Klyftornas yttersta följd - En tidigare död

[uppdaterad]Jag såg ett inslag i dagens Rapport om en ny kartläggning som Folkhälsoinstitutet har gjort. Den här gången med fokus på glesbygdens villkor, där svårare sådana ibland får den där effekten som vi kanske har svårt att acceptera i Sverige: att människor faktiskt går och dör tidigare än andra. Här blir en återkoppling till boken Jämlikhetsanden förstås viktig. Människors hälsa blir sämre på alla tänkbara sätt av samhällsklyftor. Idag går det åt fel håll.

På många sätt delar  glesbygden problem med vissa stadsdelar i storstäder. Vi kan alla namnen: Rinkeby, Tensta, Vårby, Alby, Fittja,. Rosengård, Ronna.....Områden med befolkningar som många städer runt om i landet som har högre arbetslöshet, större sociala problem, ofta en försämrad kommersiellt och också offentlig service. Och just här finns samma dystra problem som dagens rapport från FHI visade, - det om en för tidig död relativt invånare i exempelvis Danderyd, Täby och Vaxholm.

Just här kommer en av mina irritationspunkter in. Vi ser det i Folkhälsoinstitutets rapporter och jag ser det i landstingssammanhang: Att redovisa folkhälsoläget kommunvis ger för min egen kommun, Huddinge, helt absurda perspektiv. Vi har stadsdelar som mäter sig väl med Danderyd i folkhälsohänseende. Men vi har också stadsdelar med sämre hälsoläge och tidigare död än Älvdalen som nämns i Rapportinslaget.

Det ska självfallet inte ta fokus från de problem som behöver mötas i glesbygdskommunerna. Men inte minst för landstingets och kommunernas egna kunskaper om läget med hälsan i befolkningen och därmed också insatser för att möta detta, är stadsdelsvisa redovisningar mycket relevant för kommuner av Huddinges storlek (96.000 invånare). Kan möjligen uppfattas som ett "administrativt" problem, men har stort betydelse för medvetenheten om hur folk lever och dör.

SvD,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, folkhälsa, huddinge, älvkarleby, medellivslängd, segregation

Huddinge fullmäktige: Förslag om folkhälsoarbetet på gång

För några dagar sedan kom ytterligare en rapport  från landstinget som i sak inte verkar innehålla några nyheter. Folkhälsoakademins rapport är trots det viktig som underlag: hur ser verkligheten ut när det gäller hälsoläget? Var finns de stora utmaningarna om folkhälsomålen ska kunna uppnås? Svaren är som oftast, på de flesta punkter: där människor har högst inkomster och längst utbildning är hälsoläget bättre. Omvänt: där inkomster är lägre, utbildningen kortare, arbetslösheten mer utbredd, där är ohälsan ur olika perspektiv mest utbredd. Man skulle kunna lägga till: det är i de förstnämnda områdena som de flesta av de nyöppnade vårdcentralerna har hamnat.

Huddinge kommun behöver också ett aktivt folkhälsoarbete. För vår del kan statistiken ge en skev bild: Kommunens genomsnitt är på många områden ganska bra. Men det skiljer mellan människor i olika delar av Huddinge. Just landstingets annars utmärkta rapporter har tyvärr oftast ett kommunsnitt som gör att vi inte riktigt får bilden av hur läget ser ut och på så sätt ett bra underlag för att jobba vidare med folkhälsofrågor.

Huddinge har en ambitiös plan för arbetet med många mål som också bryts ner till kommunens förvaltningar, ofta i samarbete med andra. Men det finns mer att göra och det brister på några områden. Om det här skriver jag nu på en motion till kommunfullmäktige. Om vad vi kan göra mer i kommunen för att fler ska må bättre. Det handlar bland annat om att göra mer där folkhälsoläget är sämre. Om att samverka djupare mellan ex kommun och landsting. Det handlar också om att ha fokus på en del viktiga områden som hur barn och ungas psykiska hälsa ser ut i vår kommun. Återkommer med mer info om våra förslag till kommunfullmäktige. 

- Bra hemsida om folkhälsa är förstås Folkhälsoguiden.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, folkhälsa, hälsa, huddinge kommun, peter andersson

Hälsa och jämlikhet - en explosiv politisk fråga?

