Bilden tagen av Stefan Gustavsson kunde i sig ge något fotopris. Framför en till synes oändlig affischrad där Göran Perssons ansikte vänds mot dig, ligger en hemlös man och slumrar. Det är Stockholm, Sergels torg, någonstans i augusti/september 2006. En bild av att välfärden inte når alla. Nu hamnar bilden fyra år senare på Svenska Dagbladets ledarsida som idag tar upp temat hemlöshet. Angeläget, Viktigt. Svårt. En fråga som borde engagera många, på såväl nationell som kommunal nivå. Det i sig självklara bildvalet blir ändå en trist och (jag tror inte annat) billig politisk retorik. Med en ganska opolitisk och bra text i övrigt lyckas SvD:s ledare ändå göra ansvaret för de hemlösa tydligt utan att säga det. "S ansvar". Men hemlösheten i Stockholm äger rum i en region där nation, landsting och stad styrs av moderaterna, skulle man kunna contra med om politisk retorik är det viktiga. Jag tror att det är svårare än så.
Om jag lägger den avancerade bildretoriken åt sidan träffar Maria Eriksson rätt i sin artikel. Det är bostadsfrågan eller kanske snarare bristen på bostadslösning efter ett straff, en vistelse på vårdinrättning, efter vräkning osv, som måste vara hemlöshetens första lösning. Där har ansvaret under år skickats mellan olika nivåer och olika verksamheter. På något sätt har alla försökt slippa ta ansvar och överföra "kostnadsansvaret" på andra. Det är ovärdigt.
Att SvD skriver idag beror på att Stockholms stadsmission har skickat förfrågan till Norge. Man tycker att svenska politiker och svenskt folk gör alltför lite för att göra något åt hemlösheten. Oljenationen Norge, eller om det nu är att Jens Stoltenberg styr landet, får i stället frågan om bistånd.
Visst snickarar vi i Sverige på strategier, mål, metodstödshandledningar och avsätter om inte miljarder så i alla fall en del miljoner för projekt. Sedan 2002 har Socialstyrelsen har uppdrag att jobba med olika former av "tanke- och erfarenhetsdokument". Samtidigt visar uppföljningarna av strategierna ett ganska oförändrat läge även om det finns ett par små framsteg. Ett av de ämnen som gör hemlöshetsfrågan "medial" är när barn vräks. 85 procent av alla vräkningar handlar om ensamstående men fortfarande berörs barn. I sin analys skriver Socialstyrelsen (juni 2010) att
antalet barn som berörts av vräkning – då båda eller en av föräldrarna sägs upp från sin bostad – har minskat mellan åren 2008 och 2009 med 14 procent, från 716 till 618 barn. Målet att inga barn ska vräkas är således inte uppnått.Maria Eriksson får också i en annars viktig artikel in det "centrala" budskapet från Schönfeldts gränd och skriver:
En förklaring kan vara politikens inneboende svaghet att formas efter antingen breda väljargrupper eller smala särintressen. Barnbidrag, a-kassenivåer och rut-avdrag för dem som dricker rosévin i reklamfilmens bakgrund blir alltid större valfrågor – för alla riksdagspartier från vänster till höger – än tak över huvudet för den hemlöse som gör sig osynlig i porten bredvid.Nåväl. RUT hade möjligtvis inte tagits in som exempel på särintresse.
En sak är väl klar: boendefrågan, eller "Bostad Först"-strategin som Stadsmissionen pläderar för, är helt riktig som startpunkt. Grunden för att klara av att ordna upp sitt liv, klara en behandling osv. Just där slutar Maria Eriksson att skriva. Resonemanget kunde ha fortsatt i om det är rimligt att begära att de hemlösa köper loss sina bostäder som bostadsrätter. Det kunde ha kretsat kring om "ägarlägenhet" är en riktig lösning. Eller till och med; om marknadshyror löser de hemlösas problem. Och möjligen också om läget förbättras utan politiska initiativ, avtal med hyresvärdarna eller ett starkare ansvar för kommunerna. Mats Odell, bostadsministern som inte vill vara det, fick åretes "Bängkäpp" av Situation Stockholm. Jag förstår det.
