Ledaren har ett dubbelt förhållningssätt: å ena sidan så blev det inte så skrämmande som Sossarna sa. Å andra sidan är det fortfarande märkligt att man blir sjuk i Sverige. Underförstått att Husmark Pehrssons politik med sänkta ersättningar är den rätta.
SR är sen tydlig: det är inte de sjuka som ska drabbas utan landstingen som behöver en spark för att komma igång med rehab-arbetet. Hon pekar på att Stockholm i veckan beslutade börja.. Det är en sanning med mycket stor modifikation. Som framgår att det beslutsunderlag som fanns nä hälso- och sjukvårdsnämnden tog beslutet i måndags, så startade SLL ett ganska ambitiöst arbete redan 2004. Ja, Socialdemokrater fanns då i ledningen av landstinget. Utgångspunkten vara de två stora diagnosområdena smärta och psykisk ohälsa skulle omfattas av en rehab-garanti.
Nu kan detta utvecklas. Grunden är de erfarenheter och den evidens av metoder som tidigare utvecklats. Eller för att utveckla det enklare: Vad funkar och vad funkar inte när människor ska rehabiliteras och återkomma i jobb i stället för att stämplas ut för evigt?
Det här hade kunna vara mycket mer utvecklat i Stockholms läns landsting. Några kommuner har tillsammans med landstinget, försäkringskassan och arbetsförmedlingen bildat särskilda samordningsförbund. Deras uppdrag är ofta att hitta metoder att få de som står absolut längst från arbetsmarknaden rehabiliterade och redo för ett arbete. Tyvärr har borgarna varit mycket sega när det gäller att avsätta pengar för fler såna samarbetsgrupper. Följden blir att försäkringskassan fortsätter för sig, arbetsförmedlingen för sig osv.
Sanna Raymans ledare pekar onekligen på problem som måste tas på allvar. OCH lösas av alla inblandade gemensamt och inte genom att hela tiden försöka få andra att "ta kostnader".
Även enligt de gamla reglerna skulle arbetsförmågan prövas mot andra jobb (dessutom kunde det ske mycket tidigare förut än nu). Men det gjordes för sällan och alldeles för sent – efter cirka ett och ett halvt år. Ett och ett halvt år utan att staten visar något intresse för dig och din situation. Av dem som så småningom prövades stannade fyra av fem i sjukskrivning eller förtidspensionerades. Människor gömdes och glömdes. Alternativ som arbetsträning, andra jobb eller studier lyste med sin frånvaro.Jag kan ibland känna ganska stor besvikelse över att politiken, inte ens med S-styre, har lyckats slå sönder den myndighets- och ibland till och med förtryckarmentalitet som drabbar enskilda som blir beroende av ex F-kassan eller arbetsförmedling. Om egna erfarenheter av detta bloggade jag här. Precis som andemeningen är med hela rehab-arbetet så borde man hjälpa, inte stjälpa. Delar av Sanna Raymans artikel kan med lite god vilja tolkas utifrån samma grundsyn. Undantaget då det som förefaller vara stöd för regeringen övertygelse att slag mot de sjuka i form av sänkta eller förlorade ersättningar är en förnuftig metod.
På en punkt till tycker jag att inlägget har en stor brist: genom att ställa sig på "den nya försäkringskassan sida" och rikta kraven enbart mot landstingen. Det politiker och för all del också journalister gemensamt borde göra nu är att rikta krav att alla inblandade parter gemensamt använder kunskap och goda exempel för att hjälpa sjuka att efter förmåga åter komma in i arbetslivet. Med ensidiga slängar mot landstingen får myndigheten Försäkringskassan ett olyckligt stöd för att köra ett eget race. Det är mycket olyckligt för de sjukskrivna.
J.N bloggar om detta, liksom Dick E.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, Svenska dagbladet, sjukskrivningar, välfärd, försäkringskassan, regeringen