Den debatt som glädjande nog har kommit igång efter boken Jämlikhetsanden är förstås välkommen. Däremot är det knappast något nytt utan mer av återkommande bekräftelser. Jag brukar återkoppla till "Hälsan på spåret" från FHI. Det är, menar jag, en självklarhet att hälsoklyftor har kopplingar till ekonomisk och social position. Att det skiljer över sex år i medellivslängd mellan Sundybergs kvinnor och Danderyds kvinnor är en fråga om klassklyfors effekter. Klyftor att göra något åt med politiken som verktyg.

Att debatten om teorierna bakom kopplingen hälsa och jämlikhet blir så heta även om grundmaterial torde bero på en enkel tes: den som erkänner kopplingen att klyftor ekonomiskt ger en del sämre hälsa än andra får en fullständigt omöjlig politisk position om man inte drar slutsatser av resonemanget.

Professor Denny Vågerö skriver idag på Brännpunkt om forskningens syn på frågan.

Globalt och nationellt växande hälsoklyftor kan ses som vittnesbörd om ett långsiktigt ohållbart samhällssystem; ett problem av samma typ som klimatproblemet eller finanskrisen. Sverige låg förut i främsta ledet när det gäller en bred politik för folkhälsa. Det gäller inte längre.

Och funderar man över Vågerös slutuppmaning inser man att det snabbt ger avtryck direkt i "skarp politik". Eller borde göra det:

Det är hög tid att Sverige tar till sig insikten från Marmot: den ojämlika fördelningen av makt, pengar och resurser har negativa konsekvenser för människors hälsa, både globalt och nationellt.

Precis här närmar man sig det explosiva. Med extremt få undantag i Sverige förs inte debatten mellan politiker med "dödsargument". Att påstå att "regeringen dödar" är förstås inte gångbart vare sig sakligt, politiskt eller moraliskt. Men om, eller snarare när, forskning och erfarenhet så tydligt visar på kopplingen mellan hälsa och fördelning av resurser blir politiken viktig. Och omvänt: fel politik riskerar att leda åt fel håll. Politiken blir det verktyg som faktiskt påverkar samhället och därmed människors livsvillkor. Och medellivslängd. Vänder man det till det positiva kan t.ex. de förebyggande hälsoarbetet som BVC är för barnen lyftas fram. Sverige med en av världens lägsta dödlighet för barn som kan kopplas till det. Men också till att vi är förhållandevis jämlika. En annan utveckling borde då leda till ökade klyftor och därmed ökade hälsoskillnader. Vågerö skriver:

De som saknar skattepliktig förmögenhet år 1990 har ungefär dubbelt så hög dödsrisk som den tiondel som har högst förmögenhet. Effekterna av inkomst och förmögenhet är delvis oberoende av varandra – låg inkomst och ingen förmögenhet ger nära fem gånger högre dödsrisk än hög inkomst och stor förmögenhet

Frågan är hur problemet ska mötas? Det går ju, som granskningar av regeringens politik visar, åt helt fel håll. Klyftorna ökar. Skatter sänks kraftigt som till stor andel läggs till grupper som redan har det ganska bra. Också hälsomässigt. Samtidigt betalas detta av försämringar för utsatta grupper som sjuka och arbetslösa. I ord har också partier som moderaterna förändrat sin retorik. När Mål för folkhälsan fastställdes av riksdagen var den (m):s ingång att "huvudansvaret för folkhälsan skall vila på den enskilde." Den synen har lett till att partiet varit ganska passiva i folkhälsoarbetet. När det nu är som forskarna (åter) visar att fördelningen av resurser påverkar hälsan och vi ser att utvecklingen går på tvärs mot de kunskaperna blir frågan förstås: vad gör vi åt det? Konkret?

Mer läsning:
- Marika Lindgren Åsbrink om "Jämlikhetsanden"
- Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?  Läs även andra bloggares åsikter om politik, folkhälsa, jämlikhetsanden, jämlikhet

Ojämlikhetens ohälsa

bild snodd av Marika...

