Det är mätningssöndag. Till morgonkaffet erbjuds man idag två olika opinionsmätningar. Jag ser först rubriken på SvD: "Rödgrön marginal minskar". Hmm, tänker jag och minns att det för någon vecka sen nästan lät som om S var på väg ut ur riksdagen. Kris och katastrof. Och negativt om Mona Sahlin. "Nu leder oppositionen bara med..." , fortsätter texten. Leder! Trots allt.SIFO, som formulerar frågan vilket parti man skulle rösta på, ger S 34,6 procent. 48,5 för de rödgröna. 47,3 för de borgerliga. Miljöpartiet går fram två procent i SIFOn. Sd är inte ett parti i riksdagen, tack och lov. I SKOP leder de blåfärgade partierna. 50,6 mot 45,5 för de rödgröna. Här minskar miljöpartiet med nästan lika mycket som man ökar i SIFO:n. Kristdemokraterna är inte ett riksdagsparti längre, enligt SKOP. Socialdemokraterna är landets största parti i båda mätningarna. Det ger helt enligt den logiken medierna verkar ha att "skriva ner" S och Mona Sahlin betydligt mindre rubriker än när så inte är fallet. Faktum är att Per Gudmundson utan att mena det nästa ger mig rätt i de kritiska kommentarer jag har haft mot medias sätt att spegla politiken.
Medierna kantrar snabbare än någonsin. Plötsligt kan någon kommentator få för sig att kalla Mona Sahlin för the comeback kid , och allt kan vändaVad är det för politik som väljarna har i bakhuvudet när de får frågorna om partisympati? Ja, jag noterar att de både mätningarna har bara en liten den av mätperioden efter presentationen av regeringens "bidragsbudget". Den som fortfarande minns innehållet ser kanske stora möjligheter för socialdemokrater och det rödgröna laget att nu vända opinionen. Frånvaron av insatser mot en hotande massarbetslöshet, en budget med bara bidrag, inga aktiva åtgärder och återskapade underskott i statsfinanserna ger stora möjligheter för oppositionen.
Visst har framför allt moderaterna bestämt sig för strategin: socialdemokraterna ska sänkas med personangrepp på Mona Sahlin. Kontrasten räknar man med kommer helt gratis under EU-ordförandeskapet med daglig rapportering av Reinfeldt som EU-ordförande. Statsmannabilden sätts av mediernas rapportering och då kan partiet självt lägga all kraft på att underminera S partiledare. Smutsigt men tydligt. Trots det är inte inte omöjligt att Per Gudmundson får rätt i sin analys om Mona Sahlin som "comeback kid". I alla fall om frågor som jobben, den ekonomiska politiken, miljöfrågorna och rättviseperspektivet styr väljarnas val.
Fler blogginlägg om detta: Henrik Oscarsson,
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, mona sahlin, moderaterna, regeringen, opinionen, val 2010, fredrik reinfeldt, jobbävning
2 kommentarer:
Man kan naturligtvis ha olika syn på politiken, det är ok. Men att "socialdemokraterna ska sänkas med personangrepp på Mona Sahlin", är ju inte seriöst.
Den enda i riksdagen som på riktigt arbetar med personangrepp och smutskastning á lá Palme är Thomas Östros, annars tysker jag det är ganska rent spel, från båda lägren. Att Mona hamnar mitt i elden kan bero på att hon, faktiskt, är ledare för sveriges största parti, ledare för oppositionen och statsministerkandidat. Det är självklart att dessa tre områden analyseras med Monas personliga kvaliteter i centrum.
Byter ni ut Östros och Mona mot Nuder och Wahlström, så kanske ni får de få procent som behövs för att vinna.
Båda mätningarna visar dock på ökat stöd för högeralliansen jämfört med sina tidigare mätningar. Skop har gjort sin under den senaste vckan, och det var det bara två veckor sedan de kom med den förra mätningen. Jag trodde nog att (S) skulle återhämta sig mer efter att "AMF-debaclet" lagt sig.
Det är dock 1,5 år till valet så otroligt mycket kan hända. För bara ett halvår sedan var ju bilden en helt annan.
Skicka en kommentar