Staten, skolan och ett klassperspektiv

Den mer vanliga debatten där huvudmannaskap upptar tid och delvis petar ut skoldebattens fokus på hur kunskapsförmedlingen ska kunna förbättras brukar vara diskussionen om kommunala skolor kontra fristående. En debatt som blir alltmer meningslös i takt med att alternativen har blivit fler, inte minst i storstäderna. Hur ska resurserna fördelas rättvist och hur ska vinstmedel hanteras och inte hanteras inom friskolorna har i stället seglat upp som den heta frågan. Men i vissa kretsar verkar en annan huvudmannaskapsidé vägra att dö. Lärarnas riksförbunds tankar om staten som den allra bästa "modern" för skolan.

Idag blir den debatten något märklig eller kanske ännu märkligare än vanligt så här i höstlovets start. LR:s Metta Fjelkner skriver på SvD:S Brännpunkt om ett ökat statligt ansvar eller styrning. De direkta förändringarna av huvudmannaskapet förs inte fram men sannolikt är att när regelverk och finansiering enligt facket förs "uppåt" blir detta en given effekt. Det märkliga med denna måndag är att LR tycker sig ha stöd från det andra lärarförbundet. Just Lärarförbundet skriver i dag tillsammans med Sveriges kommuner och landsting på den andra stora debattsidan, DN Debatt. Budskapet är närapå det motsatta med kritik mot de som tror på ökad statlig styrning. "Det var inte bättre förr".

LR borde släppa tankarna på en statlig skola. Däremot har man helt rätt att det krävs utvärderingar om likvärdighetens brister. Där skriver också Lf och SKL om centrala problemområden:

Orsakerna till skolans problem beror på en rad olika saker. Inte minst påverkar segregeringen i samhället, där allt fler elever från studievana hem går i andra skolor än elever från hem med liten studievana. Ytterligare en orsak är alltför mycket eget arbete för eleverna – ett ansvar som alla elever inte klarar.

Att kommunerna inte alltid använder rätt resurs för rätt elev och att skolan inte följt upp varje enskild elev tillräckligt är andra orsaker.

I dagens skola har inte alla elever samma praktiska chans att klara skolans mål. Det beror på många faktorer, inte minst därför att sociala och ekonomiska skillnader i elevernas uppväxt och föräldrars studietradition slår igenom i deras skolvardag. Skolan förmår ibland men inte alltid att balansera de bristerna. Inte sällan beror det på att politiska majoriteter väljer  att bortse från elevernas individuella behov när man fördelar resurser. Om dessa klyftor har Marika Lindgren Åsbrink skrivit och illustrerat.

För att citera från ett tidigare blogginlägg:

Ibland har jag i inlägg relaterat till en studiecirkel som jag gick i Strängnäs i slutet av 70-talet. I slutet av 70-talet, alltså. Det var ändå i "skolstaden" Strängnäs, en stad med ganska små skillnader mellan eleverna jämfört med några av de förortsområden som jag därefter har sett på nära håll. En studiecirkel om en uppdelad skola och elever med sämre förutsättningar att klara undervisningen, långt före valfrihetens skälvklara tidevarv.

Jag skulle kunna ha lagt till att skolan då var statlig, men problemen för enskilda elever förefaller ha varit likartade. Förklaringarna till att elever inte grejar skolgången tycks så här 30 år senare ha samma förklaringsgrund. Skippa talet om statlig skola och fokusera i stället på hur var och en ska kunna få det bästa stödet för att kunna klara skolan. Ett av skolans huvudproblem är fortfarande är att det ett  klassamhälle eller i alla fall avspegling av ett Sverige som uppvisar sådana drag.

Fler som bloggar:
- Thomas Böhlmark.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, skola, lärarförbundet, lärarnas riksförbund,