 |
| Bild från Svd.se |
Det kanske mest anmärkningsvärda i SvD/SIFOs analyser är Socialdemokratins framryckning i storstäderna. De rödgröna är större än alliansen i Stockholm och (S) har där gått fram från 14 till 29 procent på några månader. Möjligen finns det där viktiga lärdomar: SvD-analysen nämner i och för sig partiets omprövning när det gäller RUT och fastighetsskatt som förklaringar. Men den exceptionella förändringen uppåt för (S) borde inrymma mycket mer än så. (S) vinner framgångar hos mer lättrörliga väljare i Stockholm samtidigt som man av alliansens utmålas som utan politik, som skattehöjare och som "bidragsparti". Vårmotionen var en inriktningsmotion mer än detaljer och i mycket får man hänvisa till i höst. Det tycks vara så att ett parti kan göra stora framsteg enbart med en trovärdig ledning, en betoning av att politiken måste gå ihop ekonomiskt och en tydligare kommunikation. Kanske har också Löfvens inledande betoning av tillväxt- och innovationspolitik fått fäste i väljarnas medvetande. Där handlar det om att lägga grunden för fler jobb på allvar, inte bara hoppas på att sänkta skatter eller försämringar för sjuka och arbetslösa drar upp ekonomin.
Problemen på allianssidan ser ut som tidigare. Moderata drömmar om att kunna bli Sveriges största parti borde avta dramatiskt. Ett Kristdemokraterna under riksdagsspärren, allt mer profillöst. Ett Centerparti där medlemmarna hade stora förväntningar på Annie Lööf som ny ledare men där ledarskiftet snarare har förstärkt partiets Stureplans- och Stockholmsfalang, något som går ut över partiets kärnfrågor och kärnväljare som ser landsbygds- och glesbygdsfrågor som viktigast.
Att Annie Lööf nu får agera för att få in Miljöpartiet i det borgerliga regeringsunderlaget lär knappast förbättra Centerns position. Varför i all världen tror man att det skulle förstärka Centern, "alliansens gröna röst"? Det kan helt enkelt inte vara annat än att Reinfeldt har begärt detta av Annie Lööf. För (C) kan det spelet vara spiken i kistan. Minns exempelvis inledningen av Ekots lördagsintervju med Annie Lööf i april där Tomas Ramberg började med en återkoppling till "Postkodmiljonären". Där gavs fel svar på frågan "vem är Sveriges miljöminister". Publiken trodde att det var en folkpartist.
I september 2007 fällde statsvetarprofessor Sören Holmberg de bevingade orden "Alliansen är rökt". Så blev det som bekant inte. Alliansen återhämtade sig och kunde till slut säkra ett omval 2010. Det går ibland väldigt snabbt i politiken och det försprång som oppositionen har idag kan mycket väl krympa. Men finns det något som talar för en sådan utveckling? På en punkt har regeringen en väldig fördel jämfört med oppositionen: man kan "göra" politik på allvar, inte bara som en opposition skriva politiska texten med politik. Skulle Reinfeldt göra skarp politik av talet om att satsa på välfärd, samtidigt som man sjösätter en genomtänkt jobbpolitik och omprövar sin skattesänkarentusiasm så...Men det lär inte göras.
Så var det då månadens tydliga uppgång: Sverigedemokraterna går framåt till 6,6, en ökning med 1,9, och det är väl inte helt otroligt att förra veckans partiledardebatt lyfte Åkesson och Sd ett snäpp. Grattis, alla ni som talat länge för att "ta debatten med Sd" eller "ett parti som alla andra". För egen del menar jag att det är obegripligt att en del svenska väljare verkar gå på den politiska polering som Sd försöker med, för att täcka över den främlingsfientliga och rasistiska värderingsbyk som bygger upp hela partiet.
Mer: SvD, Göran Eriksson med analys. Ekot, DN
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, alliansen, stefan löfven, socialdemokraterna, moderaterna, val 2014, miljöpartiet, fredrik reinfeldt, centerpartiet, annie lööf,
