söndag 8 februari 2009

En vårdvalsreplik till socialdemokrater med valfrihetstvivel

Bloggen Danielsson Lakejer (Daniel) har ett viktigt inlägg om vårdval. Eftersom vårdval nu inte bara ska gälla i borgerliga förtruppslandsting som Halland, Skåne och Stockholm utan spridas över Sverige och till och med Europa så finns anledning att ta del av alla debattinlägg. Daniel har rätt i mycket. Och det är inte konstigt att läkarkåren, inte minst distriktsläkarna, går i spetsen för kravet på vård efter behov, och också ifrågasätter själva valfriheten. Egentligen byggs det resonemanget på hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf och vård först till den den som har störst behov.

Det stora problemet och anledningen till strid mot vårdval Stockholm är dock INTE själva valmöjligheten. Att kunna välja vårdcentral nära jobbet om man så önskar, i stället för att hänvisas till bostadsområdet, måste vara möjligt. Att kunna välja en mottagning man trivs men borde heller inte möta motstånd. (så länge "vård efter behov-krav är uppfyllda).

Det finns risker och tänkbara skevheter med detta. En är att rätten att välja förutsätter viss överkapacitet alternativt, som fallet är i Stockholm, att vissa områden är överetablerade medan andra mer eller mindre accepteras som underförsörjda relativt befolkningens behov.
Just den effekten är oacceptabel. I Stockholms län skiljer det ca 5 år i levnadsår mellan friskast och minst friska kommun. I delar av Stockholm är ohälsotalet 15 per år medan andra har 150 (ex mellan svenska män och utländskt födda kvinnor i vissa områden) Ska vård på lika villkor kunna mötas kräver det helt andra fördelningsprinciper än vad som gäller i valfrihetssystem.

Med Vårdval Stockholm har en motsatt omfördelning/nytillskott av resurser skett. Av exempelvis 20 nya vårdcentraler startas de flesta i innerstaden, och där i områden med redan gott utbud.
Kritiken mot Vårdvalet i Stockholm måste också riktas mot andra inslag som utmaningsrätten: vem som helst får försöka ta över verksamhet. Fokus på vårdföretaget, inte patienten. Avsaknaden av några som helst ambitioner för den egna landstingsdrivna verksamheten. Den totala läkarfokuseringen i ersättningarna som gör att doktorer nu sitter som mottagare och remitterar till sjuksystrar. De allt kortare besöken som missgynnar patienter med mer komplicerad sjukdomsbild.

Ytterligare kritik bör gälla att systemet är totalt förblindat av synen på ett husläkarsystem som för länge sen förvann som begrepp ur sjukvårdslagstiftningen. Man kan också vara ytterst negativ till att systemet ger vem som helst möjlighet att etablerar sig, att en försäljning till ex ett multinationellt vårdbolag på sin höjd blir en informationsfråga, att politiken bara styr genom en regelbok som inte följs osv osv . Till detta och en del annat måste kritiken vara skarp mot att allt har gått för fort i genomförandet.


Det finns alltså mycket att föra debatt om i sjukvårdspolitiken, om ni så vill, i Axel Danielssons anda. (på hans tid var dock vården tämligen torftig) Men just DÄRFÖR känns det så fel att försöka nita socialdemokrater i just detta sammanhanget.
Daniel skriver bl.a.
Tron på "valfrihet" har trängt sig djupt in i de socialdemokratiska leden, och det har lett till en acceptans för borgerlig välfärdspolitik
Som sjukvårdspolitiker från Stockholms län vågar jag med säkerhet säga att Daniel har fel. Mycket fel! Det som finns är en tämligen grundmurad övertygelse att det i vårt län måste vara en praktisk och tillgänglig vård för medborgarna. Om man som jag bor i Huddinge söder om stan men jobbar i Solna norr om stan, med 40 minuters pendlingavstånd med kollektivtrafik, så vore det orlimligt att återgå till "hänvisning till bostadsområdets vårdcentral.

Har man därtill invånare som till en förkrossande majoritet menar att valfrihet i exempelvis detta avseende är viktig så kan det inte bara avvisas med god socialistisk teori (även om jag personligen känner viss lockelse till såna teoretiseranden..så länge det faktiskt inte går ut över viktig välfärd) I vårt län säger ca 60% att de tycker det är oväsentligt vem som driver verksamheten, huvudsaken är att kvaliteten är bra.

