Vill vi göra något åt de växande klyftorna mellan människor?

Om man ska sätta en positiv stämpel på det varma Sverige, det som skiljer ut oss från många andra, är det att vi trots allt, trots skavanker i samhällskroppen, ändå har varit ett land med mindre klyftor mellan människor. Det där har säkert många delförklaringar men en av de viktigaste är att politiken har haft som mål att minska klyftor. I detta har det vi kallar välfärden, utan tillägget "kärna", setts som en rätt för alla. Det som kan defineras som solidaritet, att ställa upp för varandra, har genom skatter som betalas efter bärkraft gjort att det inte bara är ett politiskt, retoriskt begrepp utan något som de allra flesta har ställt ut på. Man tjänar själv på minskade klyftor. Alla har fått del av välfärden, om än med brister kvar att göra något åt. Jag funderar på Sverige idag och framöver i det här perspektivet. Och framför allt undrar jag om de borgerliga partierna alls har några ambitioner att minska klyftor?

Det går åt fel håll. Det känns som att Sverige blir kallare. Under Almedalsveckan kom flera bidrag till våra kunskaper om läget i välfärds-Sverige. Arbetarrörelsens tankesmedja med rapporten "Jämlik startpunkt? Knappas" av Jesper Bengtsson. Samtidigt också det som Robert Björkenwall bloggar om: Majblommans rapport. Bara ett i raden av exempel ger mig ont i magen. Av en årskull barn behöver 23.000 av dem glasögon. Idag har föräldrarna till 40 procent av dem inte råd. Sverige 2010. Robert skriver vidare:

Sverige tillhörde länge de länder som hade den minsta fattigdomen. Den generella välfärdspolitiken med de utbyggda sociala trygghetssystemen och en avgiftsfri skola, vård och omsorg borgade för att balansera upp olikheterna i inkomster och förmögenheter. Men när nu Reinfeldts regering urholkat välfärden samtidigt som ytterligare 100 000 blivit arbetslösa slår den ökade fattigdomen igenom överallt i samhället. De som tidigare balanserat på marginalen genom osäkra och otillräckliga inkomster är de som först får svårast att klara sig och faller igenom. Utbetalningen av socialbidrag har ökat dramatiskt och därmed spräckt kommunernas budgetar.

Det är därför inte märkligt att Carin Jämtin idag skriver en tämligen upprörd reaktion till Nyamko Sabuni. Statsrådet för folkpartiet kommer snart med en bok där hon ger sin syn på de växande klyftorna mellan människor. Slutsatsen i Sabunis resonemang är helt riktig i sig, om än utan konkretion:

Det kommer att krävas uppoffringar och ansträngningar för att lyckas

Sabuni tangerar en rad ämnen: ungdomsarbetslösheten och utanförskapet, skolan, bränder i förorten. Sabuni säger sig - och jag vill väldigt gärna skriva att jag visst tror på hennes ärliga uppsåt. 

Jag vägrar acceptera en utveckling mot att stora grupper i samhället stängs ute. Att klyftorna ökar utan ett kitt som håller oss samman.

I vilken form dessa nödvändiga uppoffringar är stöpta är omöjligt att utläsa av artikeln. Och som antyds i rubriken börjar jag ifrågasätta om det alls finns ambitioner hos de borgerliga parterina som styr Sverige att minska klyftor. Mitt svar är nej.

Det handlar inte om att borgerliga skulle sträva efter ökad fattigdom. Men man bär helt enkelt på den nu gällande överideologin om klyftor som drivkraft, den "osynliga handen" som alltings lyckogivare och - allt mer-  att politiken i det sammanhanget är en negativ motkraft. Det brukar i bland omsättas i tal om "köksbord". Medan verkligheten sliter sönder Sverige, från glipor och klyftor till rejäla raviner mellan grupper, sitter chefsideologerna med sin sina politiska kopplingsscheman över ett "nytt" och härligt nyliberalt Sverige som ska ge lycka till alla. Problemet är att man inte vill använda sladdar, reläer eller andra mojänger för att bygga ihop det hela. Maskinen kommer aldrig att fungera.

Låt mig där ta moderaten, landstingskandidaten, "jämlikhetskämpen" och bloggaren Maria Hagbom som exempel. När hon reflekterar över de rödgrönas artikel om att minska klyftor och öka jämlikheten sätter hon en talande rubrik. I mina ögon inte något som gäller artikeln utan mer borgerlighetens förhållningssätt till ambitioner att minska samhällklyftor:

Blabla blabla blabla blabla!

Mer att läsa:
- Lena Sommestad om bland annat fattigdom och Göran Hägglund
- Monica Green om barnglasögon i Almedalen.
- Marika Lindgren Åsbrink på rödgrön.se om barnfattigdom.


Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, fattigdom, majblomman, jämlikhet, klyftor, val 2010, regeringen, alliansen, nyamko sabuni, carin jämtin,