Erik skriver:
Fackförbunden har medlemskraften, fackförbunden har eget kapital och fackförbunden har avtalsmakt att förändra. Om det görs på rätt sätt minskar politikens makt och behovet av politisk makt sjunker. Det vore bra för vårt samhälle.Vidare:
Vi behöver ha en fri och kampvillig fackförening som även i verkligheten och inte bara i retoriken utgör motstånd mot partiet. Vi behöver ha ett fack som först säger: “Hur löser vi det här” och inte först säger att partiet får lösa det genom lag.Min huvudinvändning är tudelad. Jag tror att om det är i något val som fackföreningsrörelsen måste vara tydlig i hur man beskriver de politiska alternativen för sina medlemmar så är det 2010. Vi brukar alltid säga att det påföljande valet är "historiens viktigaste" men jag undrar om inte det stämmer. Att då "flumma ut" och allmänt tala om att det parti som bäst "pratar" om LO-medlemmarnas bästa är inte helt klockrent. Frågan är t.ex. vad LO-distriktet i Stockholms "nya" modell innebär. Om detta bloggade Calle Fridén här.
Den "arbetsfördelning" som har gällt för svensk arbetarrörelse finns som grund för både partiet och LO-s bildande. Det var inte "bara" den politiska vägen som skulle förändra samhället till ett bättre för arbetarklassen. Tanken var att där fackföreningsrörelsen inte lyckades nå förbättringar i avtal med arbetsgivarna, just där fick politiken en viktig roll. Exempelvis när det gällde trygghetslagarna på 70-talet.
Min andra invändning är en förändring som jag ser även inom partiet. En tror att "facket" bara handlar om det egna avtalsområdet eller de egna grupperna i en organisation som är något av en intresseförening. Det som har varit LO-fackens särprägel och som gett den självklara kopplingen
till socialdemokratin är ju de gemensamma målen för samhällsutvecklingen. Där handlar det alltså inte främst om avtal kring löner och anställningsvillkor utan om det Sverige man vill se framöver.
I grunden önskar jag mer tydlighet i detta också utåt och också av fackföreningsrörelsen. Inte minst att valet nästa år är oerhört viktigt att vinna om löntagarna och LO:s medlemmar ska få en förbättrad trygghet och vardag. Inte det motsatta.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, LO, fackföreningsrörelsen, Erik Laakso, val 2010, stockholmsmodellen, LO-distriktet
1 kommentar:
Peter, nu har jag funderat noga över det du skriver och först och främst så tackar jag för det smickrande epitetet unge, det är bara i den politiska världen man fortfarande kan kallas så vid 41-års ålder. ;)
Men hade du varit äldre än vad du är så hade jag misstänkt härskarteknik, skillnaden är hårfin.
Nåväl. Dina invändningar är långt ifrån klockrena:
1. Eftersom jag inte talar om någon valrörelse så faller din första invändning och jag måste ställa mig lite oförstående. Om facket alltid ska ta hänsyn till "det viktigaste valet någonsin" (vilket de alltid uppmanas göra inför varje val) så kommer de ständigt till syvende och sidst att sitta i partiets knä och tvingas backa på sina viktigaste frågor för att inte riskera valets utgång. Kärnan i min argumentation handlar om att fackföreningsrörelsen allt för snabbt försökt få politiska resultat på sådant som de rimligen borde kunnat nå framgång med genom avtal och eftersom avtal är starkare än lag så är det ett självmål och en pyrrhusseger.
2. Inte heller din andra invändning är speciellt välriktad tyvärr. När det gäller samhällsomdaningen och bredare områden än det som kan, och enligt min mening alltså även bör, omfattas av avtal och medlemsförsäkringar så är facklig-politisk samverkan det viktigaste verktyget men när facklig-politisk samverkan reduceras till att några fackliga förtroendevalda också får positioner i partiet så är det inte någon samverkan. Facklig-politisk samverkan tar sin utgångspunkt från "golvet" där fackets medlemmar och gräsrotspolitiker samlas i gemensamma utvecklingsrådslag och arbetar fram politiska förslag. Tyvärr fungerar det sämre och sämre även på det området. Vår folkbildningstradition urvattnas och urlakas till menlöshet och såväl politiken som de fackliga målen utformas högt ovanför människors huvuden för att sedan "förankras" bland medlemmarna. de som behöver förankras är företrädarna så de inte flyger iväg.
Mvh Erik Laakso
Skicka en kommentar