Och till sist. För oss är debatten om andra än landsting ska få driva vård helt ointressant och inte ens teoretiskt viktig att föra. De som nu styr landstinget har satt målet att det vid valet 2010 inte ska finnas nån landstingsdriven vård kvar i primärvården. Avtal kommer att vara tecknade för lång tid. Trots brister kommer en stor andel av länets befolkning att vara ganska nöjda med sin vård. (inte minst där vårdutbudet "exploderat". Oavsett vår ideologiska ryggrad kräver den verkligheten vi lever i helt andra resonemang och utmaningar att möta.

Om detta...i senare inlägg. Men fick jag ge bloggen Axel Danielsson och Daniel ett gått råd så är det: tryck på i debatten om socialdemokratins förhållande till vinst i vården. Vi har exempel från Stockholm där privata vårdcentralsägare och behandlings-VDar lyfter miljoner av skattepengar i vinster till sina bolag. Av skattepengar. Där varje "överkrona" kunde gått till vård för fler eller vård med högre kvalitet. Där behöver debatten lyftas.

Bilden:
Stockholms landstingshus i mörker
Mina tidigare vårdvalsinlägg finns här.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

7 kommentarer:

Bengt sa...

Du skriver först...
"För oss är debatten om andra än landsting ska få driva vård helt ointressant och inte ens teoretiskt viktig att föra."
och sen skriver du...
"tryck på i debatten om socialdemokratins förhållande till vinst i vården."
I vilken ekonomisk värld lever du?
Privata företag, antingen det är sjukvårdsföretag, friskoleföretag eller äldreomsorgföretag lyder under och drivs av det ekonomistiska systemet kapitalism vilket har som sitt primära mål att gå med så stor vinst som möjligt. För annars så konkursar de (vilket de gör ändå lite då och då!). Att våra allmännyttiga välfärdssystem som skall vara tillgängliga för alla lika och efter beov istället skall styras och drivas av den lönsamhetskalkylerande vinstgirigheten hos privata företag hör absolut inte till socialdemokratins grundideeer!
Givetvis vänder sig dessa privata företag(are)till de ekonomiskt mest attraktiva människorna i de mest ekonimist attraktiva områdena. Och vips så har utslagningen genom marginalisering och utsortering börjat.
Så du Peter, tänk ett varv till om vilka konsekvenser det får för människorna inom en välfärdsverksamhet som skola, sjukvård och äldreomsorg där drivkraften och moroten är att tjäna pengar på sina kunder istället för att betjäna skolbarn, patienter och åldringar.
Samtidigt som politikernas ansvar för våra välfärdsverksamheter tunnas ut i samma takt som de privata sk välfärdsföretagen sätter den framtida agendan för våra välfärdsverksamheter i sina för väljarna och även för våra valda politiker, helt tillslutna och insynsbefriade direktions- eller styrelsrum!
Är det detta vi som sossar vill ha? En kapitalismens välfärd där privata ägares vinstintressen skall styra och vara drivkraften??
Nej och åter nej, nej, nej!

Bengt Nilsson, sosse

Daniel sa...

Hej! Intressant att du kommenterar - men kanske vore det artigare att meddela på min blogg att du har replikerat?

Låt oss ta det från början - igen. Jag ifrågasätter inte att det är viktigt för en patient att ha en vårdgivare man trivs med. Det måste finnas stora möjligheter för en patient att byta från en läkare eller sjuksköterska man inte anser ger en ett bra bemötande. Men jag vidhåller att begreppet "valfrihet" som det används i dag aldrig har varit föremål för en rejäl diskussion. Hela förhållningssättet har varit tämligen ovetenskapligt - vi har aldrig utrett hur eller varför.

Du skriver själv att rätten att välja förutsätter överkapacitet. Jag håller med om det. Men i ingen av befintliga eller planerade modeller finns några som helst resursförstärkningar. Det är därför anmärkningsvärt att du helt avstår från att kommentera Maria Dalemars tydliga analys om att det är mer pengar som behövs. Gå inte på den borgerliga myten om vårdvalens möjlighet att trolla fram fler platser!

Anmärkningsvärt är också att du inte alls kommenterar bristen på resurser för de multisjuka - också i den omhuldade Hallandsmodellen.

Vad gäller sifferuppgiften att 60 procent anser att ägandet är oväsentligt så länge kvaliteten är bra så är det egentligen bara ett slag i luften. Ty för det första är medicinsk kvalitet knappast något som bara patienten kan bedöma, och för det andra så spelar den åsikten ingen roll när man på makronivå ser, som samtliga vårdvalsmodeller, att kvaliteten och tillgängligheten riskerar att försämras för de tyngst sjuka.

