Om raset och lyftet

För första gången: Ett blogginlägg med de sedvanliga kommentarerna till opinionsläget där socialdemokratin sägs ha stöd av drygt 27 procent av väljarkåren. Samtidigt ett moderat parti som i dagens mätning får 37,5 procent. En omsvängning. Ett rollbyte. Och, frågar man sig, något långsiktigt bestående? I sig är den bild som mätningen visar på väljarnas syn på svensk politik säkert riktig. Och väntad. Vem ger sitt stöd till en krisrörelse som inte själva verkar tro på sina idéer? Vem sluter upp bakom ett parti, oavsett dess historiska gärningar, om partifolket mest verkar gräla på varandra? Vem ser alls en politisk opposition som lagt opponerandet på hyllan, så långt väljaren ser politiken genom medierna? Jag skulle inte göra om jag nu inte var så benhårt förankrad i de socialdemorkatiska värderingarna.

Till stor del har partiet och en del av dess sidoorganisationer själva valt att sätta sig i skiten, till och med mer i detsamma än vad redan valresultatet orsakade. Segdragenhet i eftervalsanalyser vilket gör att de underlag som borde finnas när vi gör våra vägval saknas. Fokuset på partiledarfrågan som förvisso kvällstidningar "drar i" men med understöd av (S)-märkta aktörer. Det farligaste som nu kan hända, när det blev som det blev, är en växande tro på att det går att vända bara valrörelsen startar igen så där årsskiftet 2013/2014. Det tar tid av vända bilderna. Det tar tid att förankra och få stöd för en ny (?) socialdemokrati.

Och kom ihåg processen efter valet 2006, över det rödgröna samarbetet, in i valåret. Det är inte särskilt mycket "ren" socialdemokratisk politik som har nått fram till väljarna på ganska lång tid. Förvånas du av utvecklingen?

Ibland får jag känslan av att till och med politiska motståndare i någon form av välmening försöker bidra mer än vi själva. Några undantag finns, som den Öppna Kriskommissionen, netrootsnätverket och de konstruktiva diskussioner som Stockholms läns socialdemokrater förde i helgen som gick. Visst förs det säkert bra samtal runt om i landet också. Men jag är orolig för bilden som sätts dessa dagar.

Och för femtioelfte gången: Det räcker inte att kräva "förnyelse". Om socialdemokratin har lagt fast en politik man själv tror på men som väljarna har skåpat ut kan man förvisso inte sätta sig och invänta ett kommande väljarinflöde. "Kommer dom så kommer dom". Ett vänsterparti kan möjligen göra så med knappast en rörelse som fortfarande har ambitioner att leda Sverige.

Det finns en sak jag känner oro för. I en del debattinlägg framhålls, säkert inte utan uppriktig omtanke om partiet och dess politik, att (S) kan förändra och förnya "i en egen liten kammare". Till en del stämmer det: Vi formar vår politik. Men att inte i det sammanhanget utgå från att väljarna helt plötsligt har svängt åt det håll de har, kan vara fullständigt förödande. De nya moderaterna lyfter på socialdemokratins bekostnad. Att då inte ha perspektiv på varför det blir så är inte rimligt.

Jag tänker lägga mitt fokus på värderingar och sakfrågor framöver. En eller annan kommentar om skeendet kring partiledarval och "spelfrågor" lär det väl bli men jag vill ändå göra mitt i det lilla för att bidra.

Mer:
SvD, AB, AB - Lena Mellin, DN, ledare,

Bloggar:
- Lena Sommestad om partiet som ett lärande...
- Emil Högberg om ett parti som möjligen riskerar att förlora sin själ
- Krassman om opinionsutvecklingen.
- Tokmoderaten om monster...
- Kent Persson om ett paradigmskifte.
- Thomas Böhlmark med analys..
- Martin Moberg om Reinfeldt och brittisk draghjälp. Johan Westerholm och Peter Högberg på samma tema...
- Staffan Lindström med 2014-s sloganer.
- Marika Lindgren Åsbrink om borgerligt bidragssamhälle.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, mona sahlin, eftervalsdebatt, opinionen, opinionsläget, fredrik reinfeldt,