Det har lett till att året verkar avslutas med en ännu märkligare diskussion. Socialdemokratins framtidsprojekt ska vara att ha en bortre paratens i a-kassan. Låt gå för att fler i ledarskiktet helt plötsligt sluter upp bakom kravet. Men på samma sätt har Sahlins avgångsbesked gett en rygg att gömma sig bakom om man själv varit ansvarig men gärna vill fortsätta. "Blame it on Sahlin".
Helen Pettersson är med rätta förbannad.
Jag är arg för att jag har partikamrater som tycker det är viktigare att positionera sig än att följa partikongressens beslut om vilken politik vi ska föra.Och sammanhanget verkar folk med ansvar fly från det faktum att valbudskapet har kommunicerats av hela partiet. En ledning och hundratals engagerade sossar som med gott självförtroende har röstat fram en politik på en jobbkongress och sedan ägnat ett halvt år 2010 till att prata partiets politik. Dessvärre lyckades inte vi (vi!) övertyga väljarna.
Jag tror själv att en förklaring till den politiska cirkus som nu pågår i vissa kretsar orsakas av senfärdigheten i valanalys och ett krisläge där olika "maktcentra" griper tillfället för att flytta fram positioner. Samtidigt sitter på många håll nyvalda företrädare, som skulle visa på den där förnyelsen, och i sina händer har de politiska program som till det yttre har fått ett alltför svagt stöd av väljarna. "Det ska omprövas" nu men frågan är vad. Visst finns de gamla vanliga debatterna om huvudmannaskap, vinster i välfärden och en eller annan skatt eller kärnkraftsreaktor men mer? Hos i princip alla jag har mött eller läst under hösten finns ändå en ganska stark övertygelse om att de bärande idéerna inte bara håller utan måste återlyftas.
Den slutsatsen kom också Ulrika Schenström fram till. Okey, lite märkligt att ett av de bästa bidragen till (S) förnyelsedebatt kommer från Reinfeldts tidigare medarbetare. Även detta helt utan självklara råd och mer av reflekterande. "S bör hitta sina rötter, hitta sig själv". Samtidigt med tomheten nationellt och de så flitigt förekommande proffstyckarnas ständiga utspel i olika sammanhang rullar en politisk vardag på. Som Helen Pettersson skriver: "
Vardagspolitiken har inte tagit slut. Nej, jag ägnar mina dagar åt att bedriva praktisk politik. Vi hanterar statsbudgeten i riksdagen just nu. Där ägnar vi oss åt allt annat än tillbakablickande. Där sker politikutveckling, samtidigt som olyckskorparna påstår att vi ingen politik har. Well, de har fel.Reinfeldt visste vad som skulle göras i moderaterna. "Bunkergängets" orimliga fokusering på sänkta skatter hade underminerat hela trovärdigheten i den ekonomiska politiken. På punkt efter punkt arbetades politiken om, "dynamiska effekter" som finansieringsmodell omprövades. Hade socialdemokratin varit vänsterpartiet så kanske den åtgärden var nödvändig. Och på enskilda områden kan det var en viktig process nu också men knappast som det stora förändringsområdet. Svenska folket har en ganska mastodont positiv syn på de välfärdsprioriteringar som (S) står för, och detsamma gäller dess finansiering med skatter. Det finns områden med svagheter. Men väldigt få har ens varit i närheten av konkretiseringar om hur en annan inriktning av politiken skulle se ut.
Jag tror inte på ett dödsdöms socialdemokratiskt parti. Det finns mycket goda chanser att komma tillbaks och att återvinna stöd. Men tröskar partiet in sig i en labyrint av höger-vänster, av personstrider, av underkännande av en politik som väljarna trots allt gillar, av debatter om i sammanhanget små frågor osv, blir vägen tillbaka jobbig. Det ansvaret kan inte axlas av en snart före detta partiledare.
Fler bloggar:
- Peter Högberg om trötthet--
- Lena Sommestad om unga som ska lyfta.
- Partistaten med medlemsenkät.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, eftervalsdebatt
Loggar in...
Henrik · 746 veckor sedan
Socialdemokratin lider fortfarande av det stålbad som Sveriges kommuner gick igenom under Perssons ledning på 90-talet. Måhända nödvändiga åtgärder för att rädda Sverige ur en ekonomisk kris, men för väljarna blev bilden att Socialdemokratin är villig att kompromissa med sina grundläggande värderingar. Effekterna lever fortfarande kvar i form av underbemanning inom äldreomsorgen och alltför stora barngrupper i kommunala för- och grundskolor.
