Mona Sahlin släpper idag sin bok, "Möjligheternas land". Jag har råkat se några avsnitt i den. Möjligen borde den kommit ut tidigare. Mycket tidigare. Det jag har sett och läst vore erfarenheter och tankar som fler så kallade vanliga väljare borde få läsa före valdagen. Det händer som bekant att erfarenheter och så kallat ledarskap värderas i politiken. Läser man Sahlins bok så får man en bra bild av det gedigna bagage hon tar med sig in i en kamp om statsministerposten: Där har hon sannerligen inget att skämmas för i jämförelse. Tvärtom. Det är inte utan att jag grunnar över vilka källor som ibland tas för beskrivningen av S-ledaren. Är det inte i själva verket så att erfarenhetesmässigt är andra partiledare på många sätt rena noviser i en jämförelse?
Men politiken kommer inte i Sahlins regering att bottna i person hur mycket "man" än vill göra valdagen till det. Det är människor och deras förutsättningar för ett gott liv, det är det ständiga arbetet att möta brister i samhället som måste vara och kommer att vara politikens utgångspunkt. Just därför inleder Monas mer drömmande avsnitt hela boken. Här gör Sahlin en markering:
Jag talar kanske på det sättet tydligare än mina företrädare som socialdemokratisk partiledare om individens frigörelse och frihet.
Att individen ses som utgångspunkt, kanske mer än "Katrineholm", känns förstås rätt. Helt rätt. Sahlin utvecklar sin syn om hur människor måste ha rätt att förverkliga drömmar -"ditt livs äventyr-" oavsett bakgrund. Sahlin skriver om drömmar.
"Ett av mina favoritcitat kommer från antologin Tala om klass, där Karin Nielsen skriver så här: Mamma lät oss födas i välfärdslandet Sverige, ett land som höll på att byggas upp till ett av de bästa i världen, med yttrandefrihet och ständigt nya reformer för social trygghet och möjligheter även för oss som inte tillhörde över- och medelklassen att utbilda oss och ta oss fram. ”Du är så dum”, har jag sagt till mamma tusen gånger. Så fel. Hon är inte dum. Jag klarade en högskoleutbildning. Det skulle hon också gjort. Det är inte för att man är smart som man går vidare. Det är för att det finns möjligheter."
Här, menar hon, går regeringen Reinfeldt helt fel väg.
"Regeringen stänger idag dörrar till utbildning för människor, med sina neddragningar i komvux och yrkesutbildning. Det är fel väg att gå. Inget är så avgörande både för individens frihet och framgång, och för nationens utveckling som breda möjligheter till utbildning. Det handlar om social rörlighet, möjligheten att göra en längre resa än den som ryggsäcken hemifrån packades för."
Ett avsnitt har rubriken. "
Ansvar för Sverige Rakt in i den ekonomiska politiken". Sahlin beskriver den första tiden i regeringen Carlsson från 1990 när hon kastas rakt in i krishanteringen, strejk- och lönestoppsförslag och behov av att få bukt med de växande obalanserna i ekonomin. En påminnelse om hur det har sett ut i Sverige tidigare. Alla regeringnar har inte tillträtt med samma goda utgångspunkter som nuvaranade. Sahlin berättar:
"Min period som ny arbetsmarknadsminister gav mig erfarenheter som sedan kommit att prägla mig som politiker. Det föll på min lott, enligt statsministers uppdrag, att försvara den nödvändiga men kortsiktigt impopulära ekonomiska politiken. Jag stod upp för politiken och vek mig inte en tum, trots att det blåste hårt i media och i dusterna med LO:s ledning. Det kom jag senare att göra också under de ekonomiska krissamtalen med den borgerliga regeringen 1992 när vi tog ansvar för Sverige trots att vi var i opposition. Liksom när jag som partisekreterare 1994 tog debatten om det socialdemokratiska valmanifestet och de många tuffa ekonomiska besparingarna i detta dokument – en politik som var upptakten till den långa men nödvändiga perioden av budgetsanering i Sverige. "
Om främlingsfientliga krafter...
