Idag, torsdag, presenterar Carl B Hamilton, riksdagsledamot och ekonomisk-politisk talesperson (FP) rapporten ”Partibidrag 2007-2010 med fokus på LO, Socialdemokraterna och Moderaterna.”I några inlägg har den totala obalansen i resurser mellan olika "maktcentra" i Sverige berörts. Johan Ulvenlöv och Marika Lindgren Åsbrink skriver om detta i ETC I det sammanhanget har så länge jag minns alltid "maktaxeln" S och LO granskats. Hela tiden. Den andra axeln, moderaterna och delvis andra allianspartier tillsammans med Svensk Näringsliv blir sällan föremål för någon omfattande granskning trots att "axeln" kan sägas vara oerhört kraftfull som maktnav, inte minst när Reinfeldt är statsminister. Om detta skrev jag ett inlägg i veckan. Vi vet alla att kopplingarna och samarbetet är mycket tydligt och har funnits hela tiden. Möjligtvis att bildandet av Timbro var ett uttryck för Sture Eskilssons irritation av att näringslivets frågor inte tillräckligt lyftes fram av partierna. Men moderaterna slutade vid ungefär samma tidpunkt att ta emot direkta företagsbidrag. Kampanjandet kom i ställat att skötas av tankesmedjorna, av Svenskt näringsliv direkt. Jag gissar att en forskningsrapport skulle visa på en ganska hårdför inställning till (S) och det omvänt positiva gentemot borgerligheten.
Det kanske inte alltid är så att borgerliga ledarsidor "får order" av moderata regeringskanslier. Men att man samarbetar och har starka - mycket starka - personkopplingar är helt tydligt. Undrar om inte också Maria Eriksson kan beskrivas som en del i det nätverket på högersidan i svensk politik. På så sätt blir dagens ledare en ren försvarsskrift för att slå bort alla tänkbara blickar från omvärlden att uppmärksamma det förhållandet.
Carl B Hamiltons rapport och även intervjun på Youtube innehåller en punkt som ändå är ganska intressant. CbH börjar ifrågasätta framtida bidrag med hänvisning till att (S) i år, som han säger, riskerar att få mindre än hälften av LO-medlemmarnas stöd (ca 58 procent 2006). Då, menar han, faller legitimiteten. Med det bekräftar till och med Hamilton rätten för en organisation, vilken som helst, att inom de ramar man själv sätter upp fatta de beslut man vill. Det är sedan medlemmarna som hela tiden prövar de beslutet. Motsvarande demokratiska insyn finns inte på den andra sidan.
Om Hamiltons rapport finns inte så mycket att säga annat än att det är en uppdaterad variant av en fabel som Hamilton tidigare har knåpat ihop på kammaren. Hans stora poäng, som leder till höga belopp, är att snart varje kanslist och ombudsman i LO-finns på poster i (S)-valledningar runt om i Sverige. Jag önskar att så var fallet men Hamiltons filosoferande har noll med verkligheten att göra.
En stark upprördhet kommer alltid över borgerligt sinnade bloggare när de egna statsråden får kritik och ställs till ansvar. Omvänt råder total frånvaro av kritik när exempelvis de moderata kvinnorna beskriver Mona Sahlin som djävul. Det kan inte beskrivas som annat än hyckleri. Man kan alltid diskutera graden av "negativt" i kampanjer. Att gång på gång upprepa att socialdemokratin är "desperat" eller att "Sahlin kommer att avgå" är menar jag en tristare form av skitkastning än att porträttera Reinfeldt upp och ner. (eftersom den förstnämnda inte är tydlig "Kampanj" som LO:s utan ett sätt att ständigt nöta in negativt och i de fallen helt grundlösa påståenden om motståndaren) Att den borgerliga politiken i många delar är "helknäpp" ställer jag helt och fullt upp på.
Socialdemokraternas kampanj handlar om framtiden, om möjligheternas Sverige och om viktiga sakfrågor som politiken behöver ta itu med. Så vill jag att politisk kommunikation från partier ska se ut. Framtid, kontrast och känsla. Rena argument och mest om sig själv. Men ett måste med samhällskritik eftersom det är politikens utgångspunkt och som nu handlar mycket av vår /min samhällskritik om effekter av beslut som alliansregeringen är ansvarig för.
Och en sak till....
Peter Högberg skriver ett inlägg om den historia som "vi bär med oss". Beskrivningen av levnadsförhållanden i Sverige som skapade fackföreningsrörelse och socialdemokratin. Två grenar på samma träd som förändrade Sverige och gjorde det med jämlikheten som utgångspunkt. I varje steg, i varje del, till och med om rösträtten, har den svenska högern, nu moderaterna, röstad emot. I varje steg, i varje del och i varje stund så har svensk borgerlighet haft ett stort mål: Att slå sönder den samverkan mellan arbetarrörelsens grenar, allt för att stärka det särintresse man själva så väl företräder. Just det är ju förklaringen till upprördheten över LO:s måhända lite elaka kampanj...
moderatkvinnorna...
Mer att läsa:
- Alexandra Einerstam: ”Att sila mygg och svälja kameler”
- Johan Ulvenlöv: ”Unik FP-rapport: Moderaternas bidragsgivare förblir hemliga”
- Johan Westerholm: ”Om ett patetiskt Folkparti”
- Johan Westerholm om " att köpa sig en Ekokammare.
- Peter Johansson om en skattefinansierad dito
- Svensson om att synliggöra lobbyismen
- Martin Moberg om kampanjen..
- Peter Soilander om negative camp liksom Per Altenberg, Tokmoderaten, Thomas Böhlmark,
- Annika Beijbom som i stället önskar fred, och kärlek....
- Per Ankersjö kräver avståndstagande från Sahlin.
- Mary Jensen önskar besked från bla. mig...
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, val 2010, valet 2010, socialdemokraterna, lo, folkpartiet, negative campaigning, moderaterna,