Fler som bloggar:
Carin Jämtin, Kulturbloggen,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, norge, hemlöshet, val 2010, mats odell, Svenska dagbladet, bostadspolitik, utanförskap
5 kommentarer:
Bra skrivet Peter!
Vore intressant om du Peter kunde göra en analys av den just nu mest omtalade nätjournalisten "Julia Caesar".
Att se och läsa din analys från ett vänsterperspektiv vore nyttigt
http://snaphanen.dk/2010/07/25/s%C3%B8ndagskronik-medias-pressetiska-apartheid/
Insamlingsrekord för välgörenhet trots finanskrisen går det utläsa för några månader sedan i några av våra största tidningar. Rekordet på 5,3 miljarder från 2005 beräknas bli tangerat i år. Då borde det utifrån den girighet som genomsyrar vårt samhälle finnas ett stort allmänt intresse av att veta lite mer om vart dessa pengar tar vägen och om de ”heliga korna” välgörenhets/frivilligorganisationerna vi har i Sverige. Men av någon underlig anledning verkar intresset för detta vara lågt, så organisationer kan fortsätta agera helt fritt. Men skulle jag skänka pengar till vad det än må vara, vill jag veta att mottagaren gagnar de människor tiggeriet bygger på. ”Hjälpa hemlösa”, måste innebära att människor ska slippa vara eller kallas det. Inte ”lotsas” in i olika system fullt med ”diagnoskåta” problemorienterare som med alla medel förvarar dessa system, uppbyggda mer för deras egen överlevnad än hjälp åt de förpassade. Med hjälp kan väl ändå inte menas att människor dag efter dag, månad efter månad, år efter år ska behöva komma för att få hjälp och därefter kastas ännu längre ut i hopplösheten.? Hjälp har man väl fått då den inte behövs längre. Annars bör det väl i rimlighetens namn kallas underhåll, vilket i detta fall då blir ett kvarhållande av människor i hjälplösa system.
Men trots detta skänker vi godtroget ofantliga summor pengar och saker till vinstdrivande second hand affärer. Någonstans tror jag detta görs av våra medborgare för att utsatta människor ska få möjlighet att leva ett någorlunda “normalt” liv. Så utifrån den tanken kan man fråga sig varför våra fattiga och människor i hemlöshet trots antalet miljarder kronor som spenderas för detta ändamål ständigt ökar i antal. Samtidigt som detta sker växer och växer paradoxalt nog också dessa organisationer i både antal och i anställda hjälpare. Vilket idag betyder cirka 900 verksamheter och ungefär 30 000 avlönade.
Kan det verkligen vara meningen att vissa människor ska ha/få betalt för att kunna känna sig goda över den bistra sanningen, den att utsatta människor görs livstidsberoende av fattigvård för att överleva i ett av världens rikaste länder?
Är det verkligen omtanke som leder till att de som har ska ge till dem som inte har? Eller rör det sig om ett sätt att för stunden trösta? En tröst för båda parter. För i det långa och till synes oändligt utdragna loppet känns denna hållning mer som ett sätt att dölja den verklighet många av våra medborgare lever i, men vi andra inte vill se. Detta görs samtidigt som vi biter oss allt hårdare om våra egna privilegier.
Kanske skäms vi någonstans djupt inom oss i vår krampaktiga värld av en föreställning som handlar om att vissa av oss ska ha makt och möjlighet att välja huruvida en människa ska få leva eller inte. Vanliga människor ska till och med få känna sig snälla för att de nådigt delar med sig av det som de själva är en del av. Det som de visserligen tack vare sin duglighet och sin förmåga eller genom sina kontakter eller sin härkomst fått på sin lott att förvalta men som i grunden inte tillhör dem mer än någon annan.
Ägandet har fått ett överdrivet och omåttligt stort utrymme i våra tankar om vad det är och betyder att vara medmänniska.