"Jag kommer aldrig att tillåta att socialdemokratin i Sverige gör samma misstag som vårt systerparti i Danmark gjorde. När de främlingsfientliga krafterna fick grepp om debatten så duckade de. Partiet orkade inte med att ta debatten, istället anpassade de sina egna argument – med förödande resultat. Det bidrog till att flytta hela det politiska fältet högerut. Vad vi lär av detta är att alla demokratiska partier måste ta debatten, att aldrig acceptera främlingsfientlighet i någon form och alltid möta de samhällsproblem medborgarna lyfter fram med tydliga lösningar. Som så ofta handlar det om en politik för jobb och rättvis fördelning."
Om erfarenheterna i fyra regeringar under tolv år...
"Sammantaget har jag mellan 1990 och 2006 ansvarat för över femton politikområden; arbetsmarknadsfrågorna, EU:s utsläppshandel, jämställdheten, småföretagen, arbetslivsfrågorna, integrationen, energipolitiken, bostäder, Estonia, IT-frågorna, rymdfrågor, gruv- och mineraldriften, idrotten, storstäderna, demokratifrågorna, mänskliga rättigheter och nationella minoriteter. Denna bredd av politisk erfarenhet spelade in när en enig socialdemokratisk valberedning tillfrågade mig om att bli ny partiordförande. Jag kan vara trygg i mina erfarenheter."
Om Samhällsbyggnadsministertiden
"Först under min allra första tid som minister, mellan 1990 och 1991, då jag var chef för Arbetsmarknadsdepartementet. Och från 2004 då jag blev chef för det nyskapade Miljö- och Samhällsbyggnadsdepartementet. Bryt oljeberoendet! När Göran Persson tillfrågade mig om den nya posten som Miljö- och Samhällsbyggnadsminister blev jag oerhört inspirerad. Jag skulle äntligen få en ministerpost med politikens alla ”muskler” för att kunna driva på utvecklingen. Med ett stort departement till mitt förfogande, stora budgetposter, viktiga myndigheter och integrerade politikområden av helt avgörande betydelse.
Det innebar en nystart för mig som politiker. Energipolitiken, med elproduktion och tillförsel, är på många sätt ekonomins pump och hjärta i ett finmaskigt blodomlopp. En fungerande energiförsörjning är helt avgörande för såväl ekonomi, näringsliv och jobb, miljö och hållbar utveckling. Och utnämningen kom i en tid då klimatfrågorna växte i betydelse. Jag bestämde mig för en sak: jag ska snabbt leverera de propositioner och förslag som behövs för att göra skillnad Jag kände mig laddad. När jag i efterhand tittar tillbaka på denna ministerroll kom den också att få betydelse när jag bildade den rödgröna alliansen med Miljöpartiet och Vänsterpartiet."
Sahlins erfarenheter på det intenationella området finns förstås med. Ett avsnitt handlar om situationen i Mellanöstern,
Gemensam säkerhet är det enda säkra Freden är möjlig i Mellanöstern:
"Bara några kilometer från gränsen ligger den israeliska staden Sdrot. Under vårt lunchmöte på stadens universitet gick raketlarmet i högtalarna. Sedan gick allt så snabbt att jag knappt hann reagera. Många elever var snabbt på fötter och Säpo pekade åt mig var jag skulle stå, mot en vägg som fungerade som skyddsrum.
Först senare kom tankarna på dem där hemma och vad som kunde ha hänt. Det som upptog mina tankar just den där korta stunden var alla de elever som lugnt satt kvar vid borden och åt sin lunch. De var vana. Det var overkligt just för att det var så vardagligt. Efter en halv minuts väntan hördes nedslaget. Ännu en av Hamas Qassamraketer hade slagit ned, mindre än en kilometer från campusområdet.
