fredag 30 april 2010

Dags att ompröva politiska varumärken i sjukvården

Ekot rapporterar om hur de kroniskt sjuka får stå tillbaks i vården när patienter som omfattas av vårdgarantier ska göra ett första besök. Det är förstås inte rimligt med "antingen eller" när det gäller vården. De svårast sjuka ska först få vård men i Sverige borde vi år 2010 ha resurser att också ha en god tillgänglighet. Det finns en del inslag i detta där jag har haft stor tveksamhet länge, en skepsis till "garantier" av olika slag som jag delar med många inom vården. Läkaretikens "bota de som är sjukast först" borde vara viktigare ledstjärna.

I Stockholms läns landsting kan den som stått i kö längre än vårdgarantin få hjälp genom ett vårdgarantikansli. Särskilda beställningar av vård görs också  för att klara uppgiften som egentligen borde ligga inom "ordinarie" och närmast självklara uppdrag. Jag reagerade på en uppgift för ett par år sedan om varifrån kansliets samtal kom. Det var en bild som, om jag minns rätt, var i närmast omvänd mot sjukligheten hos befolkningen. Ungefär: "ju friskare stadsdel - desto mer hjälp av vårdgarantin". Av någon anledning hittar jag inte längre några liknande uppföljningar, något som borde vara viktigt för att se om vården ges jämlikt och efter behov.

Även om allt görs i goda avsikter så finns det något i användningen av "garantier" som mer känns som politiska varumärken än verklig prioritering efter sjuklighet. Det är kanske dags att börja diskutera om själva systemet med vårdgarantier och särskilda kanslier för det verkligen är förenligt med viktiga vårdprinciper. En bra början är att beskriva hur verkligheten ser ut. Och inflation i garantibegreppet känns inte som en klok utveckling. 

Läs
fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

1 kommentar:

Anders Nilsson sa...

Det kan ju vara så att "Ju mer hjälp av vårdgarantin - desto friskare stadsdel" vilket torde var det mest sanna ur en rent medicinsk och förnuftsbaserad synvinkel.

Om man betänker att de som debatterar sjukvården och dess effektivitet för en jämlik vård, med nästan sjuklig noggrannhet undviker att tala om det enskilt mest ressurs- och kostnadskrävande förhållandet, nämligen vårdskadorna, dvs de skador som människor åsamkas därför att de söker vård, så är det ju inte konstigt att fältet öppnas fritt för ett politiskt konspirationstänkande när det gäller just den jämlika vården.