Svenska dagbladets ledare av Maria Eriksson kan förstås debatteras utifrån sakfrågan. Hur står det till med forskningen om hälsan och jämlikheten? Frågan har tagits upp förut av ledaren.(även av DN)
Ett lysnade svar gav Marika som framhöll att det visst kan finnas metodologiska brister i just boken "Jämlikhetsanden" men att det faktum att en hel del annan forksning bekräftar teorierna och bokens "huvudsakliga poäng" och har samtidigt en rad inlägg kring bokens slutsatser.

Man kan spekulera i om SvD:s ledare enbart kastar sig över boken i en avsikt att hålla forskningen ren och "sann". Här har upptäckts brister och i något av ett renhållningsuppdrag vill ledaren korrigera bristerna? Möjligen. Men kanske har inlägget mer djupare politisk innebörd än så? I ett rimligt, civiliserat samhälle är människor inte särskilt benägna att acceptera att "döden" kommer tidigare därför att människors livsituation är olika. Det är väl det mest kraftfulla  sättet att se rapporter om detta på. Stegen före är nog så jobbiga för den som inte har jämlikhetsambitioner. Ser man klyftor mellan människor som viktiga "drivkrafter för utveckling" är varje uppgift av det slag som Jämlikhetsanden tar upp något som ställer till problem.

Vilka blir effekterna om Svenska dagbladet erkänner huvudteserna i boken, d.v.s att ohälsan har en direkt koppling till klass och ekonomiska resurser hos grupper och individer? Ja, sannolikt försvåras en del politiska beslut om människor (också i termen "väljare") blir mentalt medvetna om att klassklyftor innebär sämre hälsa för några. Jag gissar att människors stöd för styrning av vården ökar om man vet att områden med sjukar befolkning får mindre andel av vårdresurserna. Tänk en debatt om ersättningar i sjukförsäkring och a-kassa om det på allvar finns en kunskap att sämre livsvillkor leder till sämre hälsa hos förlorarna. Och ve och fasa för skattedebatter som bekräftar omfördelningar i samhället som ger förlorare av politiken ett ännu sämre läge.

Från det möjligen något teoretiska nagelfarandet av fakta eller inte i forskningsrapporter leder slutsatserna av huvudtesen fram till vad som är "god" och "mindre god" konkret politik. Där ligger något av en politisk bomb för den som accepterat kopplingen ohälsa och klass. När riksdagen antog den svenska strategin för folkhäloarbetet hade (m) en ganska trist reservation i Socialutskottet där man markerade att hälsan i sig handlade mer om den enskildes ansvar.

Att det var just Christina Husmark-Pehrsson som skrev moderaternas reservation blir mot bakgrund av sjukförsäkringspolitiken nu kanske extra "intressant". Partiet menade att "huvudansvaret för folkhälsan skall vila på den enskilde." Man tyckte att "transfereringssystemen och försörjningsstödet intekan avhjälpa problem". Den moderata slutsatsen blev också:

Genom att fokusera på symptomen, snarare än orsakerna, kan problemen i stället fördjupas och hälsoproblemen öka. Vi anser även att benägenheten att se bidrag och transfereringar som nycklar för att öka folkhälsan leder fel.

Människors hälsa och ohälsa har en direkt koppling till hur det samhälle de lever i ser ut. Inser man detta får det konsekvenser för politiken, om man nu inte bara tar det som en teoretiskt intressant debatt på Europanivå. Kanske det är just därför som Svenska dagbladet så ivrigt kastar sig över boken. Ibland riskerar de egna världsbilderna att haverera i mötet med verkligheten.

Mer läsvärt
- Hälsa på spåret: Folkhälsoinstitutets rapport om ohälsan i Stockholmsregionen (bloggat av mig 2007)
-  Som väntat är Dick Erixon först med att haka på ledarens budskap.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant? 
Läs även andra bloggares åsikter om politik, folkhälsa, jämlikhet, jämlikhetsanden, svenska dagbladet, moderaterna, christina husmark-Pehrsson,

TV-debatt och folkhälsodebatt...

