Vill vi göra något åt de växande klyftorna mellan människor? Del 2

Brukar som bekant skriva en del efter inspiration från SvD:s ledarredaktion. Idag känns det nästan som omvänt: den korta artikeln om utanförskapet skulle kunna vara en replik till mig. I ett inlägg ställde jag frågan om vi faktiskt har ett gemensamt mål att vilja minska klyftor och utanförskap. Samma perspektiv hade Marika Lindgren Åsbrink i ett inlägg. Jag kom till ett svar på frågan i rubriken: För socialdemokratin har samhällsbrister alltid varit och alltid kommer att vara utgångspunkten för politiken. Vi har målet att få bort klyftor och utanförskap och där använda politiken som verktyg.

Min slutsats är att allianspartierna inte har det målet och därför inte heller de konkreta förslagen. Det är därför Nyamko Sabunis artikel var så innehållslös och Carin Jämtins replik så mycket trovärdigare. Det handlar, skrev jag,

inte om att borgerliga skulle sträva efter ökad fattigdom. Men man bär helt enkelt på den nu gällande överideologin om klyftor som drivkraft, den "osynliga handen" som alltings lyckogivare och - allt mer-  att politiken i det sammanhanget är en negativ motkraft. Det brukar i bland omsättas i tal om "köksbord".

SvD-ledaren försöker idag sätta datum för utanförskapets upp- och nedgångar. Visar pilen uppåt när  den ena eller andra regeringskonstellationen styr? Carl Bildt ansvarig eller möjligen Göran Persson? En avhandling som jag gissar är densamma som var nyhet för två år sedan används av SvD för att "bevisa" tesen: "utanförskapet är sossarnas fel".

Carin Jämtin har ett nyktert sätt att se på detta:

Den socialdemokratiska politiken misslyckades med att öka jämlikheten och lyfta människor ur fattigdom. Det är smärtsamt att inse att skulden för detta vilar även hos mitt eget parti. Men inte under någon tidigare period har Rinkebyborna drabbats så hårt som de senaste fyra åren

Får vi se motsvarande insikt från alliansföreträdare? Jag tror inte det. Har man synen att klyftor är drivkrafter som på sikt ger "lycka åt alla" så finns det ju inget problem att skriva om.

Det kan sen vara lite knepigt att datumsätta variabler i samhällsutvecklingen. Ibland blir politiken en fråga om fyra år medan de problem som samma politik ska ta tag i kan skapas under en längre period. Ta som exempel skolan och de sämre resultaten. Jag har under många år varnat i min lokala "sfär" att de försämringar som drabbade barnen i  förskolan under 90-talets början skulle ge de en svagare grund att stå på i det fortsatta liver. Det handlar om personaltäthet, om modersmålsträning och i skolan modersmålsundervisning, om särskilt stöd och mycket annat. Det är just de barnen som idag bidrar till det statistiken visar om sämre resultat i skolkan. Göran Persson var statsminister under den längre perioden medan det var Carl Bildt som styrde när nedskärningarna sjösattes.

Så min slutsats: lägg mer av analys och debatt på att granska och eventuellt kritisera dagens politik än att med "datumpolitik" försöka nita en politisk motståndare. Det är Fredrik Reinfeldt och Nyamko Sabuni som under ett par månader till är ansvariga för Sveriges samhällsutveckling. Den går åt rejält fel håll och vare sig alliansen eller Svenska dagbladet har några som helst ambitioner att göra något konkret åt eller skriva om växande samhällsklyftor. De tycker helt enkelt att klyftor behövs.

Mer att läsa:
- Riksrevisionens kritiska rapport om "utanförskapet".
- Röda Berget om straffskatt..
- Svensson med perspektiv på klassamhällets utveckling..
- Emilias tankerum skriver om Sabuni-artikeln.
 -Staffan Lindström om "ideologiska rötter"

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, fattigdom, majblomman, jämlikhet, klyftor, val 2010, regeringen, alliansen, nyamko sabuni, carin jämtin, Svenska dagbladet