Dags att elda under sin vrede - mot dem som makten haver

Kontrasterna blir så slående. Jag kommer hem från en kommunstyrelse och bär med mig ganska tunga tankar på vad som händer i Sverige och i vår kommun. Vi har stora behov i skolan. Många elever behöver mer stöd för att klara skolan. Vi har stora behov i förskolan. Inte bara fler platser. Barngrupperna är för stora. Vi behöver fler personal. Så ser det ut på flera områden: kvaliteten i välfärden behöver bli bättre. Det blir svårare om man har gjort sig av med pengar genom att sänka skatten när man egentligen inte har råd. Vi fick de senaste rapporterna för de kommande åren. Dystert redan nu. Mörkare när arbetslöshetens kostnader märks på allvar. Besparingar och inte de välbehövliga satsningarna drabbar välfärden.

Samtidigt har den massarbetslöshet som finansministern har pratat om ingen plats på tidningssidorna. I stället fylls det med den ena absurda artikeln efter den andra om "krisen" i S och "krisen" för Mona Sahlin. De flesta känner nog som Karin. Andra, allvarligare saker, upptar tankarna och oron. Men inte på redaktionerna.

Enligt Elisabet Höglund är Sahlin "knäckt". Hon spekulerar i andra partiledarkandidater som hon har pratat med och tror att "valstrateger" utser partiordföranden. DN publicerar gårdagens "Fokus" på nätet där väljarna "flyr S". I en intervju med Mona upptas halva artikeln om hennes reaktioner på chockladen Toblerone. Och Henrik Brors analyserar om S och medelklassväljarna.

Helle Klein får väl idag - tillsammans med Lena Mellin - vara den journalist som på något sätt beskriver en allvarlig verklighet vid sidan av redaktionernas oavbrutna grottande i "spelfrågor" och kreativa arbete för att vinkla en eller annan opinionsmätning till S nackdel.

Moderaternas nya tuffa Sverige håller på att dras isär i ökande klyftor mellan dem som har och dem som inte har, mellan dem som är med och dem som står utanför, mellan dem som känner tillförsikt inför framtiden och dem som räds den.

Det borde våras för vänsterpolitiken. Förhoppningsvis blir 1 maj ett avstamp för arbetarrörelsen att tydligt formulera sin kritik av rådande politik och sin vision om ett annat samhälle.

Det finns all anledning att elda under sin vrede

Visst: den vreden ska riktas mot de som har makten i Sverige. Det har Fredrik Reinfeldt, moderaterna och deras allians. I täta band med den ekonomiska makten. Om tunga, svenska medier väljer att avstå från sin granskande roll så är det en stor förlust för demokratin. Sitt där på första maj och räkna snålt på deltagarantal och skriv det. Gå omkring och leta efter den förbannade byggnadsarbetaren som vill avsätta både Mona och Wanja. Intervjua de två äldre damerna i 78-årsåldern som varit socialdemokratiska partiarbetare i hela livet men som nu lämnar partiet i vredesmod. Just SÅ brukar det vara och just så blir det säkert i år också.

Mona Sahlin och Wanja Lundby Wedin kommer tillsammans med hundratals andra första maj-talare att ta upp det som oroar och hotar i människors vardag: arbetslöshet och utanförskap. Kvaliteten i skolan och vården. Miljöhoten. Förhoppningsvis med perspektiv framåt - med drömmarna och berättelsen om alternativet till Reinfeldts högerpolitik.

Jag skiter faktiskt helt och hållet i hur Henrik Brors och Elisabet Höglund analyserar detta. För mig är det viktigt att det sägs, att det berättas och att den politiska oppositionen sätter ännu högre fart framåt. Den känslan på första maj ska ingen redaktör i världen sno mig på.

Fler bloggare: Jonas Morian, Thomas Hartman, Robert Noord, Calle Fridén,

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, mona sahlin, media, val 2010,