Jag tror att statsministern, Reinfeldt, har sitt stora mål klart för sig: Att i slutet av detta år, som ordförande i EU-rådet få posera inför världens medier tillsammans med Barack Obama med budskapet "USA säger ja till Kyoto 2". Det har sannerligen gått snabbt från uppvaknandet nån gång i början av 2007: "Man har sagt mig att klimatet är hotat" utbrast statsministern.En borgerlig majoritet i en förskolenämnd i Huddinge blev på något sätt en illustration av den klimatbluff som alliansregeringen nu försöker sig på. Att å ena sidan använda ordförarande-skapet i EU som plattform för att stärka den egna miljöprofilen, samtidigt som man, ursäkta det Littorininspirerade uttrycket, inte gör ett skit för att ta ett eget ansvar här hemma. Vi skulle yttra oss över en motion från S och mp om en lokal klimatkampanj i kommunen. Tjänstemännen föreslog inte bifall med motiveringen:
Förvaltningens bedömning är att om en allmän kampanj för klimatet ska genomföras i linje med motionärernas förslag bör detta ske på nationell nivå eftersom frågan i första hand är global och nationell.Vi tog debatten med den allians som styr. Som säger sig vilja vara kraftfulla i klimatarbetet. Vi pekade på hela agenda 21-arbetets bas: lokalt engagemang för miljö och hållbar utveckling. Resultatlöst. Avslag. Hade detta bara varit en borgerlig majoritet i en förskolenämnd hade skadan kanske inte varit alltför stor. Problemet är att det förhållningssätt man visade också gäller statsministern och regeringen. Klimatfrågan ska lösas av världens fattigaste länder, är en linje som den svenska regeringen har gjutit fast sig benhårt i. Det som Sverige på sin höjd ska göra är sånt som EU redan bestämt att alla länder ska göra, tycker man.
Senaste numret av Svensk natur har temat "klimathopp i världen". Tidningen har runt om i världen träffat människor som i sin lokala vardag jobbar för en bättre miljö. Beatrice Atim - eller Mama Mabira - från Uganda som slåss för de sista kustskogarna. Ogionfolket i södra Nigeria som tog kampen mot Shells exploatering.
Samtidigt fortsätter (en del) svenska kommunpolitiker se etableringar av trafikalstrande jätteköpgallerior som den ultimata politiska framgångsbekräftelsen. Samtidigt styr den moderatledda regeringen pengarna från satsningar på kollektivtrafik till att bara handla om nya vägar. Frågan är väl hur Reinfeldt ska få ihop sin klimatpolitik och kunna glänsa inför världspressen om inte partivännerna lokalt gör sin del av jobbet. ALLT kan väl inte de fattiga bära?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, miljö, fredrik reinfeldt, klimat, klimatpolitik, naturskyddsföreningen,
