Det finns en rad problem med det som nu pågår i svensk media. Eftersom det är just där händer - och inte i politikens värld - så är fenomenet emellertid sådant att kritik mot det är mycket olämpligt. En del av tillståndet i medierna är i högsta grad vanligt förekommande. När en viskning höjs som antyder "stopp och belägg, är det sant, är det relevant", ja helt enkelt frågor som - gissar jag - grundläggande journalistutbildning tar upp så höjs fingret till tystnad. Det förefaller som om journalistkåren slår det mesta när det gäller att hålla inne med kritik mot det egna skrået. När den företeelsen kombineras med sedvanligt rännande efter samma skoop, det så kallade drevet som Magnus så väl har analyserat, blir det riktigt illa.
Det är i Sverige accepterat med kritik av tillämpad journalistik. Det är under en förutsättning: Att denna kritik uttalas, inom vissa ramar, av journalisterna själva. Kommer andra med inspel, synpunkter och kanske till och med kritik i stämman så tystnar samtalet.
Det finns något som trots denna öppning till debatt inte får hända. Det som är helt utan varje rimlighet är att kritik mot journalister uttalas av p o l i t i k e r . Sker detta har anständighetens bortre gräns passerats på ett sätt som inte under några som helst omständigheter kan accepteras.
Varför är detta ett problem? Tillhör inte journalisten en yrkesgrupp som borde vara "fredad"? Behövs inte journalisten som mellanled mellan folk och valda för att förklara vad politikern säger och menar egentligen? Ska inte journalisten granska m a k t e n ?
Just där ligger min stora invändning. Den kollektiva noja som verkar ha drabbat landets samlade medier innebär att granskning av makten upphör. Visst har LO makt. Visst är socialdemokratin -trots medierna - Sveriges största parti. Men man har slutat granska Reinfeldts regering. Man har slutat granska den ekonomiska makten. Jobbkrisen och framför allt jobbkrisen i relation till Fredrik Reinfeldts löften före valet hålls tyst om. AMF Pension - en pensionsskandal där enbart fackföreningsrörelsen fick stå till svars - inte den minst lika ansvariga delägaren Svenskt näringsliv. Behandlingen av regeringen för Sverige tillbaks till något som kan liknads vid den tid då dåvarande finansministern Sträng fick en 20 minuter i den enda TV-kanalen att tala om "budgetpropositionen."
Till det ska läggas såndant som i bästa fall blir notiser. Tibblegymnasiet: lagbrott när kommunen skiter i domstolsbeslut. Reinfeldts kampanjledare som får köpa friskola billigt. Mats Odell som säljer sitt eget behandlingshem till sig själv. Filippa Reinfeldt som genom landstingets informationsfolk (några tidigare med samma uppgifter i Täby) tapetserar Stockholms län med rena landstingsbetalda valaffischer ett par veckor före Europaparlamentsvalet: vårdvalet ska fram som en positiv reform - det råkar ju också vara en fråga som moderaterna vill profilera. (ingen kan inbilla mig att detta är en tillfällighet)
Skandaler kommer från lite varstans. Men skandaler medialt är övervägande kopplade till arbetarrörelsens företrädare. Dagens "avslöjande" tar inte fasta på Reinfeldt och regeringens uppmaning att underlätta för pensionärer att arbeta. Dagens skandal är bara en tråkig fortsättning på det patetiska drev som framför allt tidningen Expressen sysslar med men som också engagerar mer eller mindre seriösa kollegor i branschen. Häpnadsväckande nog hittar jag
inte "nyheten" på DN. Det hedrar verkligen tidningen.
Politiker och andra makthavare ska granskas. Skandaler ska avslöjas. Svenska journalister behövs om - så att säga - "sanningen ska fram". Men var placerar vi skandalbegreppet? En IT-kunnig pensionär vars arbetet också tas tillvara av andra organisationer? En statsminister som lovar jobb och före valet men accepterar massarbetslöshet efter? Ett statsråd som köper en bostadsrätt? Eller ett statsråd som gör vårdbolagsaffärer med sig själv? Ett parti där en av medlemmarna sitter i en styrelse som klantar sig om ett pensionsavtal? Eller ett parti som använder kommun eller landstingets resurser för att bedriva kampanjer?
Kanske skitsamma. Men det måste vara saken som är det centrala. Inte att "nyheten" kommer från den ena sidan ( skandal) eller den andra. (största....möjliga..ttyyyssst...."
Bloggar: Knuff,
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, mediekritik, journalistik, expressen, wanja Lundby Wedin, skandaler
1 kommentar:
Problemet med LO är att de inte representerar sina medlemmar. Wanjas största problem är att hon sitter i socialdemokraternas partistyrelse. LO har haft mycket svårt att representera sina medlemmar då vi haft socialdemokratisk regering. Minns du kommunals strejk? Hela folket var på kommunalarbetarnas sida. Andra fackförbund var beredda att gå ut i sympatistrejk. Trots det var kommunalarna tvungna att acceptera ett piss-uselt avtal, för att det gynnade den socialdemokratiska regeringen då. Det har vi inte glömt!
LOs partistyrelse har ingen känsla för hur det är att vara arbetare. Dom driver helt andra frågor endast rör deras mer välbetalda medlemmar. Ett exempel är att de driver frågan om att höja taket i A-kassan. "80% av 18000 kr räcker inte" påstår dom. Min mamma har varit medlem i LO hela sitt liv. Hon har jobbat som monterare, restaurangpersonal, tvättare och vårdbiträde. Hon har aldrig(!) tjänat så mycket som 18000 kr i månaden! Idag är hon utsliten, för sjuk för att jobba men för frisk för att få sjukersättning. När hon då vänder sig till sin fackförening får hon höra att hon är utförsäkrad. (80 % på 0kr blir det).
Ber om ursäkt för att det blev ett långt inlägg och den upprörda tonen i texten. En fackförening ska representera sina medlemmar inte vara lakejer åt ett politiskt parti som i många fall är deras arbetsgivare och motpart. Det är så det upplevs. Därför tror att både socialdemokraterna och LO förlorar i förtroende på samarbetet med varandra.
Skicka en kommentar