Igår behandlade fullmäktige i Huddinge en uppföljning av kommunens folkhälsoarbete. Jag fick tillfälle att debattera ärendet före sammanträdet och sen också delta i debatten. (länk till sändningen: först efter 
23.37, därefter inlägget under ärendebehandlingen efter 04.20.24) Hela ärendet med våra skrivningar finns här. 

Huddinge ska ha ett gott betyg generellt för arbetet med folkhälsa. Men granskar man arbetet lite mer på djupet så inser man att det finns ohyggligt mycket mer att göra. Att "göra olika för att skapa lika" säger vara en utgångspunkt för arbetet. Dvs en variant av "efter behov". Men det finns stora brister i genomförandet. Förvaltningarna kan sällan beskriva specifika åtgärder för ett visst område med stora behov. Det är svårt att särskilja ur den ordinarie verksamheten.

Huddinge får ganska hyfsade resultat i olika mätningar, också när det gäller folkhälsa. Men Huddinge är en kommun med stora skillnader. Snittet är bra. Men i områden som Flemingsberg, Vårby och Skogås återkommer hälsoproblem efter hälsoproblem, med undantag för alkohol. Det är samma delar av kommunen som har högre arbetslöshet, lägre valdeltagande, större behov av hälsovård osv. Ska vi kunna göra mer och göra rätt behöver bilden av Huddinge beskrivas på kommundelsnivå på ett bättre sätt än idag. Och vi behöver också fördela de pengar vi har för skola, förskola och annat på ett sätt som tar hänsyn till människors behov. Om eller att så görs idag är väldigt svårt att få grepp om.

Samverkan med landstinget är viktigt för att lyckas. Idag lämnas de sidor i uppföljningen som handlar om hälso- och sjukvården blanka med hänsyn till att "landstinget är ansvarig". Just det där problemet med att bolla ansvar får det vara slut på. Just här borde vi enkelt kunna berätta också om det som sjukvården gör. Eller inte gör men borde göra. 

Vi förde också fram att kommunen inte kan tala på ett sätt och sen göra tvärtom. Säger man att det är viktigt att öka valdeltagandet så borde man vara mycket mer offensiv om man har valdistrikt där inte ens hälften av väljarna röstar. Det förslaget på 1,5 miljon mer för insatser blev först avslag och sen en välkommen vändning till en tredjedel.

Debatten om folkhälsoarbetet lär fortsätta, hoppas jag. Och inte minst en rad viktiga åtgärder för att förbättra folkhälsan. SOm jag påminner om i debatten: Det skiljer fem år bara mellan några pendel- och tunnelbanelinjer i människors medellivslängd.

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, huddinge, folkhälsa,

Berömmande ord till folkpartister

"Mörker i landstingshuset"
Det finns en majoritet för sprutbyte hos politikerna i Stockholm. Trots det är det inte genomfört. I stället har den som verkligen flyr frågan som pesten, folkpartiets Birgitta Rydberg, grävt ner allt i en massiv utredning tillsammans med Stockholms stad.

Därför är det utmärkt att folkpartister i dag markerar på DN debatt mot denna ovilja som är monumental trots att majoriteten finns och erfarenheterna redan är 25 år gamla. Jag brukar försöka låta bli överord i debatter: men just i den här frågan kan faktiskt människor dö därför att behandlingsinsatser mot smittspridningen där sprutbyte är en del inte är sjösatt.

Frågan var politiskt het för ett par år sen.(före begravningen i utredningen) Jag var själv på ett par seminarier och noterade att de mest hårdhjärtade motståndarnas skarpaste argument var att de stora studier som gjorts i världen inte var eniga i att sprutbyte var positivt. Något bestämt negativt finns inte i någon av kartläggningarna, vad jag minns.

Jag kan möjligen tycka att folkpartiföreträdarna kunde ha lyft fram att också andra partier har väckt frågan, som ex S och V. Mp har, precis som Fp, drivit på i Stockholms fullmäktige.

Det är olyckligt att "sprutbyte" blir en separat fråga som ibland kan verkar avskiljd från allt annat som också ingår i ett program. Allt med syfte att stoppa smitta men också skapa kontakter med missbrukare, erbjuda stöd och vård. Den vägen bort från smittorisker och beroende stängs idag av en person trots politisk majoritet. Mycket sorgligt.

