Är rättvisa verkligen en förkastligt avundsjuka?

Efter en ganska lång tid med hårda sakdebatter i bloggosfär och medier bidrar bl.a. Per Ankersjö idag till en minst lika viktig debatt. Han skriver som också jag gjorde, utifrån SvD:s artikel i morse- Med definitionen av socialdemokratin som det yttersta uttrycket för "avundsjuka" ger han sannerligen perspektiv. För den som så önskar ges också djup i frågan om vilket vägval Sverige står inför på valdagen. Ideogogiskt djup där Ankersjö så påpassligt lägger med en videosnutt med Margaret Thatcher. Visst: det är retoriskt underbart men innehållsmässigt ack så sorgligt. Och så så ute ur ett tankegods som delas av de flesta i ett modernt välfärdssamhälle.

Till och med Ankersjös partivän Annie Johansson hamnar i sitt inlägg i en ganska märklig slutsats. Jag förstår det eftersom hela utgångspunkten blir borgarnas egen bild av socialdemokratins värderingar snarare än socialdemokratins egna. Och precis som Per Ankersjö blir inlägget i den delen en återuppväckelse för alla oss som debatterade politik på den tiden Gunnar Hökmark, Beatrice Ask och Thomas Idergard var MUF-ledare. 

Just det om (S) som "avundsjuka präglade åtskilliga debattmöten hur fel det nu än var. Och är. Annie ohansson bekräftar det genom att ta till "MUF-gamlingarnas" syn: "Rättvisa är när alla har det precis lika bra. Eller lika dåligt". Den märkliga svängen kommer sen när den egna rättvisan definieras:

Rättvisa för mig och Centerpartiet är när alla ges samma chans, samma möjligheter, när alla har samma förutsättningar. När den duktiga eleven inte hålls tillbaka eftersom hon redan är igenom alla matteböcker utan få fortsatta utmaningar – och när den som har det svårare få den hjälp denne behöver för att fixa första matteboken. Då ger man varje människa chans att växa.

Jag är inte centerpartist men kan helt ställa upp på beskrivningen. Inte "likhet". Inte "samma". Utan "samma förutsättningar". "Samma möjligheter". Kanske uppstår de ideologiska (som då kanske inte borde vara ideologiska längre?) i nästa steg. Annie använder orden "alla ges".

Vad står det för? Inte svävande eller åter till utgångspunkten. Menar man (som jag) att alla ska ges samma förutsättningar borde det rimligen betyda något i den praktiska politiken. Och precis just så. För politiken. I vår vardag har ju den lösningen hanterats ganska bra av medborgarna, genom att i stort välja politiker som ser välfärden som något som ska gälla alla, som om än med vissa skillnader står upp för att den betalas över skatter och som på så sätt medverkar till ett samhälle där rika Danderyd trots allt bistår fattigare Botkyrka. Där den med högre inkomster har betalat mer till välfärden än den som tjänat mindre. Men också fått del av. Inte efter sin förmåga att betala utan efter behov.

I nästan alla de reformer som socialdemokratin har sjösatt under åren har den svenska högern röstat emot. Just begreppet "avundsjuka" har används som slagträ i de debatterna. Jag brukade säga, när "avundsjukan" användes oftare i debatter än idag, att det med stor sannolikhet är ett begrepp som "den som har" har skapat till försvar mot synpunkter från "den som inte har". Det finns förstås en hel del urgammal mänsklighet i det. Någon har sagt att  "Avundsjuka är konsten att räkna andras glädjeämnen i stället för sina egna.

Per Ankersjö lägger med en video med en äldre politiker. Jag gör detsamma, även om Ingvar fortfarande är ung i sinnet...

Fler bloggar: Alexandra Einerstam, Dick Erixson




Kolla bloggar via NetRoots och Politometern
Intressant? 
Läs även andra bloggares åsikter om politik, centern, centerpartiet, moderaterna, skatter, välfärd, val 2010, valet 2010