Såg på Facebook några råd från Nisha Besara inför den oundvikliga och viktiga eftervalsdebatten:
Okej S-vänner, kan vi enas om att eftervalsdebatten ska hålla högre nivå än följande utgångspunkter:Jag såg och skrev i morse om ett av de inslag som är ett hot, inte ett värdefullt bidrag, till den socialdemokratiska valanalysen: personer som av alla andra anledningar än omtanke om en politiskt stark arbetarrörelse ger sig ut i debatten med sina nålstick mot (oftast) Mona Sahlin. Den typen av personer som ser alla krislägen som en chans att vila i offentlighetens strålkastarljus för den personliga bekräftelsens skull kan vi avvara. Däremot krävs mycket debatt, analys och nya steg framåt. Allt med insikten om att (S) inte har rasat från 35 till 4,5 eller sju procent. Inte ens tjugoåtta. Socialdemokratin är Sveriges största parti med mer än trettio procen av väljarstödet. Oavsett fiasko värt att minnas.
1. Allt är Monas fel, utan henne hade vi fått 45 procent, hon måste avgå.
2. Partiet är för vänster, vi måste anamma högerns politik i skatter, välfärdsvinster och skola. Då kommer vi minsann få 45 procent.
3. Partiet är för höger, vi måste prata klasskamp igen. Då får vi egen majoritet som in the good old days.
Så vad gör partiet nu? Jag tror inte på några enskilda faktorer utan mer att en rad faktorer samverkar i fel riktning. United Minds slutsats att mediernas bild inte påverkade tror jag är helt fel. Analys och åtgärder får inte börja i hur bilden blir men visst är den mastodonta borgerliga mediedominansen en av flera faktorer som avgör. Vi ser i andra mätningar hur medier i detta val har speglat (S) negativt och den borgerliga alliansen fått en positiv bild. Visst påverkar det. En åtgärd är att skapa motpoler till detta. Netroots och nätets aktiva kan inte enskilt vara den motkraften men ändå vara oerhört viktigt.
Valet mellan sänkta skatter ("för de rika"): frågan är väl hur denna stora konfliktfråga kommer att se ut i valet 2014? De nu ännu mer dominerande moderaterna kommer att få igenom det mesta, även fler fortsatta "jobbskatteavdrag". Detta oavsett om det leder till fler jobb eller inte, något som väldigt få verkar tro på. I det läget skulle möjligen de rödgröna ha ett alternativ kvar: att gå till val på skarpa skattehöjningar på riktigt. (inte bara i moderat lögnkampanj) En inte helt bekväm situation. Det ÄR teoeriskt möjligt eftersom väljarna ofta ser välfärden som viktigare. Men det förutsätter en mandatperiod där människor i vardagen upplever att välfärden blir sämre. Och inte bara för de som varit regeringen Reinfeldts måltavla den gågna perioden: de sjuka och arbeteslösa. Ska det budskapet kännas som angeläget av fler är det mer än kamp mot reformer "för de rika" eller "mot de svaga" som krävs för att det ska påverka valutgången. Sjukförsäkringen fiende nummer ett, moderaterna, är faktiskt valet 2010s stora vinnare även om den är en seger med visst smolk i bägaren.
Den rödgröna, moderna berättelsen som bland andra Helle Klein nämnde som framgångsfaktor i gårdagens Kvällsöppet. Jag är på. En omställning av Sverige kommer inte att klaras av under en Reinfeldtregering, där i stället kärnkraft blir svar på politikens ansvarstagande för omställningen. "Miljöpolitiken är inte vår fråga" som moderatledaren brukar säga. Livsfråga. Viktigt. Framtid. Tillväxt och jobb. Men frågan är om det är något som tydliggör skillnader för väljarna i något som också avgör val?
En nyckelfråga är hur partiet kan bli det självklara valet för den som bor i storstaden. Här talas ibland om "medelklassen". Den sistnämnda är inte möjlig att s.a.s "klara sig utan". Men i det sammanhanget kan socialdemokratin inte enbart räkna potentiella röster i villa- och radhusområden. De klassklyftor som växer med Reinfeldt växer mest i storstäderna och delar upp människor i fattig och rik. Att slåss för villkoren i socialt utsatta stadsdelar är kanske inte en "valvinnarfråga" på kort sikt. Till skillnad från en del inlägg i tidigare förnyelsedebatt måste (S) ha den pedagogiska och intelektuella förmågan att både tala "medelklass" och utsatta grupper och samtidigt ha lösningar på samhällsproblem. Så djävla svårt kan det inte vara, något som ibland förefaller vara en uppfattning.
Folkrörelsen: Socialdemokratin har en enda kraft som man själv äger och det är partiet självt. Just där har också styrkan funnits som har gett den politiska makten. Förankringen i Sverige. Inte bara som Reinfeldt, resor med regeringsplanet till vårdens kvinnor. Socialdemokratin har funnits där som en del av gruppen. Så har det sett ut i grupp efter grupp. Valet 2010 gör socialdemokratin ett uselt val i alla grupper. Enligt VALUn har också den facklig-politiska samverkan havererat rejält. Nedgången fortsätter och i årets val ger 51 procent av LO-medlemmarna sin röst till (S). Sedan 1991 har LO-medlemmar som röstar moderat fördubblats, nu 16 procent. 67 procent av LO-medlemmarna valde de rödgröna vilket förstås kan vara en följd av det nära samarbetet. Men facklig-politisk samverkan kan inte bygga på det. Det där kräver mycket självrannsakan inte minst inom de fackliga leden.
Annars känns det så här dagarna efter som att just partiet som kraft är på väg uppåt. Engagemanget i valrörelsen bådar mycket gott. Det gäller nu att ta tillvara det. Att i det praktiska arbetet göra allvar av allt prat om att "finnas i människors vardag" och "stå på vanligt folks sida". Det är (högst) fyra år kvar till nästa väl. Det kan låta som en evighet men är väldigt kort tid när en skadeskjuten arbetarrörelse ska repareras, finjusteras och få fulladdade batterier.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, val 2010, val 2014, förnyelse, mona sahlin
