Dags för rödaste varningsflagg, (S)

Först var det senfärdigheten i valanalysen. Eller "Därför blev valet ett elände". Sen bidde det en kriskommission. Sen kontrade en Öppen kriskommission. En del i eftervalanalysen blev en djup forskningsuppgift om 20 år framåt och 20 år bakåt. Sen var det avgångsbesked. Sen en politisk och möjligen organisatorisk tomhet. Nej, nej och nej och bara icke-kandidater. Sen kom lite av politik men kanske inte de omprövnings- och förnyelseområden man kunde önska eller i alla fall inte tillräckligt (fastighetsskatt och FRA??? )  Det stora, berättelsen om partiets värderingar och drömmar, finns i hjärta och hjärna hos väldigt många. Om hur det borde vara, alltså. Men lite av det verkar komma i skrift. Om det nu inte är som en del tror: i grunden finns det. I grunden håller det. Misslyckandet ligger i att förmedla att vi faktiskt tycker det vi tycker och att skapa trovärdighet. Bristen ligger att vi (sossar) har drunknat i skuggan av ett samarbete, att vi haft för få som tala för oss, att dagordningens skattefokus var fel från början och att vi förstärkte det med en orimlig skevhet i budskapet: Mer åt "eländesparti" än "framtidsparti för alla". Och mer än detta.

Mitt i allt detta gör valets vinnare i samma, tidigare politiska lag, miljöpartiet, det som (S) borde vara fullt av. Engagerade företrädare som presenterar sina ambitioner och sin vilja att leda partiet framåt. Den socialdemokratiska kongressen hålls i mars. Miljöpartiet har sitt ledarskifte ett par månader senare. Idag finns också en formell manlig kandidatur från Gustav Fridolin. Ett antal kvinnliga mp-företrädare har tidigare meddelat detsamma.

Lokalt, regionalt men även på riksplanet finns förvisso goda initiativ: Stockholms Arbetarekommun och Veronica Palm med sina frågor till medlemmarna. Partidistriktet i Stockholms län mer konstruktiv eftervalsdebatt och nu också en (som komplettering till mer formella kanaler) grupp på Facebook där medlemmar och sympatisörer kan göra inspel om krav på en ny partiledare. Och visst finns kandidater: Jag är i och för sig rent privat sur på Makthavare.se för att inte tillhöra de som det spekuleras i. Men där finns konkurrens av bloggare: Sandro Wennberg, Peter Karlberg, Peter Högberg.

Alexandra Einerstam blir "grön av avund" av den offensiv som (mp) verkar vara inne i medan motsatsen känns mindre stark (!) i (S). Jag är orolig för att det finns en betydande majoritet av oss som mentalt VET att socialdemokratin alltid, säger alltid, kommer att vara ett stort parti. I den mentala bilden är opinions- och inte minst valresultat under 30 procent inget som händer. Och om det skulle hända - mot förmodan - så kan man säga att det var tur att det hände när det hände för sannolikheten för en upprepning är så liten att den knappast finns. Men bara lite...

Så är det inte. Alla partier måste vara relevanta för att överleva. Där finns det de som menar att även om socialdemokratin blev knappt största parti med 1.8 miljoner väljare så ska det inte påminnas om. Mitt i Miljöpartiets positiva offensiv och ledarskifte och mitt i Reinfeldts dolda styre av Sverige, till en del beroende på en socialdemokrati som intet når ut med sitt opponerande, så ska det fan i mig pratas KRIS och det länge och det bestämt.

Jag såg ett tweet i går från Helle Klein som efterlyste just framtidsdebatten och visioner. Det måste väl finnas många fler som ser det som en ganska akut uppgift att mejsla fram? Andra kör nu om.

Svd om mp:s ledarskifte.

• 9/12 Valtersson vill bli språkrör Nämner migrationspolitiken som en fråga att bli tydligare kring
• 25/11 Tre vill bli MP-språkrör Åsa Romson, Bodil Ceballos och Gunvor G Ericson har alla gått med på att nomineras.

Bloggar.
-  Westerholm om en artikel i en olänkbar tidning.

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, eftervalsdebatt,