Hälsa och jämlikhet - en explosiv politisk fråga?

Den debatt som glädjande nog har kommit igång efter boken Jämlikhetsanden är förstås välkommen. Däremot är det knappast något nytt utan mer av återkommande bekräftelser. Jag brukar återkoppla till "Hälsan på spåret" från FHI. Det är, menar jag, en självklarhet att hälsoklyftor har kopplingar till ekonomisk och social position. Att det skiljer över sex år i medellivslängd mellan Sundybergs kvinnor och Danderyds kvinnor är en fråga om klassklyfors effekter. Klyftor att göra något åt med politiken som verktyg.

Att debatten om teorierna bakom kopplingen hälsa och jämlikhet blir så heta även om grundmaterial torde bero på en enkel tes: den som erkänner kopplingen att klyftor ekonomiskt ger en del sämre hälsa än andra får en fullständigt omöjlig politisk position om man inte drar slutsatser av resonemanget.

Professor Denny Vågerö skriver idag på Brännpunkt om forskningens syn på frågan.

Globalt och nationellt växande hälsoklyftor kan ses som vittnesbörd om ett långsiktigt ohållbart samhällssystem; ett problem av samma typ som klimatproblemet eller finanskrisen. Sverige låg förut i främsta ledet när det gäller en bred politik för folkhälsa. Det gäller inte längre.

Och funderar man över Vågerös slutuppmaning inser man att det snabbt ger avtryck direkt i "skarp politik". Eller borde göra det:

Det är hög tid att Sverige tar till sig insikten från Marmot: den ojämlika fördelningen av makt, pengar och resurser har negativa konsekvenser för människors hälsa, både globalt och nationellt.

Precis här närmar man sig det explosiva. Med extremt få undantag i Sverige förs inte debatten mellan politiker med "dödsargument". Att påstå att "regeringen dödar" är förstås inte gångbart vare sig sakligt, politiskt eller moraliskt. Men om, eller snarare när, forskning och erfarenhet så tydligt visar på kopplingen mellan hälsa och fördelning av resurser blir politiken viktig. Och omvänt: fel politik riskerar att leda åt fel håll. Politiken blir det verktyg som faktiskt påverkar samhället och därmed människors livsvillkor. Och medellivslängd. Vänder man det till det positiva kan t.ex. de förebyggande hälsoarbetet som BVC är för barnen lyftas fram. Sverige med en av världens lägsta dödlighet för barn som kan kopplas till det. Men också till att vi är förhållandevis jämlika. En annan utveckling borde då leda till ökade klyftor och därmed ökade hälsoskillnader. Vågerö skriver:

De som saknar skattepliktig förmögenhet år 1990 har ungefär dubbelt så hög dödsrisk som den tiondel som har högst förmögenhet. Effekterna av inkomst och förmögenhet är delvis oberoende av varandra – låg inkomst och ingen förmögenhet ger nära fem gånger högre dödsrisk än hög inkomst och stor förmögenhet

Frågan är hur problemet ska mötas? Det går ju, som granskningar av regeringens politik visar, åt helt fel håll. Klyftorna ökar. Skatter sänks kraftigt som till stor andel läggs till grupper som redan har det ganska bra. Också hälsomässigt. Samtidigt betalas detta av försämringar för utsatta grupper som sjuka och arbetslösa. I ord har också partier som moderaterna förändrat sin retorik. När Mål för folkhälsan fastställdes av riksdagen var den (m):s ingång att "huvudansvaret för folkhälsan skall vila på den enskilde." Den synen har lett till att partiet varit ganska passiva i folkhälsoarbetet. När det nu är som forskarna (åter) visar att fördelningen av resurser påverkar hälsan och vi ser att utvecklingen går på tvärs mot de kunskaperna blir frågan förstås: vad gör vi åt det? Konkret?

Mer läsning:
- Marika Lindgren Åsbrink om "Jämlikhetsanden"
- Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?  Läs även andra bloggares åsikter om politik, folkhälsa, jämlikhetsanden, jämlikhet