Jag vet att det vore bekvämt för dig om jag hävdade offentligt ägande och gemensam drift av vården endast av sentimentala, värderingsmässiga skäl. Men så enkelt är det inte. Det handlar både om demokrati och kvalitet - vilket såväl nordamerikansk forskning som den senaste tidens många skandaler inom Attendo Care, Flyktingmedicinskt centrum med flera med all tydlighet har visat.

Du är sjukvårdspolitiker. Jag är läkarstudent (år 4) och har nära kontakt med flera primärvårdschefer som alla säger samma sak: det handlar om mängden pengar, både till utveckling underifrån och till fler tjänster.

Läsarna får själva avgöra vem de vill lita på.

Daniel sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Daniel sa...

Men ovan nämnda sagt hoppas jag på en fortsatt intressant diskussion. Vi socialdemokrater måste tillsammans ta ett mycket fastare grepp om vården än vi hittills har gjort. Vi måste vända utvecklingen från en socialdemokratisering av borgerliga idéer till en politik som från början är vänster.

Peter Andersson sa...

Men Bengt...vem debatterar du emot? Vi har ju samma uppfattning.

Du frågar vilken ekonomisk värld jag lever? ja, sjukvårdspolitiskt i en "värld" där skattepengar inte används till bättre vård för de som är sjukast, kroniker, multisjuka, äldre äldre eller till förebyggande där ohälsotalen är högst..utan till satsningar där utbudet av vård redan är tämligen rikt. Jag lever i en värld där de som har flest röster i fullmäktige sänkt skatten med 700 miljoner som skulle ha kunnat användas i vården.

Men jag lever också i en värld där medicisk-teknisk utveckling, fler äldre och annat betyder att sjukvården inom mycket kort tid kommer att ha gigantiska glapp mellan intäkter och kostnader. (nää lösningen "höj skatten" kommer inte att vara lösningen på hela det glappet på kanske..30 miljarder!

Sjukvårdspolitisk debatt är viktig. Framöver blir den ännu hetare.

Peter Andersson sa...

Daniel. Tack för konstruktiv kommentar. jag kunde förstås ha kommenterat kommentaren på din blogg. Sorry.

Valfrihetsbegreppet kom väl, om jag minns rätt, in ordentligt i vårt parti när Hans Haste o John-Olle P skrev nån liten bok om det. Blev ett dj--a liv. Men även om jag själv aldrig älskat uttrycket så stör det mig inte om övrigt "runt omkring" är rätt (kort: åt var o en efter behov,av var o en efter ..förmåga)

Sen..det blev ett långt inlägg och jag fick inte med allt. Behövs mer pengar till vården. Svar ja. Men vi får inte fastna vid just detta. Det ser också olika ut i landet. Men för egen del kommer jag att slåss som en MaudOlofsson-bäver för att vi inte ska tappa bort att det faktiskt idag finns stadsdelar som är stora som medelsvenska kommuner som är underförsörjda med vårdresurser, relativt deras sjukdomsbild.

Som ledamot i sjukvårdsberedningen för äldre och multisjuka borde jag förstås ha nämnt också detta. Tror vi anar att jag också där delar din synpunkt.

Min respekt handlar i sig om vad vår befolkning faktiskt tycker. De är så att säga mina uppdragsgivare. Och OM en stor andel främst ser till kvalitet i stället för huvudmannaskap så måste jag förhålla mig till detta. Men det är nu inte avgörande: Mina egna förslag hade inte lett till det resultatet. Däremot har väljarna gett borgarna mandat..och nu genomförs det. Verkligheten i vilken vi ska lägga förslag och valprogram ser dramatiskt annorlunda ut, oavsett våra värderingar....

Men befolkningen är inte bara "tyckare" och väljare. De betalar också för vården. Så länge vården är av god kvalitet för alla så har också en gemensam finansiering genom skatter ett mycket bastant stöd. Men om det stödet luckras upp kommer andra krafter in. Det börjar nu hända i vårt landsting, där det privata barnsjukhuset Martina etableras som vänder sig till patienter med privata försäkringar.

Därför ska den offentliga vården hålla hög kvalitet, för patienten men också för just rätt till vård efter behov ska gälla före vård efter köpkraft.

Det jag som SSUare tog som skräckexempel för 25 år sen genomförs nu i vårt landsting. DVS skattepengar dumpas rakt in i växande internationella sjukvårdsbolags vinstkassor. "Alternativ" har inte varit en beställning från svenska folket utan främst från näringslivets tankesmedjor på beställning av näringslivet som sett den offentliga sektorn som en jättemarknad, en lönsam sådan.

