[uppdaterad] Om någon får för sig att söka efter inlägg på den här bloggen som berör den svenska insatsen i Afghanistan så blir fynden mycket begränsade. Det är svårt och fyllt av både känslor och vilja att göra det bästa. I min ryggmärg sitter svenskt internationellt engagemang benhårt. Även om min tid i ungdomsförbundets internationella utskott var kort så satt jag, trots allt där med Anna Lindh och lärde mig oerhört mycket. Ibland har det svenska engagemanget mötts av tvivel här hemma. Men jag har och kommer alltid att ge mitt stöd. Det måste gälla alla områden: insatser genom ett generöst (om nu ordet passar just där) bistånd. Engagemang för att medverka med kunskaper kring demokratiutveckling. Men också - som alltid - med svenskt engagemang inom ramen för det som det så kallade internationella samfundet gemensamt åtar sig. Det måste också gälla Afghanistan.
En anhörig kom nyligen hem,. En annan ung man får Trångsund, Huddinge, gjorde det idag men i kista. Kenneth Wallin gick det tillmötes som väldigt många oroar sig för när det reser men kanske i grunden inte tror ska hända. Krig är krig och krig är fasor. Kenneths död i insatsen för andra människor kräver många minnesstunder och tankar.
Ska de svenska trupperna nu hem? Såg en ung kvinna - Denize Zane från Trelleborg- i kvällens Rapport som trots allt skulle åka. Så också hennes sambo. Trots oron hos föräldrar och anhöriga hade hon och sambon själva valt uppdraget. Men det är politikens ansvar att besluta om närvaro eller inte. Och, trots dagens mycket märkliga uttalande av försvarsminister Tolgfors, kräver ett sådant ställningstagande debatt och samtal. Försvarsministern menade till och med att det tragiska som nu har hänt beror på politisk debatt, och jag hörde att (S) Urban Ahlin inte uteslöt ett samband. Samtidigt verkar nyhetsflödet som framkom i kvällens nyhetssändningar ge signaler om andra, kanske mer troliga förklaringar om att vissa terrorgrupper nu söker sig in i områden där just svenskar befinner sig.
Ingenting är självklart, framför allt inte om det gäller svensk militär insats. Jag känner sympati för det som Stefan Essbeck bloggar om idag. Andra perspektiv än talibaners närvaro i landet oroar befolkningen, och vad jag förstår av källorna (Asia Foundation) i mycket högre grad. Arbetslöshet, fattigdom och korruption, till exempel. Att bistå med det humanitära stödet är avgörande och oerhört viktigt.. Men vad händer om Sverige trots allt bryter med det som handlar om att möta direkta våldsangrepp på befolkningen i Afghanistan? Visst, många länder lära tala om uttåg. Visst ska och måste andra områden än militära lösningar vara det som bär upp omvärldens stöd till det Afghanska folket. Men grundprincipen att ge stöd i svåra stunder måste också framöver styra vårt handlande.
I dag lär Reinfeldt ha talat om bortre gräns. Ohly talar om 2013. Afghanistan kommer även med den mest ivriga uttågslinjen att finnas med oss i nyhetsrapporteringen ett bra tag framöver. Jag har svårt att, när jag prövar mot mitt samvete, ställa krav på snabbast möjliga hemtagning oavsett allt annat. Verkligt svårt.
I dagarna höll folkpartiets Olov Lindqust (så är det inte alltid....) med mig i en helt annan fråga. I dag håller jag nog med Olov. Vi har ett ansvar också för vad som händer och sker i Afghanistan framöver.
Bloggar: Kristian Krassman, Johan Westerholm, Martin Moberg, Röda Berget, Annarkia, Hasse Lindqvist,
Mer: SvD; Svd2: Stefan Olsson, FOI, om synen på utländsk närvaro. Samma tidning, Brännpunkt med inlägg av Nina Hjelgren om civil närvaro. Journalisten Felix Holmgren på DN debatt med teorin om små följder av ett lämnande av landet.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, afghanistan, utrikespolitik
