Alliansen som PR-skapelse inget att kopiera för de rödgröna

I stället för att gå under de röda vackra fanorna ägnar SVD:s Sanna Rayman första maj till en "ledar-signerat" om det rödgröna samarbetet jämfört med allianssamarbetet. Slutsatsen är inte helt oväntat att s-v-mp är splittrade.

Det enda ”från vad” och ”till vad” som finns i den rödgröna trion verkar vara ”från nu” och ”till valdagen”

Jag tycker det är att hårddra. Efter ett femtontal budgetar tillsammans och en lång erfarenhet lokalt och regionalt i landet finns betydligt större samstämmighet och samsyn än så. Med lokala variationer och avvikelser förstås. "Störst" är väl, förutom det nationella samarbetet, västra Götalandsregionen där samarbetet handlar om att skapa stabilitet över blockgränserna. Där har alliansen som existens stoppat möjligheter till flera samarbeten i den riktningen. Blockpolitiken är fastmurad.

Jag delar SR:s uppfattning att den borgerliga alliansen är mycket av en PR-konstruktion. Den minnesgode vet att Reinfeldt kallade det för Allians för maktskifte i Vaxholmstalet. Det var makten som var hela utgångspunkten. Med "Sverige" i stället för "makt" och med badtunnebilden i medierna blev det urgamla borgerliga alternativet helt plötsligt framställt som nytt. Inte minst tack vare en fulltständig avsaknad av granskning från mediernas sida. Valsegern kom på löften om jobben och kamp mot utanförskap. Något där verkligheten efter valet som bekant blev det omvända. Det är ett obegripligt faktum att alliansens - borgarna- klarar sig helt från medialt ifrågasättande av detta jättemisslyckande.

Jag tror som tidigare blogginlägg har visat(här och här), på det jag gärna kallar framtidsalliansen. Ett samarbete som har en avgörande skillnad mot borgarna: Den retorik som handlar om politiken som ansvarstagande, offensiv och miljöinriktad med rättvise- och jämlikhet som bärande fundament är äkta. Hela det borgerliga samarbetet vilar på valanalyser och anpassning av retorik och budskap för att passa det väljarna vill. Samtidigt är politiken i mångt och mycker minst lika mycket höger som tidigare moderatledaren Lundgren förde. Oavsett opinionstrender så vägrar jag tro att man långsiktigt kan överleva med en politik man faktiskt inte själv tror på. Skulle de rödgröna bara kopiera alliansbygget med happenings och prat i stället för att bygga på gemensamma grundvärden och mål för samhällsutvecklingen är det svårt. Och inte önskvärt!

Sanna framgåller att "Miljöpartiet är inte vänster i alla delar. Det är ett av problemen för de rödgröna. Det vore idiotiskt att inte inse att så ibland är fallet. Det tangerar också ett internt problem för (S) där medlemsgrupper ibland känner starka band till vänster och skepsis mot mp eller omvänt. Ofta bottnar kritiken mot samarbetet på en övertygelse att allt är som förr, att S klarar sig själva om man bara koncentrerar sig på sitt eget. Här borde både valresultat och analyser av väljarnas tankar vid partival vara fakta som sparkar. Likadant är det med socialdemokratins viktigaste målgrupper som man måste vinna tillbaks för att ha chans på valseger. Det är en utmaning. Men utmaningar behövs för utveckling, också för politiska partier.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, mona sahlin, framtidsallians, val 2010, första maj, 1 maj, miljöpartiet, vänsterpartiet