DN:s utpekade hinder för alliansen är intressanta. "Jobben, orättvisor, skrämselpropaganda och EU-ordförandeskapet" anges. De rödgröns hinder skulle vara "utrikespolitiken, företagande, skolpolitiken och skrämselpropaganda".
Att DN pekar på jobben som hinder är självklart men likväl mycket intressant för hur bilden av regeringens resultat kommer att speglas fram till valdagen. Nyckelfrågan är om de lyckas med att låta "global kris" få hela skulden för massarbetslösheten och det ökande utanförskapet. Eller kommer de rödgröna och kanske en och annan i medierna att kunna visa de misstag och frånvaro av politik som alliansregeringen måste ställas till svars för.
Annars bör regeringen känna stor oro för hur "hindret orättvisor" ska dömas av väljarna. Kanske var det inte riktigt den ganska brutala politiken mot sjuka och arbetslösa som väljarnas mandat innebar?
Att EU-ordförandeskapet nu anges som hinder är en ganska dramatisk omsväning även om jag själv har pekat på risken tidigare. Ett fiasko i Köpenhamn om klimatpolitiken kan vara ett rejält grundskott i Reinfeldts allianseka eller med annan bild; ett betydligt högre hinder att klara av än andra.
För de rödgröna känns hindret "Skolpolitiken" som det mest oroande. Skolfrågor ligger i topp på listan över väljarnas viktigaste frågor. Det finns skillnader i synen inom det rödgröna laget även om jag där inte känner oro för att man inte ska hitta "koalitionskompromisser". Följer man debatter inför S-kongressen kan man ana risk för att skolpolitiken trots stora ambitioner om att fylla programmet med kunskaps- och kvalitetsinnehåll i stället slår över i totalfokus kring privata alternativ eller inte, vinst i friskolor eller inte. Blir det så höjs hindret som ska passeras ganska rejält.
Och obs ordet "totalfokus". Jag har själv efterlyst diskussion om vinster i framför allt vården. Men S måste framför allt kunna ge besked till hur partiets mål och syn på kvaliteten i verksamheterna ser ut.
DN:s hinder om "skrämselpropaganda" är värt en särskild bloggpostning. Att de borgerliga kommer att skrämmas med "kommunism" är redan nu tydligt, så jag tror att DN har rätt i att "hindret" kommer att finnas där. Dock tror jag (hoppas..?) inte att väljarna numera går på det.
Förärades föresten en kommentar på SvDs ledarblogg kring ett inlägg om detta. Återkommer i särskild ordning med en reaktion.
SvD:s politiska tunnelbanekarta över Stockholm
Debatten om hur S ska klara Stockholm dominerar diskussionerna och det är inte konstigt. För första gången kommer storstäderna att ha flest riksdagsledamöter. Här måste debattörer av olika schatteringar klara fler tankar i huvudet samtidigt. Det måste handla både om framgångsdrömmar och bryta orättvisor. Om både kommunal verksamhet och alternativ. Om både tillväxt och miljöfrågor.SvD:s analys idag ifrågasätter om arbetslösheten i regionen, med kanske 50.000 arbetslösa stockholmare på 2 miljoner invånare, kommer att räcka för att locka medelklassen. Och SvD skriver, med ett resonemang som kopplas till bla. Robert Noords analys:
Den socialdemokratiska bristvaran handlar framför allt om tjänstemän med medelinkomster som funnit sig allt mer till rätta i de borgerliga värderingarna.Just det där med självklart borgerliga värderingar är jag inte helt säker på, trots opinionen.
Katrine Kilelos skrev en ledare i Aftonbladet som är värd att läsas av alla rödgröna valstrateger. Henns viktiga utgångspunkt är en för S ganska brutal beskrivning av verkligheten:
Behovet av socialdemokratin är som störst i den region där socialdemokratin är som mest frånvarandeAtt S behövs motiveras av att regionen har de största klyftorna. Men i stället för att ha det som utgångspunkt menar KK att partiet efter slutsaten "medelklassen behövs" har..
sedan har man bråkat om vad denna medelklass tycker, inte vad man själv tyckerOm en majoritet av väljarna i Stockholm gör sitt partival efter nivån på (den namnbytta) fastighetsskatten, efter hur många ören som inkomstskattesatser sänks eller efter hur stor andel av kommunala skolbudgetar som förs över till privata riskkapital i form av vinster så ligger nog vårt parti pyrt till. Jag tror inte att det kommer att vara så.
Jag tror att Stockholmarna som andra sätter värde på den gemensamma välfärden oavsett vem som driver den. De kräver att få välja också kommunal verksamhet men ser kvaliteten som det viktigaste. Jag tror att de ställer upp för gemensam finansiering via skatter. Att de kräver hög kvalitet. Jag tror samtidigt att de vägrar acceptera ökade klyftor. Att de inser värdet av att ta ansvar gemensamt. Att de kräver att partierna har svar på hur utanförskap och segregation såväl som arbetslösheten ska bekämpas.
Men att det faktiskt kan och måste kombineras med att partiet de ger sitt stöd också för en politik där framgång i privatlivet eller i yrkeskarriären inte slås ner utan uppskattas. Det kan inte vara en omöjlig uppgift att kombinera det.
Mer läsvärt:
- DN om väljarnas viktigaste frågor
- DN:s Mats Carlbom analyserar läget utifrån målgrupper viktiga för partierna.
Bloggar om detta:
- Sjölander: "Stockholmaren som "den andre".
- Eget inlägg (bland flera) om S och Stockholm.
- Jonas Morian: "Vad vill socialdemokraterna?"
- Erik Laakso: "Vår går, men vart?"
- Kalle Sandström: "Rödgröna leder fortfarande"
- Seved Monke: "Därför vinner alliansen nästa val"
- Kent Persson: "Kan moderaternas styrka avgöra valet?"
- Peter Högberg: "Regeringen har inget regeringsunderlag".
- Björn Wadström: "Religionskrig sänker alliansen".
- Progressiva bloggar på Netroots om Stockholm.
- Bloggar på Knuff om opinionsläget
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, stockholm, socialdemokraterna, val 2010, mona sahlin, dn, svd, friskolor, carin jämtin, alliansen, moderaterna,