Egna inlägg, bl.a. här. Andra bloggar: Seved Monke, Germania,

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, sprutbyte, birgitta rydberg, stockholms läns landsting, missbruk, missbruksvård, sjukvård, folkpartiet, socialdemokraterna

Svenska spel oroar men moderat spelpolitik skrämmer

När man hör Svenska spels makalösa uttalande om sin affärsstrategi att placera sina, för många, djävulska apparater i kommuner som Botkyrka snarare än i kommuner med större ekonomisk förmåga att spela, är det lätt att bli förbannad. Efter en stund inser man att det inte är förekomsten av Svenska spel utan dess agerande som är vansinnigt. Att staten driver spel är redan från början en inbyggd motsättning. Men alternativet till ett samhälls- och föreningsägt företag vars överskott ger idrotten stora bidrag är betydligt sämre. Det verkar vara just det som moderaterna eftersträvar. Tobias Tobés beställning av rapporten från RUT, beskrivet av DN, var ett bra initiativ. Men dessvärre är hans slutsatser att spelet därför ska privatiserat så svirriga, snurriga och dumma att man blir mållös.

Visst kan det ligga en förklarande logik i uttalandet från Svenska spels VD om att man har apparater där de, så att säga, behövs och inte där de inte efterfrågas. Men det här är ett område med behov av insatser från en offensiv folkhälsopolitik, den där som Tobias Tobé också vill avskaffa. Det får inte en vanlig företagsstrategisk fråga.

Det är mycket lätt att förstå och sätta sig in i de drömmar om ett bättre liv som ligger djupt i spelarsjälen. Och för de som bor i de spelautomatfria kommunerna som Lidingö och Täby ordnas ju spelvinsten rejält av regeringen, som den sänkta fastighetsskatten och avskaffandet av förmögenhetsskatten. De ”reformer” som folket i de spelautomatstäta kommunerna som Botkyrka inte är i närheten av att ”vinna”. Jag ser dagens uttalanden från Svenska spel som ett bevis på att statens ändå måste skärpa sina ägardirektiv till bolaget. Det får inte vara en medveten strategi att placera spelautomater i de fattigaste av våra områden. Det sociala ansvaret måste sträcka sig betydligt vidare än vad det gör idag.

Men om man blir oroad över inställningen hos ledningen i Svenska spel så blir man verkligen skrämd över hur moderaterna kan agera som de gör. En avveckling av Svenska spel som skickar över spelöverskott till privata ägare i stället för till idrotten. Och ett privat inslag som sannerligen inte kommer att ta mer hänsyn till sociala förhållanden än vad som är fallet idag.

Som sagt...den utvecklingen skrämmer...

Intressant: Andra bloggar om: politik, svenska spel, jack vegas, moderaterna, regeringen,

Var kan vi föra det politiska samtalet...?

Försöker pusta ut efter en lång dags landstingsfullmäktige. Började 9.30 och slutade vid halv sju. Vet inte riktigt. Inför dagen hade jag laddat för en debatt om en av de områden jag "brinner för". Folkhälsa. Och inte minst hur vi minskar klyftorna mellan människor. Som Metro skrev i februari så skiljer det i hur länge vi lever. Mellan Mörby och Sumpan är det lika stor skillnad som mellan Sverige och Albanien. Om förutsättningar för att göra något åt problemen hade jag ställt en fråga och landstingsrådet Birgitta Rydberg skulle svara. Egentligen en reaktion på att landstingsled- ningen drar bort 16 miljoner från satsningar på folkhälsa. Men oj så mycket större som debatten både KAN och MÅSTE bli. Men en interpellation ger dig tre minuter för första inlägg, sen tre till och så en avslutning på en minut.

Jag hade tre frågor till landstingsrådet. Oklart i hennes svar och viktiga att få svar på:
a) Mindre pengar till folkhälsa: bara engångsbesparing eller signal att det inte är viktigt?
(moderaterna, största allianspartiet, har nämligen en tendens att säga nej till folkhälsopengar med hänvisning till den enskildes ansvar.

b) Hälsoklyftorna: Trots larmrapporterna / kunskap vi haft länge så fanns inget i svaret om detta. Var det en signal att den nyvalda majoriteten inte tar problemen på allvar?

c) Egentligen ett råd: Förra året träffade vi Stockholms länare i fokusgrupper. Vi fick in en mängd goda idéer och kloka synpunkter på vad sjukvården kan göra för att förebygga. Jag hoppas att de inte glöms bort, bara därför att vi har bytt majoritet.

