Vad är det som händer på svensk arbetsmarknad egentligen? Vad döljer sig i hemliga strategier och kommunikativa planer där på Svenskt Näringslivs kontor på Storgatan, Östermalm? Och hur hänger det ihop med att Sverige nu styrs av en borgerlig, moderatledd regering? Och hur används den höga arbetslösheten för att pressa tillbaka löntagarna?
Den senaste i raden av händelser som får mig att fundera är en del medierns vinklingar av fallet med den utvisade pizzabagaren Hüseyin Kizilca. Så sent som i går körde Nyheterna ett inslag där Hotell-och restaurangfacket pekades ut som orsak till en utvisning (!): "Facket vill utvisa på grund av 216 kronor för låg lön", var budskapet. Nyheterna har det inslaget nära en månad efter att HRF redan har bemött felaktigheterna i lokala medier. Facket har först agerat, när lönen låg 2000 under avtal. En ny ansökan har inkommit och då har HRF inte haft invändningar. Migrationsverket tar inte hänsyn till det, och Nyheterna anklagar facket. Löntagarbloggen berättar i ett inlägg att uppgifterna till Nyheterna har lämnats av Företagarna.
När HRF skulle förhandla om löner på sitt stora avtal för 65 000 medlemmar varade första träffen i 31 minuter innan arbetsgivarna begärde "frivillig medling". Det sättet att i praktiken vägra förhandla, att inte respektera motparten och att lämna sina stolar tomma vid förhandlingsbordet är illavarslande för alla som tror på den svenska modellens styrkor. Agerandet har enat LO-förbunden. Samtliga avtalssekreterare protesterar i ett inlägg i Arbetet mot arbetsgivarnas sätt att uppträda.
Det finns mycket mer i den riktningen. HRF skriver om sina upplevelser här. Byggnads har fått veta att den konflikt de är inne i är "kränkning av föreningsrätten" och har av arbetsgivaren anmälts till AD. Men friats. Och den nästan overkliga uppgiften finns, att Svenskt Näringsliv lägger sig i branschförhandlingar, ja till och med försöker styra medlare. Så har det sett ut. Sensommarens utspel att facket inte har någon legitimitet. Skambuden även när IF Metall i höstas körde igång sina avtalsförhandlingar.
Politiken har väl inget med det här att göra? Förhoppningsvis inte när det gäller förhandlingarna i sig. Men förutsättningarna påverkas när klyftorna ökar och tryggheten minskar för löntagarna. En hög arbetslöshet gör det lättare för arbetsgivaren att köra ett tuffare "race". När marginalerna för människor blir allt mindre tvingar det ibland fram att man är beredd att acceptera sämre villkor bara man får jobb för sin försörjning. I samma läge för en del partier fram krav på sänkta löner och på sämre anställningsskydd.
Union Busting, metoder att på ett tufft eller mer finurlig sätt underminera de fackliga organisationernas ställning finns i Sverige. Det är en känslig balansgång även för arbetsgivarna som har all anledning att för arbetsfredens skull vara måna om kollektivavtalen och den inbyggda fredsplikten som där finns. Det förutsätter att facket är representativt för de anställda. Men att slå lite lagom, stärka sin egen position och minska styrkan i "rimlig omfattning" är nog ett ganska hett efterlängtat mål.
Om en vecka börjar LO-kongressen. Fyra dagar på temat "Jag vill jobba" där målet full sysselsättning står i fokus. Men också val av ny ledning och diskussioner om framtidens fackliga rörelse. En viktig "tillställning" som inte minst behövs därför att den motpart som facket möter är samlade och målinriktade. Om detta återkommer jag i andra inlägg.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbetsmarknad, svenskt näringsliv, hotell- och restaurangfacket, HRF, facket, löner, kollektivavtal, avtal 2012, LO-kongress,
