En krönika som svar på en viktig fråga inför valdagen

(Pennelina har tillsammans med vänner som kommenterar några funderingar inför valåret. Mitt svar blev alltför långt för att "bara" vara kommentar. Därför här ett inlägssvar i stället.."
Ibland blir tankar om politik och samhälle särskilt djupa. Enkla svar eller politiska klyschor som den mediala bilden ofta blir av politik skulle inte passa hos Pennelina. Med det sagt tror inte jag att mina svar på särskilt mycket annorlunda. Möjligtvis i formuleringar men knappast i sak. Ska man söka den där positiva bilden av politiken är ett första steg att bestämma sig för vad politik är. Är det makt? Ett trist spel? Något som dyker upp vart fjärde år för att sen sjunka in i djup dvala fram till nästa val? För många som inte är engagerade blir det så. För mig handlar "politik" mycket om ordet "forma". Och kanske med tillägget "tillsammans". Ett antal beslut som helst utgår från värderingar om hur samhället borde vara och från brister jag ser som kräver mer än det egna "köksbordets" beslut. Saker vi helt enkelt tycker är mer rätt att göra gemensamt därför att det blir bäst för alla.

Drömmarna, målen och visionerna måste styra. Där tror jag att skillnaderna är mindre i svensk politik. Men ibland tappar den offentliga debatten ett viktigt perspektiv: intressen bakom politiken. Det kan låta gulligt att alla vill samma sak och har samma mål. Men när det kommer tilll "hur"-frågan tenderar skillnaderna att bli tydligare. Bland annat därför att de intressen som ligger inbygda i politiken slår igenom. Alla partier i vår riksdag har olika intressegrupper som från början har bildat partierna, samarbetat med eller finansierat. Jag tror inte de intressena, som man ibland kan få intryck av, är borta. Snarare tvärt om.

Den där mediabilden av politiken vill gärna spegla något som berör väldigt få: partiledare, en eller annan "stark" man eller kvinna. Ofta styrda av vad som ger egen vinning, något som alltid enligt bilden tycks sluta i att man bryter det man sagt före val. Är politiken så?

Till vissa delar ja. Politik är en i allra högsta grad mänsklig aktivitet. Där smyger inte bara människans goda sidor runt i vrårna utan också de mindre positiva. Det handlar ibland om positionsstrider och att "Jaget" vill fram före "laget". Men i det stora hela vet jag med ganska många års insyn att bilden inte stämmer. Gissningsvis är 95,96 eller 97 procent av de förtroendevalda personer som har det som fritidsintresse. I vardagen är de minst lika förankrade i hur "folk har det" som andra. De flesta av dem har också kännt "livet in på bara skinnet" i olika sammanhang.

Den som jobbar med heltidspolitik har förstås ett informativt, kunskapsmässigt och även en formellt tung post. Men det går inte att tappa bort alla "de vanliga" och deras insatser som förtroendevalda.

Nästan alla valforskare jag har sett visar att de löften politiker ger före ett val sedan blir beslutade. (se ex Henri,k Oscarssons inlägg här.)

Bilden är ofta den motsatta: valsvek, tomma löften osv. Det förändras möjligen när Sverige i stället för ett parti som ständigt styr nu får koalitioner och block. Det som sägs utåt, det partierna själva bestämmer att de står för, ska passas ihop med andra partier. Kompromisserna gör det möjligen osäkrare. Samtidigt minns jag att (S) under de första 44 åren vid makten hade egen majoritet i typ 4 år. Sverige har längre präglats av minuritetsregeringar som förhandlar med andra.

Finns det något "neutralt" sätt att bedöma om ett eller annat parti "håller ihop familjen Sverige" bättre än något annat? Jag vet inte. Även om politiska val måste handla om vägval för framtiden beskriver kanske historien ändå något mer handfast av vart partierna står. "Säger man ett och gör ett annat"? Eller finns det en linje? Det måste ändå vara man själv som väljare som dömer och att man gör det med känslan, med värderingsgrunden. "Vad är rätt och vad är fel för mig"?

För egen del har jag alltid haft två utgångspunkter: Innebär politiken att man bara "skrapar på ytan", lägger plåster på sår som snart rivs upp igen? Eller har man en vilja att förändra samhället där orsakerna till det jag upplever är fel möts? Och är det så att man ser till "alla"? Det finns en stor risk att politiken tar utgångspunkt i majoriteters intressen. Ett två-tredjedelssamhälle skulle alldrig kunna förändras med valsedeln om inte politiken är beredd att tänka större än så. De som mest behöver "politik" kan riskera att alltid vara minsta grupp. Utan helhetssynen, eller "Familjen Sverige" eller till och med "Familjen världen" blir mycket av bristerna i samhället bestående. Mina egna slutsatser har ju sen länge varit att politiken måste vara i den nyans som Pennelinas svenska himmel på bilden. Men jag har förstås respekt för den som tycker att andra färger är minst lika vackra.

kramar
p

- Peter Högberg har också en tänkvärd krönika som rör detta ämne.
- Johan Westerholm om en människas historia.
Krönikor denna helg också från Kent, Mary, Peter, Fredrik och Peter

Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant? 
Läs även andra bloggares åsikter om söndagskrönika, lördagskrönika, demokrati, politik, socialdemokraterna, val 2010, valet 2010