I mitten av 90-talet bidrog jag till debatten om den svenska demokratin med ett inlägg i tidskriften Tiden. Temat var partierna och väljarna utifrån mina erfarenheter och min analys av läget. Rubriken var något i stil med "Väljarna ser politiken från läktaren". Allt mer kunniga och (faktiskt) samhällsengagerade väljare droppade av från partierna. Samtidigt går det knappast en dag i ett partis inre liv utan tal om behov av "fler medlemmar". Jag gav några förklaringar till politikens problem. En central punkt var och är att partierna inte har utvecklat sina egna organisationer i takt med att väljarnas krav och förväntningar på vad man vill få ut av ett medlemskap har förändrats.
Förutsättningarna borde finnas: 2010 års val var ett demokratiskt lyft i den mån valundersökningarna hade rätt. Väljarna tror mer på politiken och politikermisstron minskade. Flera undersökningar visar att människor vill engagera sig, också i partierna. Ändå fortsätter folkrörelserna i den här meningen att försvagas. DN debatt-artikeln idag, femton år efter min Tiden-artikel, har på många sätt samma problemanalys. De rapportförfattare från Sektor 3 som skriver idag, gör det utifrån en rapport från stiftelsen, om medlemslösa partier. Läsvärt och viktigt.
För partierna själva är nog rubriken på artikeln något märklig. Det lär knappast finnas en partilokal eller ett styrelsemöte i partierna på alla nivåer där inte frågan om fler medlemmar, fler aktiva och fler förtroendevalda tas upp. Ofta i ett "klia-sig-i-huvudet"-funderande där ibland tankarna slår över mer till hur väljarna som "borde vara aktiva" är funtade än till den egna organisationens tillkortakommanden. Problemet är glipan eller klyftan mellan denna längtan efter fler partikamrater och hur partiet som sådant möter nya medlemmar eller medlemmar som vill bidra med sitt engagemang. Arenor för politisk påverkan finns men knappast anpassade till 2000-talet. Det går långsamt att påverka. Det ska helst ske med en nedtecknad motion på en A4 som under ett års tid ska behandlas i alla led för att därefter avslås eller besvaras av ett partileds beslutande organ.
Samhällsengagemanget har två huvudsakliga arenor. Ett förtroendeuppdrag i en kommunal nämnd eller partiets möten en torsdag i månaden klockan 19 i Folkets hus med kaffe och kaka. Hittills har få alternativ funnits. Få lösningar som passar vår tid. Debatter om förändringar förs förvisso men förändringen i sig tar mycket lång tid. En tid som partierna egentligen inte har.
Då är det trist att se hur partierna ännu idag jobbar. Ännu år 2011 räknas ett par timmars "stående" på ett öde torg utan
särskilt många väljare att samtala med som en "godkänd" partiinsats. Däremot är en närvaro på sociala medier med bloggar, facebook och twitter helt oräknad som "legitimt partiarbete" i många partiers kampanjer och aktiviteter. Där krävs en förändring i synen på hur dialogen förs med väljarna.
I dagarna bildas en nätförening i S i Norrtälje efter initiativ av Johan Westerholm. En virtuell förening med basen på internet som ger möjligheter till engagemang på ett helt annat sätt än de traditionella partileden. Det är ett konkret exempel på utvecklingsarbete som behövs. En riktning som leder mot "Politik 2.0" där människors engagemang och vilja att påverka kan utvecklas med sociala medier som verktyg. Problemet är att det inte räcker att starta en facebooksida för att kunna säga att den här processen har börjat. Det är ett ärligt och uppriktigt engagemang som människor har och det måste mötas med verkliga arenor för påverkan. Det kan inte bara begränsas till nätet. Partierna måste kunna erbjuda möjligheter också för den som går "away från keaboard". Krocken mellan det gamla och vår tids förväntningar och krav riskerar annars att bli ganska brutal.
Med viss erfarenhet tror jag att det mer handlar om kultur och om oförmåga att förändra än om det maktspel som ibland sägs förklara utvecklingen. Visst kämpas det om maktpositioner i alla partier men tror man att det är den stora förklaringen till partiförsvagningen så riskerar viktiga förändringar att utebli där sådana verkligen behövs. En bra bild av ett partis problem såg jag på Facebook. En socialdemokratisk förening eller två som bildat facebookgrupp. "Sluten grupp" med 6 och 7 medlemmar. Utan att vara direkt kritisk mot den som har initierat dessa ligger det ändå mycket i bilden. För att återerövra sitt grunduppdrag som demokratins motor måste partierna bildligt talat öppna upp "facebookgrupper" både på nätet och i "real life". Det handlar ytterst om att bli relevanta för och legitima i väljarnas ögon, Annars riskerar dagens ökenvandring att fortsätta.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, demokrati, partier, socialdemokraterna, sektor 3,