fredag 20 februari 2009

En segerviss socialdemokrati eller parti i kollektiv depression?

Jag hittar till Karins inlägg i Fokus genom Jonas Morians blogg.
"varför, varför, varför är sossarna så dystra?"
"S är uppenbart inne i en uppslitande identitetskris, där man tvingas göra upp med bilden av partiet som Partiet"
Jonas skriver själv ett inlägg med rubriken "Vad händer med socialdemokraterna". Bland annat skriver han att
socialdemokratin är väldigt dåliga på att hantera oppositionsrollen. Vi tenderar att hamna i protesfacket där snart sagt alla politiska utspel handlar om att Alliansregeringen gör för lite, för sent, och ökar orättvisorna.
Jag tror möjligen att den bilden till en del är en oundviklig. I oppositionsrollen ligger just att opponera. Konsten är väl att inte fastna där utan att samtidigt beskriva det man själv brinner för. Men ofta görs det, utan att självklart förmedlas vidare.

Svar på Jonas inlägg kommer snabbt från Bengt Silfverstrand som dömer av någon obegriplig anledning ut just Morian och
Erik Laakso som "dysterkvistar. Om detta ÄR den svenska socialdemokratin strax före en valrörelse som kommer att sträcka sig fram till september 2010, ja då blir man väldigt orolig. Men stämmer bilden? Man kan naturligtvis inte påstå att någon har fel. Känner man dysterheten så gör man. Jag tror däremot att den politiska depressionen är mer individuell än kollektiv. Den som hade förmånen att delta vid framtidsdagarna i Västerås borde veta vad jag menar.

Tyvärr når positiva vibrationer sällan ut från folkets hus- salarna eller mässhallarna. Debatterna, ofta konstruktiva, om den egna politiken och den egna framtidsvisionen stannar oftast innanför. Rapporteringen blir spelet, de utmålade (och förstås ibland verkliga) konflikterna. Protesterna mot regeringen når lättare svenska folket än de egna S-förslagen.

Redan när partiet förlorade valet 1976 försattes man i nån form av kollektiv sorg. Memoarböcker beskriver hur Palme bara hatade oppositionstiden. Den som är med och lägger förslag efter förslag och alltid för avslag kan förstå den reaktionen. Det är pest!

Men pest eller ej så börjar valkampanjandet nu. Vid den här tiden inför förra valet slutformerades den borgerliga alliansen. Ruab presenterade i mars en mätning där moderaterna som första parti någonsin var större än socialdemokraterna. Det var drag i opponerandet och inom socialdemokratin fanns tröttheten. Valet ett år senare förlorades.

Vi lever i en demokrati. Alla har rätt att tycka och tänka. Alla får om de så önskar gå omkring och skälla, sura och bara vara ilskna. Den rätten kan ingen ta ifrån någon. Men visst kan man som engagerad sosse vid tröskeln till en väldigt lång politisk maktkamp med borgarna som huvudmotståndare tycka att det borde vara lätt att rikta kraften och energin på den kampen snarare än på det interna. Varenda kolhydrat kommer att behövas för att orka den resan. Och ännu har ingen visat att surmulenhet är en framgångsfaktor för politiska partier.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

4 kommentarer:

Eva sa...

Hej Peter,

Som du tidigare tagit upp är det inte SAP utan LO som har problem och jag dristar mig att sätta fram hakan och få en hård smäll genom att påstå att LO+SN*=SANT
*SN=Svenskt Näringsliv
Om jag inte har "fått saken helt om bakfoten" är LO och SN samstämmiga i sin syn om produktivitetsmålen. Jag kan ha fel men jag har inte sett LO ge uttryck för en avvikande hållning. Om denna armkrok finns mellan LO och SN - kan den kopplas samman med att många LO-medlemmar röstar borgerligt?

Med vänlig hälsning
Eva Olsson

Anonym sa...

Det helt dominerande felet med Socialdemokraterna ar Mona Sahlin for med henne som ledare kommer massor av S-sympatisorer inte att rosta pa partiet. Detta beror delvis pa henns totala inkompetens men ocksa pa hennes meritlista som ar den solkigaste nagon politiker har med fusk ,mygel och anskaffande av egna fordelar pa skattebetalarnas bekostnad.
For att bli ett regeringsalternativ maste alla partier samarbeta med nagon annan da ingen far egen majoritet.
Problemet med samarbetet med MP och VP ar att deras representanter ar langt smartare an Mona Sahlin och leder henne dit dom vill vilket vi nu ser prov pa.
Med en stark S-Ledare skulle dessa smapartier fa ratta in sig i ledet sa det ar Mona Sahlin som ar problemet dar ocksa.
Skulle ex vis Goran Persson lata sig hunsas av VPoch MP? Aldrig.

Anonym sa...

Sveriges politik och väljarkår har sedan början av 90-talet gått från att vara långt ut på vänsterkanten och sedan dess rört sig mot mitten. S äger inte längre opinionsverktygen, fler och fler väljare genomskådar vänsterpopulism. Rörelsen åt höger har ännu inte ebbat ut. Mona S verkar förstå detta som ville stänga ute kommunisten en gång för alla. Men då dammas de riktigt mörkröda fanorna av i partikansliet och de vanliga tas fram i LO-borgen.
Lycka till i valet 2010, det kommer att behövas.

Eva sa...

Anonym 090223.

Jag är övertygad om att Mona Sahlin vet vad skåpet ska stå.
Det är Alliansen som vänder kappan efter vinden inte S.