"Vi kan avvara DN och andra blad - för skriva om politik och moral..det kan vi göra själva"

Det sägs att ingenting ont finns som inte samtidigt för med sig något gott. Möjligen stämmer det för politiken också. Raset i väljarstöd för socialdemokraterna har förvisso framkallat oro och dysterhet men också en kreativ kritik som tar sikte på framtiden. Visst kan man förvånas över att tiden verkar ha stått stilla sedan valförlusten. Trots rådslag som haft stora ambitioner om att riktas utåt och med många engagerade medlemmar och sympatisörer. Och andra!

Just de inlägg och bidrag till partiets framtidsberättelse som nu kommer borde också fått utrymme direkt efter valet i den efterföljande förnyelsedebatten. Nu borde själva berättandet om färdväg och konkreta förslag ha startat på allvar. Det tar tid att förändra bilden av ett stort parti med gamla anor och traditioner. Att "gammelmedia" inte ska tillåtas vara ensamma på debattarenan visas t.ex. av Aftonbladets så kallade analys av S problem. Det är torftigt, enkelt och utan perspektiv. Däremot finns blogginlägg och andra debattinlägg som partiet direkt borde läsa, fundera över och ta hänsyn till i utformningen av det politiska alternativet. Erik kommenterar exempelvis Ab-artikeln här.

Det stora problemet är att det politiska kartan har ritats om i Sverige. Höger och vänster är fortfarande den viktigaste utgångspunkten när väljarna gör sitt val. Men gränsen eller barriären för vad som är vad har flyttats ordentligt. Reinfeldts retoriska förnyelse av sitt parti har medgett att man trängt långt in på den planhalva som "borde" tillhöra socialdemokratin. Det utökade området har säkrats och försvaras väl samtidigt som det mesta av "den politiska produktionen" äger rum ganska långt ner på högersidan. Klyftorna ökar, massarbetslöshet hotar, utanförskapet växer, varslen når välfärden men regeringen tycks inte ännu få betala något som helst politiskt pris för detta.

På den allt smalare vänsterhalvan ökar problemen med detta. Det spelar ingen roll hur välutvecklad det politiska alternativet är om detta inte kan bli tydligt för väljarna. Och tydligheten avgörs till en del av vilken kontrast detta ställs emot. Bo Lundgren-kontrasten var klockren. 130 miljarder mindre till välfärden genom skattesänkningar var tydligt. Nu är livet ibland ganska rått. Lundgren sa vad han ville och fick sparken utan att ha genomfört det. Reinfeldt sa något helt annat, är på väg att genomföra Lundgrens program och får hyllningar för detta. Och oavsett den kritik för politiken man kan peka på håller allianspartierna ihop samtidigt som s-v-mp påbörjat en djupare samarbetsdiskussion.

Det var bättre förr! Det finns många socialdemokrater som tycker att det är skit att vi pratar om att andra ska vara med. Som inte riktigt har räknat på väljarprocent och mandatfördelning och kanske inte riktigt har köpt att (S) faktiskt inte har någon egen majoritet. Så har det varit länge, med några års undantag. Nu ska vi för första gången gå till val på ett regeringsalternativ med andra. Det för också med sig att den politik vi lovar att genomföra måste kompromissas och förhandlas. ("precis som förr") Allt detta orsakar konvulsioner och i viss mån blir det också en anledning för några att döma ut den nya partiledaren. Sorgligt.

Handling betyder oändligt mer än prat och papper. Förlusten av makten är avgörande. Förr kunde socialdemokratiska förslag bli verklighet för folket. Nu är det inte så. I stället är det regeringens prat som i många fall omvandlas direkt till verklighet och vardag för väljarna. Man kan blir hur förbannad som helst över politiken. Men när regeringens prat bekräftas genom några hundra eller några tusen kronor mer över av lönen, samtidigt som välfärden fortfarande upplevs fungera så fäster inte oppositionskritiken särskilt väl. Hur välformulerade reservationer och motförslag som än läggs.

Ansvar för landet och ordning på ekonomin viktigare än högre ersättningar. Man kan kräva den ena eller andra procenten i ersättningssystem. Det är otroligt viktigt i sig. Om en regering upplevs som trovärdig i att ha ordning och reda i finanserna så slår det ut procentdiskussionerna. Det som har hänt är att de sänkta skatterna inte har betalats genom nedskärningar utan genom minskat överskott som nu växlat över till underskott. Det har nationen Sverige ännu inte fått känna av.

Bilden är verkligheten! Det spelar ingen roll hur orättvis politiken är, hur ansvarslös den är ekonomiskt, hur skev den är fördelningspolitiskt eller hur grovt den avviker från vallöften. Det spelar heller ingen som helst roll hur välformulerade alternativet är, hur väl varje konto har stämts av utifrån plus och minus och finansieringskälla...om inte detta når väljarna som en kunskap att använda vid val att parti. Det spelar ingen roll hur duktiga och ambitiösa förtroendevalda partiet har om bilden är att det är fiffleri och omoral som präglas dom.
Bilden skapas av medierna. Fram till nu har i princip allt varit att hylla regeringens goda sidor, förtiga de mindre bra, förtiga oppositionens alternativ och lyfta fram allt som talar till oppositionens nackdel. Detta må vi djupt beklaga. Men om inte medierna skärper sig så finns det inget annat sätt än att göra som i Piteå. Vi får göra det själva.

ps: valet 2006 fick socialdemokraterna 54,54 procent i kommunvalet i Piteå
* * *
Du hittar Jimmys här, Anders här. Jag tycker också att Katrines inlägg för ett par år sedan har fått passera utan tillräcklig uppmärksamhet, här i form av gästinlägg hos Jonas. Björn Elmbrant skriver om uppdraget samhällskritik här. Från "höger: Niklas Ekdahl, DN här.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, mona sahlin, opinionen, val 2010, regeringen, alliansen, fredrik reinfeldt