Detta vet jag. (och de flesta partivänner) Problemet blir inte att ha kvar den ideologiska utgångspunkten. Problemet blir att politiken alltid måste utgå från verkligheten. Och jag tror inte att svensk arbetarrörelse har en chans att "återföra" kanske 100 procent av närsjukvården, Södertälje sjukhus, xxx xxx efter en valseger 2010. OCh tror man inte det krävs i alla fall en politikens plan b.

Vad tycker du att det bör vara? :)

Daniel sa...

Jag känner det litet som att du argumenterar för mig som om jag anser att nuvarande utveckling i positiv. Du uppehåller dig mycket länge vid BS Martina, vid den borgerliga valsegern och de problem den skapar, inte minst på grund av svåråterkalleliga privatiseringar och entrepenadiseringar. Allt det känner jag till mycket väl. Det är inte det vår diskussion handlar om.
Om grundprincipen är vård efter behov så är det så. Punkt. Den står över valfriheten. Det finns en naturlig (idémässig) förklaring till att folk inte tillfrågas vilket som är viktigast – valfrihet eller ovan nämnda princip. Jag är alldeles övertygad om att valfriheten skulle hamna på en avlägsen andraplats. Detta är viktigt, eftersom vi ser vårdvalens konsekvenser för behovsprincipen. Och ärligt talat – inte förlorade ni Stockholm på grund av att invånarna gick man ur huse för fler privata vårdcentraler?!
Jag känner också att jag måste upprepa mig, eftersom du tycks ha fastnat i ”kvalitet – inte huvudmannaskaps”-mantrat. Problemet är ju att huvudmannaskapet faktiskt har med kvaliteten att göra! De är inte skilda från varandra – ägande och driftsformer spelar roll. Just ditt synsätt är det som på flera håll har fått socialdemokrater att själva entrepenadisera med ogynnsamt resultat. Man har gjort så istället för det som borde vara naturligt för en socialdemokrat: diskutera med personalen, anslå medel till projekt som kommer underifrån för att effektivisera och förbättra arbetsmiljö med mera.
För min del får patienter gärna lista sig på olika vårdcentraler – men dessa ska vara offentliga. Jag håller med om att det kan bli jobbigt att återföra all vård som har bolagiserats, men jag tycker inte att vi får rädas att göra det i de fall det är uppenbart befogat. Så har man gjort ibland annat Norge, och det har faktiskt fungerat. Och om vi i dag, år 2009, inte vågar slåss för vår politik tror jag att de som i vårt land i början av förra seklet fängslades för att de var socialdemokrater skulle bli rätt besvikna. Det var inte enklare förr. Vi har ingen anledning att fly debatten.
Jag håller förvisso med om bedömningen att kraven på till exempel privatiseringar och valfrihet bara kommer när man upplever att verksamheten inte håller måttet. När löftet om en god välfärd i utbyte mot höga skatter bryts – då finns också grogrunden för borgerlig politik. Men detta kan omöjligen motverkas nu inte med s-anpassning till en borgerlig agenda.
Jag tror att socialdemokratin har världens chans i vårdfrågan just nu. För nu kommer varseln i kommuner och landsting, nu har Stockholmarna sett konsekvenserna av Reinfeldts råa politik, och nu växer köerna. Låt oss möta detta med förslag på
- nya, rejäla resurstillskott, inte minst till primärvården och för att få ner kötiden (bygg nytt om så behövs).
- ordentliga satsningar på personalprojekt och ökat personalinflytande så att personalens kännedom om vårdens flaskhalsar till fullo utnyttjas
- förbjud privatiseringar av så mycket som ett enda litet länsdelsjukhus
- skrota vårdvalen och fundera ut en bättre modell som från början är socialdemokratisk
- förbjud vinster i vården
- öka anslagen till klinisk forskning
- kartlägg problemen med stafettläkare och diskutera igenom med lokala verksamheter och landstingen om vad som kan göras åt detta
- kartlägg problemen med springvik och timvik och diskutera igenom de finansiella förutsättningar för fler fasta anställningar; dels är det bra arbetsrättsligt och dels främjar det kvalitet och effektivitet när inte den fasta personalen måste ägna en stor del av tiden att hela tiden lära upp personal som antingen är där korta perioder eller mycket sparsamt
Ta chansen och visa befolkningen ett sant samband – socialdemokratisk välfärdspolitik kan inte föras med borgerlig skattepolitik. Visa också att vi har råd – för det har vi banne mig. Nu, om någonsin, borde vi göra det klart att det vården behöver är pengar och personalinflytande. Så kan vi vända debatten. Så kan vi återta ett socialdemokratiskt tolkningsföreträde.