Svenska folket och skatteträsket

Det är Johan Westerholm som förlänger min kväll. Tjuvläser lite över Iphonen när jag är på Hågelby och ser då hans postning om Expressens skatteledare. Åter hemma känns det viktiga att skriva några rader om det "skatteträsk" som den främsta borgerliga skyttelinjens postering på Expressens redaktion skriver.

Någonstans i Almedalen kom vändningen, från en granska trist skattedebatt som de borgerliga hade trummat på med sedan den rödgröna budgetmotionen i maj. Helt plötsligt var skattesänkningskraven borta och "välfärden" skulle nu få uppmärksamhet. Nu blev det inte särskilt mycket men en välkommen förskjutning av fokus.

Vi har hört och sett den justeringen förr, att skattetemat har lagts åt sidan och välfärden lyfts fram.  Bo Lundgren hade lovat 130 miljarder i skattesänkningar och väljarna straffade (m) på valdagen. När Reinfeldt skulle vinna val kastades det förlorande budskapet om sänkta skatter in i arkiven. Den nyvalde Reinfeldt började tala "myntets baksida, en baksida av välfärd, där varje krona i sänkt skatt helt riktigt påstods ge mindre till välfärden. Eller som Reinfeldt uttryckte det på stämman 2005:

Jag vill varna er för att göra moderaterna till en sorts skattebod, där man går in och shoppar sin egen lilla skattesänkning

Fem år senare har Reinfeldt vunnit valet, genomfört snudd på de skattesänkningar som Lundgren fick stryk för. Men rent praktiskt gäller samma sak då som nu: Myntet har en baksida i form av uteblivna välfärdssatsningar.

Det verkar finnas flera förhållningssätt till skatter. Ett av dessa är att ju närmare val man kommer desto mindre betonas krav på sänkta skatter och desto högre ropas på välfärdssatsningar. Läser man vad svenska väljare har för (positiv) syn på välfärd betald över skatter förstår man det.

Det andra förhållningssättet är minst lika spännande: Det verkar som att ju närmare väljarna man befinner sig desto mer benägen är man att se till att skatterna flyter in för att kunna möta behov som finns av välfärdsförstärkningar. Omvänt, på de ideologiskt renläriga ledarredaktionerna och i tankesmedjornas tankekupor förefaller det motsatta finnas: Ivern att sänkta skatter och se de vackra teorierna omsättas i praktsikt, mänskligt liv.

Ett tredje förhållningssätt handlar om tidsperspektiv. I Huddinge föreslår allianspartierna för nästa mandatperiod en sänkt skatt på tio öre. På den där längre, lite oklara sikten, säger man sig vilja mer. "Ner till genomsnittet i Stockholmsregionen". En och annan minns säkert moderaternas formulering att Sveriges skattetryck skulle ner till genomsnittet i EU, vilket om jag minns rätt motsvarade 250 miljarder.

Expressens ledare tar vid där ung-MUF:arna slutade (?) för några år sedan. Språkbruket är fräckt, skatter är "skräck". Samtidigt finns en signal om det där som har varit så förödande med borgerliga regeringar och skatter:

Just denna skatt drar i sammanhanget in några promille till den offentliga sektorn och den skulle utan några som helst problem kunna skrotas.

En liten skatt där. En liten utgift här. Ännu lite sänkt skatt där. Och ännu en utgiftsökning här. Så växer obalanserna. Vi känner till resultatet och det för svenska folket alltid betala dyrt för.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, skatter, välfärd, expressen, val 2010, valet 2010, href="http://bloggar.se/om/" rel="tag">