Om social medier och journalistik när naveln inte bara är en punkt på kroppen

Först lite reklam (igen). Snart lanseras boken "Politik 2.0" som tar upp de sociala medierna och politisk debatt. Utan att ha läst mer än hemsidan, en egen text och på Facebook-fansidan har jag stora förväntningar på innehållet. Och på att den kommer att bidra till mycket positivt när det gäller det politiska samtalet på nätet. (Politiker som bidrar med erfarenheter: se nedan)

Dagens mest kommenterade artikel i "prasselmedia" berör också detta. De blir säkert Sanna Raymans utskåpning av bloggosfären. Om Svd skulle ha bidragit till konstruktiv kritik av bloggandet, hade man hellre kunna ta Mary Jensens inlägg som ledartext. Till skillnad från att helt okritiskt skåpa ut alla de som är engagerade i debatt på nätet hade det både lyft fram värdefull kritik och värdefulla tips om hur bra bloggar arbetar. Seved Monke skriver mycket bra. Bland annat detta, i ett försök att peka på den syn som "vissa" har på bloggosfären:

Ja tänk, nu kan vem som helst ta del i den politiska debatten, kreti och pleti, kan stötta varandra och på så sätt vara med och sätta agendan. Att Rayman ser detta som en kvalitetssänkning säger mer om hennes och gammelmedias syn på människor förmåga att bidra till debatten än om kvaliteten på det som skrivs.

Sanna Rayman har förvisso kritik också mot moderata bloggare, men det verkar vara NetRoots som får adrenalinet att svämma över och nära nog stänga ner hennes egna sociala-medier-konton. Om detta kan mycket sägas. Men jag tror att hon utgår från en tanke att "prasselmedierna" som demokratins yttersta kännetecken behöver bloggare att hitta något nyhetsstoff hos.

Principen att en människa som kör över en älg inte är en nyhet men det omvända innebär ett "scoop". Överfört till politiska bloggare: ett hundratal enskilda som skriver politiska inlägg ses som en skock ointressanta karaktärer. Först om någon av dom antyder att "Mona Sahlin är dum" eller "mitt statsråd bör avgå" blir det journalistiskt intressant. "Människor som tycker till om saker finns det tillräckligt av", verkar vara den ganska skrämmande demokratisynen.

För egen del kommer jag att  fortsätta skriva. De smällar man får ta av inlägg från mer eller mindre mörka hörn i bloggosfären uppvägs med råge av de positiva reaktioner jag möter också från personer jag inte tidigare har träffat. Jag kommer, oavsett debatten, att fortsätta blogga, även om det säkert finns en eller annan som hest ser att jag stänger ner och håller käft. Jag kommer att  fortsätta länka. Det är en del av bloggandet. Och till skillnad från Raymans kritik gör jag det till bloggar som skriver om ämnet som jag tycker är läsvärt och oaktat om det är en (S)-blogg eller inte.

Visst finns det förhållande som "likriktar" också länkandet där den viktigaste faktorn är att bloggar som skriver med samma intensitet och med samma intresseområden blir mer frekvent länkade. Omvänt länkar jag ytterst sällan till bloggar som skriver om trädgårdsodling. Och omvänt bryr jag mig väldigt lite om den partifärg som den som länkar till mina inlägg har.

Nästa steg blir troligtvis det som Brit Stakston twittrar om:

Det finns dragningar i bloggosfären som gör det lätt att tappa fokus. Lägger man mycket tid på närvaro på nätet finns risken att man utan att mena illa agerar som en liten, intim krets. Brits råd är en viktig påminnelse.
Jag skulle önska att fler hade den syn som Annika Beijbom förmedlade i ett inlägg i veckan. En hyllning till bloggare som Erik Laakso som står för sina åsikter, vid sidan av det som är etablerat inom ett parti. Men också en hyllning till politisk debatt i stort, även från bloggare som är aktiva i sitt parti.

Raymond Svensson skriver bra om detta:

För att inte tala om att det blir fler mötesplatser för samtal om framtid och samtid. Det har också skapat möjligheter för förtroendevalda som är partiaktiva att öka sin egen synlighet i det politiska samtalet. Detta är kanske de två viktigaste effekterna av bloggandet; det blir fler arenor och människor som för ett offentligt samtal i viktiga samhällsfrågor.

I den andan tänker jag fortsätta. Hade en kort dialog med en annan politisk motståndare men, som jag ser det, bloggvän, på förra landstingsmötet. Förhoppningsvis återkommer jag tillsammans med Gustav Andersson med en del tankar om bloggdebatter framöver. Kreativt, konstruktivt, viktigt i en demokrati. "Prasselmedier" må hacka i kör om detta och "göra ner" samtal på nätet som också gör att deras egen roll som "förmedlare" av politiska budskap gröps ur. Med viss risk för att överdriva, men kanske Raymans artikel ska ses som ett överlevnadssprattel av ett slags journalistik som möter en säker död eller i alla fall försvagning när människor kräver tvåvägskommunikation. Enkelriktningens vändpunkt. Det må även bloggare som jag själv dra lärdomar av.

- Politik 2.0
Medverkande politiker, aktiva i sociala medier:
Maria Ferm, Anders Wallner (mp), Eva-Lena Jansson, Peter Andersson (s), Rossana Dinamarca, Ali Esbati (v), Mary X Jensen, Kent Persson (m), Annie Johansson, Fredrick Federley (c), Lilith Svensson, Göran Hägglund (kd), Annika Beijbom, Seved Monke (fp), Gun Svensson, Johnny Olsson (pp)

Andra som skriver om Sanna Raymans mer negativa artikel
- Johan Westerholm om sitt eget bloggande och om NetRoots.
- Peter Högberg som ger löfte att länka både "blått och "rött".
- Maria Haglund, Kumla, om bloggen som en av många fler kanaler för väljarkontakt.
- Kent Persson har en ganska trist kommentar/tråkig känga om att min blogg bara länkas av (S)-märkta. Jag ser att Kents egna länkare enligt politometern är följande: (i den mån det är någon som intresserar sig...)

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, sociala medier, bloggosfären, val 2010, valet 2010, svenska dagbladet, sanna rayman, netroots, progressiva bloggare