Jag har själv barn som går i klasser med 25 elever på en lärare, där elever med behov av specialpedagogik inte får någon hjälp eftersom resurserna saknas. Bemanningen inom den kommunala äldreomsorgen är idag ofta på ett minimum för att verksamheten ska fungera, buffertar för extra tid att bara umgås med de äldre är ovanligt. Den större delen av nedskärningarna har skett under socialdemokratiskt styre.
Väljarna möter det offentliga Sverige i kommunerna, och visst det är kommunalt självstyre som gäller i Sverige, men för väljarna spelar det ingen roll. Regeringen har ansvaret för hur Sverige drivs och för väljarna är det ytterst regeringens ansvar när offentlig verksamhet haltar och inte lever upp till förväntningarna.
Samtidigt som socialdemokratins berättelse handlar om att erbjuda god offentlig vård, skola och omsorg har väljarna fått acceptera att kvaliteten i offentlig verksamhet prioriteras ner till förmån för balans i ekonomin.
Visst är skola och omsorg kommunernas ansvar. Men för mig som väljare blir bilden att i mötet med den krassa ekonomiska verkligheten väger socialdemokratins ideologi lätt. Ambitionerna och grundtankarna i politiken må vara vällovliga, men uppenbarligen är det något som förhindrar dem från att förverkligas.
Min slutsats är att många socialdemokratiska väljare känner sig svikna eftersom avståndet mellan ideologin och verkligheten har blivit för stort. När valet har stått mellan att strida för det som är riktigt på ideologiska grunder och det som är möjligt att genomföra givet att resurserna är knappa, så har socialdemokraterna prioriterat balans i ekonomin.
Det sätt som vård och skola har hanterats under socialdemokratiskt styre andas kamrerartad känslokyla. Budgetbalans i första hand - människovärde och omsorg om medborgarna i andra hand. Alltid med argumentet att vi kan inget göra - pengarna finns helt enkelt inte. Med det resonemanget har socialdemokratin spelat ut sin roll. En mer konstruktiv väg skulle vara att göra radikala omprioriteringar med ledorden "god vård, skola, omsorg - till varje pris" och t ex lägga ner försvaret helt. Vi kan inte få allt, men vi kan i alla fall få vård, skola och omsorg i världsklass.
Socialdemokratins berättelse har för mig handlat om att prioritera välfärd och god offentlig skola, vård och omsorg - i princip till varje pris. När verkligheten för väljarna blir något helt annat under socialdemokratiskt styre tappar väljarna förtroendet.
I dag är socialdemokratin för många en berättelse om en ideologi som förlorat kampen mot verkligheten - med brutna löften som resultat. Och där har ni en del att göra. Men det är möjligt att du har andra erfarenheter från Huddinge? Dela gärna med dig i sådana fall.
herrborjesson 15p · 746 veckor sedan
För att lämna den något ansträngda kakmetaforen: Sossarna behöver till att börja med göra en mer grundläggande samhällsanalys och fundera på hur de stora linjerna i utvecklingen ser ut och vad det beror på. Sedan är det dags att - utifrån sin existerande grundideologi, som naturligtvis inte ska ändras för att blidka väljarna! - formulera en plan för hur man kan styra om den utvecklingen åt ett mer önskvärt håll. Det är de stora frågorna (S) måste ta tag i, ältandet av små procentsatser hit och dit är meningslöst utan en sådan helhetsbild.
Alliansen har varit bättre på det här. Deras lösningar är varken särskilt väl fungerande eller särskilt önskvärda, men de har åtminstone kommit en bit på vägen till en analys av problemen. Därför har de just nu mycket större trovärdighet hos väljarna än sossarna.
Jag har - även om jag inte är sosse - gjort ett eget försök till en sådan analys med vidhängande lösning, av de två till synes separata men egentligen sammanhängande frågorna om jobben och miljön: Så kan (S) rädda världen. Om jag har rätt eller inte finns det säkert delade meningar om, men jag är i alla fall övertygad om att frågeställningarna är de rätta. Debatten inom socialdemokratin måste höjas från plottrande med maxtaxor och förmögenhetsskatt till de stora skeendena om partiet ska kunna återfå sin relevans för väljarna.