De kristna rötterna blir KD:s räddningsplanka?

Det är inte bara socialdemokratin som behöver eftervalsdebatt. Också i den med knapphet segrande alliansen finns partier som mår bra av lite navelskåderi och eftertanke. Om ett av dessa, kristdemokraterna, skriver SvD i ett repotage i dag. Partiet som har halverat sitt väljarstöd sedan -98 verkar vara inne på en lösning: ett namnbyte eller kanske tillägg till namnet vore kanske ett sätt att göra partiet mer attraktivt? Göran Hägglund andas i och för sig tveksamhet till namnförändring som den bästa eller enda lösningen. Det är nog väldigt klokt. Partiet har mycket större problem än så.

Inför årets val skulle budskapet om "verklighetens folk" ge draghjälp. Det var ett försök att fördjupa samhällssynen men blev egentligen ett övertagande av gamla rester från förr. Den skepsis och försök att skapa motsättningar mellan "vanligt folk" och politik som hela idén byggger på andades arv från min ungdomstids unga moderater. I början var projektet om verklighetens företrädare utan konkretion. När den sedan gjordes blev det om möjligt ännu tydligare att något var fel med hela tanken: i ett sammanhang beskrevs det som att KD nu skulle bli ett parti som ville häva förbudet för restaurangägare att krydda och ombuteljera brännvin efter eget recept. En annan konkretisering var när nuvarande bostadsminister Attefall talade föraktfullt om kommunala "fixartjänster" som hjälper äldre i hemmet var att "lägga välfärdens våta filt över Sverige".

Man kan väl också notera att tidpunkten för kristdemokraternas försök att vinna terräng på politikerförakt var lite feltimad. I årets val, om man tror VALUn, har förtroendet för politiker ökat dramatiskt, med 30 procent sedan 2006.

Spiken i kistan kanske är familjepolitiken, det som är partiets verkliga profilfråga, om än i motsatt riktning mot vad de flesta familjer verkar föredra. Partiet ville tvinga alla kommuner att införa ett fördubblat vårdnadsbidrag på 6000 kronor. Här åkte man på storstryk i förhandlingar inom alliansen.

Namnbyte räcker nog inte. Idén med "verklighetens folk" var både feltimad och i sak lite "tom" och har skjutits i sank av väljarna. Familjepolitiken med utgångspunkt från en tanke om att det är bra med en "hemmamamma" (något som faktiskt är en praktisk följd av partiet politik) väcker få positiva tillrop. Så vad återstår? Johan Westerholm är inne på partiets verkliga grund som en räddningsplanka: att genom ett byte till lämplig pingspastor som partiledare återvända till att bli ett verkligt och ärligt kristet parti. Då lär halveringen fortsätta också nästa val. Minst.

Fler som bloggar: Svensson, Stefan Karlsson, Soledad Henriquez, 
Notis i AB: Expressen.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, eftervalsdebatt, val 2014, kristdemokraterna, göran hägglund,