lördag 21 februari 2009

Första hjälpen för ett parti i dödsångest?

Siffror om sjunkande medlemsantal får alltid en partiombudsmannasjäl att gråta. Åter en kartläggning har kommit som förstärker sorgen. DS (också redovisad i DN) har kartlagt läget:
- nästan 9.000 medlemmar gick från riksdagspartierna förra året
- moderaterna tappar över 6.400 medlemmar
- kristdemokraterna förlorar drygt 1 100
- folkpartiet tappar 900.
- Socialdemokraterna minskar 519 medlemmar, detta efter att förra året gjort ett rekordtapp på 19.000
-Miljöpartiet ökar faktiskt 65 medlemmar
Den första frågan man måste ställa sig är om den negativa utvecklingen har nån betydelse? Eller är det bara en partiintern fråga? Jag tror att det är viktigt för oss alla. Den svenska demokratin bygger i mångt och mycket på partierna. Och att bygga ett folkstyre på något som inte finns eller i alla fall försvagas måste naturligtvis vara en krissignal till hela samhället. Undersökningar bland annat när den stora demokratiutredningen gjordes visade att en ganska stor andel av svenska folket kan tänka sig att ta ett politiskt uppdrag. Andra visar att intresset att bli medlem i ett part faktiskt inte är så obetydligt. Och ännu viktigare: Svenska folkets politiska intresse är stort! Min insyn i andra partier nästan noll. Däremot vet jag ganska mycket om socialdemokratin. Jag tror inte skillnaderna är så enorma. De som söker sig till partierna har en självklar och samstämmig förväntan: att få påverka sitt närsamhälle och politiken i stort. Att få säga sin åsikt och få sina idéer seriöst prövade. Därför måste man fråga sig om partierna idag lever upp till förväntningarna.

Nej. Jag vågar lova att det också hos ledare finns en stark önskan om fler och mer aktiva medlemmar. Problemet är inte att nya "stoppas". Problemet är den vida och djupa klyfta som har skapats mellan medborgarnas ökade kunskaper och krav att få medverka och partiernas ganska ålderdomliga arbetsformer. När arenan inte finns för påverkan lämnar man. När fokus läggas på mer eller mindre intressanta interna formaliadiskussioner i stället för politik så lämnar man. När den kreativa demokratiska debatten och utformningen av förslagen sköts på andra ställen än i partiföreningen, då lämnar man.

Vad gör man åt det? Ja, grunden handlar nog inte i första hand om att "flytta rutor" i partiernas interna organisationer. Jag utvecklade en gång några tankar på min S-info-hemsida.

- Förtydliga partiernas "affärsidéer". SSUs "Samla, Skola, Påverka" kan stå som gott exempel. - Återskapa verkliga arenor/mötesplatser för att varje medlem på riktigt ska kunna delta i debatt och påverka politiken. - Öppna upp partier för dem som inte ännu vill ta det ganska stora steget att bli medlemmar. - Gör om arbetsformer och använd ny teknik för att passa 2000-talet.
- Gör en total omställning av fokus från interna processer till dialog med de medborgare partierna finns till för.

Ska man vara en folkrörelse, ett kampanjparti eller kanske både ock? Ett parti som bestämmer sig för att strunta i medlemskap och i stället lägga all kraft på kampanjande kan säkert som Greenpeace växa och vara slagkraftigt. Utan aktiva medlemmar! Jag tycker att man rent teoretiskt kan ha respekt för ett parti som väljer den strategin. Däremot tror jag inte det kan gälla för socialdemokratin. Att kombinera den folkrörelse som socialdemokratin är med en professionell kampanjorganisation är viktigt, nödvändigt och i högsta grad önskvärt. Inte minst därför att det sätt vi jobbar på måste utgår från våra värderingar: Alla ska med. Alla ska kunna påverka. Allas röst är viktig.

Visst kan man avfärda krisanalysen. Visst kan man sluta ögonen och drömma sig tillbaks till folkrörelsesveriges stolta historia utan att se att samhället och individer har förändrats och ställer nya krav. Visst kan man med en dåres envishet och utan analys av läget hävda att allt faktiskt är bra. Problemet med det är att ingen första hjälp i världen då kommer att kunna återuppväcka ett parti som obevekligen går en säker död till mötes.

Andra bloggare jag läst om detta: Björn Andersson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

1 kommentar:

Mike sa...

tror inte högern komemr vinna något mer.

Och om vänstern inte reparerar skadorna utan fortsätter underminera förtroendet liknande vad göran gjorde så kommer nog inte riksdagen stå kvar.