Granskar granskarna makten på allvar?

Visst är det blandade känslor när ens förutfattade meningar eller känsla bekräftas i forskning. Redan före valet 2006 gick jag i taket gång på gång över mediernas totala ointresse av att granska den då nykonstruerade borgerliga alliansen. Aj, se där! Även jag gick på det. Så nydanande var man nu inte. Det var de fyra "vanliga" borgerliga partierna i ett vanligt regeringssamarbete. Med ett stort undandtag: Fredrik Reinfeldt hade valts till moderat ledare. Redan som ung hade han kommit till slutsatsen att val aldrig kan vinnas i Sverige på borgerlig politik. Man måste uppfattas lite "sossig" för att ha en chans". Resten känner vi. En valrörelse där Alliansen lyftes fram utan ett uns av granskning ledde till valseger. En moderat partiledare som över en natt strök bort år av reservationer i bl.a. riksdagens finansutskott blev statsminister på bilden av att han skulle föra den motsatta politiken.

Här fanns ett viktigt undantag som också visar att detta inte har något att göra med journalistens egen politiska uppfattning. Mats Knutssons intervju med Reinfeldt inför valet (bloggat om det här) innehöll bra försök att få svar på dubbelheten hos moderaterna och inte minst få fram de värderingar som vissa av förslagen illustrerade. Knutssons kritiska frågor ekade tomma i medieSverige.

Efter den olyckliga starten med statsrådsavgångar satte sig Regeringskansliet ner med radions Ekoredaktion för att tala samarbete. Tidigare medarbetare på radion hade ju rekryterats till RK så möjligen föreföll det naturligt med ett sådant samarbete mellan makthavare som ska granskas och granskarna själva. Det verkar ha smittat av sig i "kåren" och de borgerliga partiernas mediestrategier borde vara nöjda. Cisions senaste rapport som kommenteras av Henrik Brors lyfter fram några viktiga perspektiv på opinionsläget.

- Mediernas rapportering både speglar och driver på opinionsutvecklingen.
- Andelen negativ publicitet är också ovanligt liten för ett regeringsparti och Moderaternas företrädare får prata om sakfrågor i stället för politiskt spel.
- För (s) är bilden den motsatta: Nästan en fjärdedel av rapporteringen har varit negativ och mycket har handlat om sjunkande opinionssiffror.

Möjligen är jag ett barn att dåtidens (?) socialdemokratiska debatt: "varför skriver inte media om oss", var en återkommande fråga. Ofta ledde debatten också till en enda på förhand misslyckad slutsats. "Låt oss starta en egen tidning": Här fanns en betydande brist på förståelse för medias roll. Samtidigt en uppgivenhet när den borgerlighet som var så ekonomiskt dominerade därmed också dominerade medierna. Men var den verkligen ogrundad? Man får utan tvekan en känsla av att också professionella granskningar ger fördomarna visst stöd, milt uttryckt. Att socialdemokratin och arbetarrörelsen får löpa medialt gatlopp både från vänster- och högerpress, bra illustrerat här och här , är förbannat tråkigt för oss men inte det i sammanhanget mest viktiga. Det är däremot frågan: "Vem granskar makthavarna i dagens Sverige?" Svarar man då ryggradsmässigt "det gör vi ju - sossarna är makten" så blir brister i vår annars öppna demokrati ganska tydliga.

Väntade på Morians inlägg om detta :) som kom här.
läs också Magnus inlägg från igår.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, cision, politikbarometern, medier, regeringen, socialdemokraterna, fredrik reinfeldt, mona sahlin, opinionen