Roffe Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Äntligen en blogg som belyser ett reelllt problem. Hemlösheten har ingen hjälp av kortsiktiga väljabarometrar i pressen, än mindre hjälp av partier som som visat med hela handen att de saknar den politiska viljan att lösa detta gigantiska problem. Man jagar hellre medleklassen och de välbesuttna där finns ju kapitalet! Oavsett partifärger så har ju samhällsapparaten havererat. En inhuman arbatsmarknads och sjukförsäkringspolitik och skattelättnader för de som jobbar, alltför mycket sneglande åt USA (som om det landets politik skulle vara räddningen för Sverige! Tillåt mig vrålskratta!)Det största skämtet av allt är Moderaterna som oförskämt nog påstår sig vara "Det Nya Arbetarpartiet"! De tänker inte hjälpa de hemlösa, kan vi vara överens om eftersom de inte tänker hjälpa vare sig arbetslösa eller sjuka i nästa mandatperiod heller om Alliansen vinner valet.
Alltså, den politiska viljan att lösa hemlösheten lyser med sin frånvaro. Återstår att medborgaren själv får lösa sin situation på gott och ont. Vad ska vi med politiker till? Jag bara frågar?
Ceasar: När media någon gång i sällsynta fall beskriver hemlöshet och det ständigt ökande andel människor i fattigdom, gör de det utan att egentligen ifrågasätta den grundmurade uppfattning på vilken organisationer och forskare söker pengar.
De är i stor utsträckning en bidragande anledning till att fördomar och kortsiktigt tänkande upprätthålls.
Vi har ett mycket stort antal människor som lever år ut och år in utan några som helst utsikter att få ett eget hem. En trygghet som de flesta i vårt samhälle ser som en av de mest grundläggande förutsättningarna till ett fungerande liv. Jag talar inte om bostadslösa studenter, eller människor som har ett arbete och som tillfälligtvis bor i andra eller tredjehandskontrakt.
Dessa människor har det visserligen besvärligt och känner sig ganska otrygga, men de har oftast kvar hoppet. För dessa finns utsikten om att någon dag tack vare sin utbildning, genom sitt arbete eller kontaktnät kunna skaffa sig ett eget hem.
De jag talar om/för är de människor som lever i ett låst utanförskap, som är helt eller delvis beroende av bidrag, som dessutom ofta har dragit på sig skulder som de inte ser någon möjlighet att betala tillbaka. Det är människor som vandrar runt mellan härbärgen, hotellboenden, som sover i portar, på toaletter eller i källare. Människor som kanske har någon typ av missbruk och som i de flesta fall har ett psykiskt trauma bakom sig. Dessutom bär de ofta på sorg och skam. Människor som av omvärlden görs helt osynliga. Jag tror att de som lever under någorlunda ordnade förhållanden omöjligt kan sätta sig in i den maktlöshet som hemlöshet innebär. Istället för att stödja skjuter allmänheten ifrån genom att lägga över hela skulden för situationen på dessa redan utsatta människor. Där underblåser media den rådande uppfattningen som i grunden diskriminerar de som påvisar ett socialt och strukturellt grundproblem. Media bidrar till att göra utsatta människor till en annan sorts människor än den övriga befolkningen. Vi ser hur tragedier säljer. Vi snaskar i oss kända människors olyckor. Det ska helst vara sorgliga tragiska exempel för att media ska bry sig. Vad som är orsaken gör man inte så mycket väsen kring. Att hemlösa inte är så våldsamma kanske ur mediahänseende ligger dem i fatet.
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
"Oljenationen Norge, eller om det nu är att Jens Stoltenberg styr landet, får i stället frågan om bistånd."
Bostedsløshet har ökat under Stoltenbergs regering.
Vill man minska den så skulle man skickat förfrågan till Stoltenbergs företrädare, Bondevik (borgerlig), eftersom den då minskade.
Fast jag antar att de politiska poängerna inte blir lika roliga då.
Skicka en kommentar