EU-frågan har utan tvekan splittrat partier, inte bara socialdemokraterna. Historiskt och möjligtvis i enskildas sinnen också i dag. Men för de flesta är europasamarbetet nu en självklart del i Sverige. I och för sig finns ofta frågor kring vad EU kan och bör syssla med, irritation över regler och detaljbeslut. Det förtar inte att de flesta inser hur viktigt det är med samarbete i Europa och att EU är den naturliga basen för ett sådant samarbete.
Överenskommelsen är förstås viktig i sak. Att i stort hela det politiska Sverige sluter upp bakom Eu-samarbetet är en styrka. I stället för ett "utanförskapets kritik" kan de kritiska röster som inryms i alla partier bli en konstruktiv drivkraft för att driva på förändringar där det krävs och där det bäst kan uppnås i samarbetsanda.
Det finns ännu ett viktigt perspektiv: uppgörelsen ger en styrka i det rödgröna alternativet inför valet. Ibland får jag en bild i svenska medier att det är oppositionen som ska granskas hårdast och ge svar på varenda detaljfråga. Må så vara, men det är högst rimligt att detsamma gäller de som nu har makten. Reinfeldts allians. Så där lite i bakgrunden, lite småviskande, har Reinfeldt hänvisat besked om den borgerliga politiken till "efter sommaren". Deras vårbudget är bortglömd. Vad som tonar upp sig framöver med fortsatt alliansstyre är i alla fall i delar skrivet i stjärnorna.
En sådan fråga gissar jag (gissar jag!) är bakgrunden till dagens SvD-ledare och blogginlägg av PJ Anders Linder. Debatten pågår mellan allianspartierna om framtida prioriteringar där några (som Fp) gärna vill avskaffa värnskatten. Moderaterna har med tiden tonat ner den "reformen". Det där återkommer jag gärna i sak om. Men just nu räcker en reflektion om att EU-uppgörelsen faktiskt ger de rödgröna ett försprång framför fyra allianspartier som inte har någon presenterad politik för efter valet och som fortfarande är skyldiga väljarna svar.
Mer att läsa.
- Afghanistanfrågan och de rödgröna. (DN)
- Mer om EU-uppgörelsen i Expressen,
-Mats Engström noterar uppgörelsen och efterlyser liknande från Alliansen.
- Peter Högberg med rubriken som inte förvånar...
- Göran Pettersson som hoppas på mer splittring...
- Jerker Nilsson om trovärdighet..
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, EU, skatter, värnskatt, rödgröna, val 2010, valet 2010, alliansen, .
4 kommentarer:
Då tycker du säker att Lars Ohly blir en stark kandidat som EU-minister också antar jag? Eller har han en stark motkandidat i Per Garthon? Tror du på allvar att väljarna kan ta Kommunisternas och Miljöpartiets omsvängning på allvar?
Surfade lite runt på vänsterbloggar alldeles nyss och tyckte mig se vissa intressanta tendender. De officiella (v)-bloggarna som t ex "Alltid rött Alltid rätt" är allmänt servila och säger ungefär samma sak: "Men det vore naturligtvis, ur demokratisk synvinkel, orimligt om det minsta partiet med de mest avvikande åsikterna hade fått igenom alla sina ståndpunkter i ett samarbete."
Låter ju allmänt uppoffrande och o-rebelliskt. Tittar man däremot på aktuella läsarkommentarer på vänsterbloggarna (ej partibundna) blir bilden en helt annan. Ett urval kommentarer:
"Jag väljer att välja soffan istället för vänsterpartiet."
"Jag känner stor förvirring och ilska!"
"Det här ska inte Ohly komma undan med!"
"Nu spricker vänsterpartiet, det är min tro. I varje fall så kommer de ramla ur riksdagen. Man kan ju fråga sig om det var värt besväret att slicka sosseröv?"
"Det finns för fan inte ett enda jävla skäl att rösta på vänstern i valet. Jag har röstat på vänstern sedan 1976 men nu får det fan-i-mej vara nog. Jag köper inte den här helvetes prostitutionen som Ohly håller på med nu. Hur fan kan ha ha varit så jävla dum i huvudet att han ens kom på tanken att samarbeta med sossarnas jävla borgarsvin och imperialistlakejer. Fy fan."
En intressant fråga som kanske borde dämpa dagens rödgröna eufori är därför:
Spricker Vänsterpartiet innan valet? Eller ramlar (v) under 4 procent?
Urban Ahlin, utrikespolitisk talesman för (s), uttalar sig i dagen DN på följande sätt:
"– Det kommer att bli en utrikespolitisk linje som ligger till vänster om Carl Bildt. Men när det gäller att agera för svenska intressen kommer det inte att bli några direkta skillnader, säger Urban Ahlin."
Kort sagt man accepterar och ansluter sig till Alliansens EU-politik med en liten vänstervridning. Vadan den stora uppståndelsen över detta och den stora "konkurrensfördelen" för rödgrönt? Har redan sommarens nyhetstorka slagit till?
Thomas - du har en poäng, men du missar grundproblemet. Som socialdemokrat står jag för att vi ska vara med när demokratiska stater samarbetar. När vi nu ingått samarbete med Ohly skapas ett extremt trovärdighetsproblem, alla vet att Ohly bekände sig till kommunismen för bara några år sedan. Kommunister är inte demokrater. Detta får jag sedan kastat i ansiktet så fort jag ska berätta om vårt regeringsalternativ, för familj, vänner och arbetskamrater. Att vi ingick detta samarbete är, var och kommer tyvärr visa sig vara ett misstag större än något annat i vår rörelses historia. Vi kan inte dela säng med ett parti som inte delar de mest fundamentala ställningstaganden vi gör. Vi Måste Söka Eget Mandat! I vår arbetarkommun diskuterar vi mycket om hur vi ska kunna ta oss ur detta samarbete, jag vet att det också pratas om detta på många andra håll. En överenskommelse gör ingen sommar, man jag är glad om Peter är glad.
Skicka en kommentar