Frågorna stressades fram och berördes i alla fall av Birgitta. Men ibland känns behovet så stort och utrymmet så litet för att samtala och debattera där också helheter och bakgrunder finns och hinns med. Inte bara "one-liners" och bryta argument. Det där demokratiska samtalet som också behövs mycket mer mellan oss valda och de som valt oss. I dag finns det knappas inom partierna....(eller??) Knappas i medierna...och definitivt inte i en tidsbegränsad interpellations- debatt som höjer adrenalinet till illröd nivå. Men bloggen, tänker jag, och inser att de flesta möjligen efterlyser korta inlägg.

Andra Intressanta bloggar om: politik, samhälle, folkhälsa, socialdemokraterna, demokrati

Svik inte folkhälsoarbetet, borgare!

I veckan presenterade Folkhälsoinstitutet en viktig rapport. Det var i och för sig inte några nyheter. Snarare bekräftades att Sverige och Stockholmsregionen fortfarande har brister i välfärden att ta itu med. Men trots det en oerhört angelägen bild av dagens Sverige som tyvärr verkar ha drunknat i mediebruset. (googlande antyder att "bara" SvD och "Flamman" har skrivit om det (!)

Folkhälsoinstitutet pekar åter igen på att, det man kallar "hälsans mest entydiga mått – medellivslängden" - visar stora olikheter mellan olika stadsdelar och kommuner i bland annat Stockholm. Genomsnittsnivån ligger högt. Men en iakttagelse man gör är att de sämst ställda områdena har "ungefär samma nivåer som genomsnittet för Kuba eller USA." Man visar också att "det är bara fyra kilometer fågelvägen mellan Östermalm och Skarpnäck, eller nio tunnelbanestationer. Men på den sträckan minskar den förväntade medellivslängden med 2,7 år för kvinnor och 3,5 år för män."

Varje insats vi gör är viktig. Då talar jag allmänt, i hela samhället. Men i bostadsområden med redan hög ohälsa är särskilt. Mer motion, nyttigare mat, mindre alkohol och droger, rökstopp för fler är några fält där mycket mer behöver göras. Ansvaret ligger på den enskilde, föräldrar, skola och förskola. Landstinget har av tradition väntat med sina insatser tills det friska har övergått till sjukdom. Den inställningen har förändrats till det bättre. Nu gör också landstingen mycket för en bättre folkhälsa.

Men på samma gång som MER behöver göras, föreslår nu de borgerliga i Stockholm MINDRE till folkhälsoarbetet. Därför har jag nyligen lagt en interpellation till landstingsrådet Birgitta Rydberg, fp. Jag vill veta hur den nyvalda landstingsledningen egentligen ser på behovet av att göra mer för att minska folkhälsoklyftorna mellan människor. Tycker landstingets ledning att behovet av insatser har minskat? Inser man att det man föreslår får negativa effekter? Jag vill också veta vilka prioriteringar man gör i folkhälsoarbetet.

Hur är det då med sjukvården? Möter den behoven? Finns den där den mest behövs? Ja, på grund av att vi i Sverige har en gemensamt betald sjukvård där vinstintressen har hållits på långt avstånd så stämmer det i huvudsak. Undantag finns. Det ser vi i effekterna av den fria etablering som inte minst moderaterna hyllar så högljutt. Logiken borde säga att där de största ohälsoproblemen finns, där finns också vården i tillräcklig omfattning. Men var finns landets största koncentration av privata specialistläkare? Jo, på Östermalm. Så omvänd är världen ibland. Och värre blir det om man saknar kraft och vilja att vända utvecklingen. Det får inte hända!

Du kan läsa mer i Folkhälsoinstitutets rapport "Hälsan på spåret".

Andra intressanta bloggar om politik, hälsa, sjukvård, moderaterna