Israel har sin fulla rätt att försvara sig och sin befolkning. Inget land kan acceptera att dess befolkning får utstå det som fortfarande sker i Sdrot. Men min bestämda uppfattning är att Israels våld mot Gaza inte var proportionerligt. Blockaden av Gaza har gjort situationen helt ohållbar för de 1,5 miljoner människor som stängts in och vi hamnar allt längre ifrån en möjlig lösning. Blockaden måste upphöra. För detta bär Israel ansvaret.
I samband med Ship to Gaza lyftes blockaden åter högst upp på den världspolitiska dagordningen. Människor i hela världen demonstrerade sin ilska och sitt engagemang. På det sättet lyckades aktionen. Nu måste det bli ett omedelbart stopp på den humanitära katastrof som växer dag för dag i Gaza. Israels blockad gör hela området till ett gigantiskt utomhusfängelse i ekonomisk misär, massarbetslöshet och stort mänskligt lidande. Nu måste ansträngningarna för fred ge resultat.
Förra sommaren återvände jag till Abbas Palestina för att markera mitt stöd för en demokratisk utveckling av Fatah. Jag invigningstalade vid Fatahs 6:e kongress i Betlehem. Där krävde jag att våldet upphör, från båda sidor. Och skickade en tydlig signal till Israel som den starkaste parten att ta sitt ansvar. Nu måste ockupationen få ett slut och verkliga fredssamtal för att nå ett slutligt fredsavtal komma igång. Priset för den part som vill hålla sig undan en lösning måste bli högt. Vissa menar att politiker ska hålla sig undan en sådan omöjlig uppgift som Mellanöstern. Eller att Sverige är för litet för att spela någon roll. Det är lätt att leta fram misslyckade medlingsförsök. Exemplen är många.
Senast fick den amerikanske vicepresidenten Joe Biden erfara hur hans besök och planer på fredssamtal saboterades av Israels utspel om att bygga 1 600 nya bostäder i östra Jerusalem. Men, hur skulle världen se ut om vi gav upp inför det svåra? Tänk om Nelson Mandela hade gett upp i sin cell? Vi är alla skyldiga nästa generation att försöka. Det farligaste är, som sagt, om vi förlorar hoppet.
Jag kommer återkommande att besöka Mellanöstern. Ingen ansvarsfull politiker kan tillåta sig att blunda för det som sker där. Jag kommer också att fortsätta att kritisera de israeliska politikerna när de gör sig skyldiga till övervåld, precis som jag tänker fortsätta kritisera de palestinier som gör sig skyldiga till våld och terrordåd.
Jag tänker ta debatten om Mellanöstern här hemma. Jag kommer att fortsätta demonstrera när folkrätten bryts som den gjorde under kriget mot Gaza. Och jag kommer att fortsätta tala i Synagogan om antisemitismen i Sverige och i Europa. Vi måste ta debatten och finnas beredda när den slår fel. Och det gör den tyvärr ofta just när det gäller konflikten i Mellanöstern.
Så låt mig förtydliga. Kamp mot antisemitism, islamofobi och andra uttryck för rasism liksom kamp mot hatbrott och kränkningar av enskilda måste alltid föras, varhelst de existerar. Därför att det är vederstyggliga teorier, som Olof Palme skulle ha uttryckt det, byggda på motsatsen till demokratiska värderingar om alla människors lika värde och rättigheter. Det handlar om kamp för varje människas rätt till respekt och trygghet, oavsett vem hon eller han är. Den kampen har inget att göra med kritik mot, eller försvar av den politik som förs i staten Israel eller av det palestinska ledarskapet. Den skiljelinjen måste vara glasklar. Jag står upp mot all slags rasism och främlingsfientlighet, för demokrati och för lika människovärde. Om detta vägrar jag att kompromissa."
Ett tips: Läs boken av Sveriges nästa statsminister!
Mer att läsa:
-
Expressen: berättar och här
utdrag ur boken.
-
Resumé skriver om lanseringen.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, almedalen, mona sahlin, socialdemokraterna, mellanöstern, palestina, ingvar carlsson, göran persson, arbetslöshet, främlingsfientlighet,
