fascineras och bitvis skräms mer och mer av hur den politiska debatten förs i Sverige när det gäller kopplingen mellan det vi gemensamt vill satsa på och hur det ska betalas. Allt mer verkar diskussionen fara långt i väg från det självklara: ju mindre vi avsätter till skatt av det vi tjänar desto mindre blir det till gemensamma områden som skola, vård och omsorg.Där finns möjligen områden för fortsatta effektiviseringar som ger lika god välfärd för samma eller till och med mindre kostnad. Men "tidens tand" har skurit bort "dökött". Den som påstår detta har bevisbördan att nämna konto och belopp, och berätta om konsekvenserna. Det görs sällan i debatten. Snarare har väl dessa överkostnader ökat efter de så kallade valfrihetsreformerna. Där är argumenten andra och omvända. "Valfrihet måste får kosta". Oavsett om fler vårdmottagningar behövs i innerstaden så ska skattepengar avsättas för dessa oavsett behov. Oavsett vikande elevunderlag huserar friskoleföretagen fritt på "skolmarknaden". "Valfrihet måste få kosta", till och med i form av vinster med direkta skattepengar rakt in i internationella bolags kassakistor. "Valfrihet" och "mångfald" kallas det.
I DN skriver Henrik Brors en krönika om Sahlin, Socialdemokratin och skatter. Här: åter ett inlägg som visar att det krävs otroligt mycket fler svar och argument från den som ser skatter som betalning av välfärd än den som helt kort kräver "sänkt skatt". På samma sätt om politikens ena sida har valt att avsätta mindre till det gemensamma genom att sänka skatter. De som då talar om att vi behöver de pengar som skattesänkningen kostade pressas hårt av utfall om "chocker". Att väljarna gärna vill ha både bättre välfärd och lägre skatter är kanske förståeligt. Men att ledande politiker som hävdar samhällsansvar säger samma sak är inte okey.
Nu vill många väljare faktiskt inte ha lägre skatter till vilket pris som helt. Väljarna är som jag brukar skriva, ganska kloka. De förstår att mindre pengar in måste ge mindre satsningar ut.
Henrik Brors påminner om en ny undersökning om svenskarnas åsikter om skatter från SOM-institutet vid Göteborgs universitet:
.. visar något överraskande att kravet på sänkta skatter har störst stöd bland låginkomsttagare, lågutbildade och arbetslösa.Jag brukar tänka på folkomröstningen i Värmdö för några år sen. Som SvD då kunde berätta:
när medborgarna själva får bestämma är det inte säkert att de väljer sänkt skatt. Förra året fick invånarna i Värmdö folkomrösta om frågan: ville de ha en skattesänkning på 20 öre eller att pengarna skulle satsas på kultur och idrottsanläggningar? Värmdöborna, som då hade under det högsta kommunala skattetrycket i länet, valde bort sänkningen. 82 procent ville hellre ha kultur.Men poängen som jag hade tänkt ut med det här inlägget var egentligen inte att debattera hela detta område om välfärden, dess prioriteringar och dess finansiering. Poängen var egentligen är peka på det absurda i att politiker som kräver mindre pengar in (sänkt skatt eller avstå från att höja vid behov) sällan ställs till svar för det. Det är inte bara risker för kvaliteten i välfärden. Den stora risken är att man gör både ock. Då inträder det ekonomiska moraset. Precis så brukar det gå när partier med skattesänkarambitioner har makten.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, skatter, mona sahlin, alliansen, regeringen, välfärd, val 2010
