Den senaste tidens debatt om partier och deras kontakter med andra intressen tror jag är nödvändig i en demokrati. Hur politska förslag förankras och eventuellt får sin inspiration från måste man kunna följa. När det gäller partiers ekonomiska finansiering har vi i Sverige valt ett system med partistöd från "det allmänna" just för att inte tvinga in det som bär upp demokratin - partiväsendet- i ekonomiska beroenden. Det har inte uteslutit att partier både till höger och vänster har "vänner" som ger stöd. I vissa fall, läs moderaterna, är delar av bidragen hemliga. I andra fall, som i (S) fall, är det så öppet att till och med SIFO-undersökningar kan göras om det.
Det har LO-tidningen gjort och kommer fram till att var tredje LO-medlem sympatiserar med stödet till S. Ett stöd som enligt LO behövs för att kunna påverka politiken, en tanke som ju var en av utgångspunkterna när LO-förbunden en gång bildade "sitt parti".
Legitimiteten i stödet ifrågasätts ibland, så också idag. Då är frågan: vem ska avgöra hur och om ett sådant stöd ska utgå? Opionionsmätningar? Jag gissar att den som tar det som princip för beslut i föreningsliv och organisationer hamnar i vissa knepigheter. Inte bara fackföreningsrörelsen. Ett annat och till synes bättre och mer demokratiskt sätt är att "medlemmarna får bestämma". Där tror jag de flesta landar, alldeles oavsett uppfattning i sak. Nästa steg är då: på vilket sätt har organisationen valt att hantera detta medlemsinflytande? Kongresser, stämmor, landsmöten, styrelser och förtroenderåd är exempel. Reglerat i stadgar. Ett system som ytterst den förening man blir medlem i påverkar och utformar själva. Utan inblandning från "utsidan".
Att medlemmar avgör fråntar förstås ingen från att ha åsikter. Tvärtom tror jag att det helt nödvändigt i en demokrati. Att LO ger pengar till ett speciellt parti som man en gång har bildat är för många aktiva en självklarhet men absolut inget som är för evigt. Legitimiteten måste ständigt förnyas. På ett sätt gjorde LO-distriktet i Stockholm det inför årets val i sin stora medlemsenkät. I stället för att "tuffa på" som alltid gick man förutsättningslöst ut och frågade medlemmarna om deras krav på politiken. Resultatet ett ganska massivt stöd i fråga efter fråga för S, V och Mp-politiken.
LO bidrar med 6 miljoner och LO-förbunden med ytterligare 8. Det är en ofantlig skillnad mellan de sakuppgifterna och de falsarier till beräkningar som ibland förs fram om mångmiljonstöd, inte minst av folkpartiets Carl B Hamilton. I sak spelar beloppet ingen roll i det här sammanhanget. Sen är frågan hur siffrora i en mätning skulle förändras om LO och deras förbund ökade argumentationen för det facklig-politiska samarbetet. Kan någon utesluta att en sådan berättelse faktiskt ökar stödet för stödet?
Oaktat slutsatserna i mätningen noterar jag ändå textraden i LO-tidningen Socialdemokraterna är dock det parti som flest vill stöjda i någon konstellation, tätt följt av Vänsterpartiet."
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, facklig-politisk samverkan, LO, socialdemokraterna, partibidrag, moderaterna
