Bilden tagen av Stefan Gustavsson kunde i sig ge något fotopris. Framför en till synes oändlig affischrad där Göran Perssons ansikte vänds mot dig, ligger en hemlös man och slumrar. Det är Stockholm, Sergels torg, någonstans i augusti/september 2006. En bild av att välfärden inte når alla. Nu hamnar bilden fyra år senare på Svenska Dagbladets ledarsida som idag tar upp temat hemlöshet. Angeläget, Viktigt. Svårt. En fråga som borde engagera många, på såväl nationell som kommunal nivå. Det i sig självklara bildvalet blir ändå en trist och (jag tror inte annat) billig politisk retorik. Med en ganska opolitisk och bra text i övrigt lyckas SvD:s ledare ändå göra ansvaret för de hemlösa tydligt utan att säga det. "S ansvar". Men hemlösheten i Stockholm äger rum i en region där nation, landsting och stad styrs av moderaterna, skulle man kunna contra med om politisk retorik är det viktiga. Jag tror att det är svårare än så.
Om jag lägger den avancerade bildretoriken åt sidan träffar Maria Eriksson rätt i sin artikel. Det är bostadsfrågan eller kanske snarare bristen på bostadslösning efter ett straff, en vistelse på vårdinrättning, efter vräkning osv, som måste vara hemlöshetens första lösning. Där har ansvaret under år skickats mellan olika nivåer och olika verksamheter. På något sätt har alla försökt slippa ta ansvar och överföra "kostnadsansvaret" på andra. Det är ovärdigt.
Att SvD skriver idag beror på att Stockholms stadsmission har skickat förfrågan till Norge. Man tycker att svenska politiker och svenskt folk gör alltför lite för att göra något åt hemlösheten. Oljenationen Norge, eller om det nu är att Jens Stoltenberg styr landet, får i stället frågan om bistånd.
Visst snickarar vi i Sverige på strategier, mål, metodstödshandledningar och avsätter om inte miljarder så i alla fall en del miljoner för projekt. Sedan 2002 har Socialstyrelsen har uppdrag att jobba med olika former av "tanke- och erfarenhetsdokument". Samtidigt visar uppföljningarna av strategierna ett ganska oförändrat läge även om det finns ett par små framsteg. Ett av de ämnen som gör hemlöshetsfrågan "medial" är när barn vräks. 85 procent av alla vräkningar handlar om ensamstående men fortfarande berörs barn. I sin analys skriver Socialstyrelsen (juni 2010) att
antalet barn som berörts av vräkning – då båda eller en av föräldrarna sägs upp från sin bostad – har minskat mellan åren 2008 och 2009 med 14 procent, från 716 till 618 barn. Målet att inga barn ska vräkas är således inte uppnått.Maria Eriksson får också i en annars viktig artikel in det "centrala" budskapet från Schönfeldts gränd och skriver:
En förklaring kan vara politikens inneboende svaghet att formas efter antingen breda väljargrupper eller smala särintressen. Barnbidrag, a-kassenivåer och rut-avdrag för dem som dricker rosévin i reklamfilmens bakgrund blir alltid större valfrågor – för alla riksdagspartier från vänster till höger – än tak över huvudet för den hemlöse som gör sig osynlig i porten bredvid.Nåväl. RUT hade möjligtvis inte tagits in som exempel på särintresse.
En sak är väl klar: boendefrågan, eller "Bostad Först"-strategin som Stadsmissionen pläderar för, är helt riktig som startpunkt. Grunden för att klara av att ordna upp sitt liv, klara en behandling osv. Just där slutar Maria Eriksson att skriva. Resonemanget kunde ha fortsatt i om det är rimligt att begära att de hemlösa köper loss sina bostäder som bostadsrätter. Det kunde ha kretsat kring om "ägarlägenhet" är en riktig lösning. Eller till och med; om marknadshyror löser de hemlösas problem. Och möjligen också om läget förbättras utan politiska initiativ, avtal med hyresvärdarna eller ett starkare ansvar för kommunerna. Mats Odell, bostadsministern som inte vill vara det, fick åretes "Bängkäpp" av Situation Stockholm. Jag förstår det.
Fler som bloggar:
Carin Jämtin, Kulturbloggen,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, norge, hemlöshet, val 2010, mats odell, Svenska dagbladet, bostadspolitik, utanförskap
