med den vetskapen som grund som arbetarrörelsen en gång i tiden växte sig stark.
Jag måste säga att det Rayman skrev om spontanspel på fotbollsplaner tilltalade mig, men hon beskrev inte hur det gick till.
Vet du Peter?
Med tanke på folkhälsan behövs fler möjligheter för alla att röra på sig och barn har inte längre kvar möjligheten att dra ihop ett fotbollsgäng eller brännbollsdito för spontana lekar.
Barn och ungdomar får sällan utlopp för att skapa egna och spontana aktiviteter, som är viktiga förberedelser för vuxenlivet. Det syns mig som om barn och ungdomar numera sällan får det utrymme och förtroende av vuxna som de förtjänar.
SR försöker göra partipolitik av frågan. I Göteborg är grindarna öppna till nya konstgräsplaner för spontant spel och lek. Göteborgs kommunstyrelseordförande heter Anneli Hulthén(s). Hennes motto är : Det som är bra för barn är bra för alla.
Skicka en kommentar