Så! Bara bestämmer mig för att skriva nu. Temat är i just den här postningen inte det viktigaste. Det är mer ett sätt att få fart på mitt bloggande, att helt enkelt "posta" idag. Sommaren har gått. Almedalsveckan har varit. Semesterfirandet har börjat och slutat. Debatterna har pågått. Affärer har avslöjats. Men mina egna bidrag på bloggen har uteblivit. Undantag, ett inlägg om bostadspolitik.
Nu drar höstens verksamheter igång. De första kallelserna har ramlat ner i brevlådan. Måndag, ett arbetsutskott med Miljönämnden i Huddinge. I mitten av veckan ett presidium med Sjukvårdsstyrelsen. Sen rullar det på. Politisk vardag som också ger uppslag för blogginlägg. Just det har jag sett som en av mina syften med bloggen, även om jag även där lever med konstant dåligt samvete. Men att berätta vad som händer och vad man gör som förtroendevald tillhör uppdraget. Det tänker jag också framöver komplettera med tankar om aktuella debatter och skeenden i politiken. Precis som förut. Precis lika skarpt. Kanske till och med provocerande.
Bloggen är, som Brit Stakston säger, de "sociala mediernas diamant". Var och en har vi ett eget publiceringsverktyg där vi har rätt att uttrycka vår åsikt och rätt att påverka. En rättighet som det gäller att vårda. Mitt eget nätverkande på sociala medier har breddats med tiden. Jag fanns redan i januari 2009 på Twitter. Ett ovärderligt forum med debatter, länkar till material, kontakter med nya spännande människor och med ett ständigt flöde av tips och tankeväckare. Idag är mitt twitterkonto tretton personer från 2 000 följare, något som också kräver sitt. Allt i med respekt för alla dem som har valt att följa mig. Och som jag väljer att följa.
Sedan min förra mer frekventa bloggperiod har Instagram kommit in i mitt liv. Där heter jag PeterAndersson och jag hoppas att du vill följa mig där. Och föresten: Det finns ju en rad program för datorn som gör det lätt att också kolla bilderna med datorn, inte bara med Iphonen. Jag testar nu Statigram. Instagreat är en annan.
Från USA kommer nu tjänsten XeeMe som också börjar få spridning till svenska nätaktiva. Man har en profilsida där man länkar till alla de tjänster på nätet man vill visa fram. Inloggad i XeeMe kan du följa vänner från hela världen, få XeeScore, se statistik och lägga till/ta ifrån dina länkar till sociala medier. Kanske blir det stort. Kanske inte. Jag provar i alla fall.
Livet med de sociala medierna förutom att blogga och twittra: Checka in med Foursquare. "Gilla" på facebook. Ha koll på sin Klout-score men också ge andra +K. Lägga saker på Slideshare. Visa videoklippen på Socialcam eller Youtube. Och allt det andra...Hur det blir med Pinterest får jag se. Det började mer irritation över att flödet där jag trodde man skulle se "Followers" också innehöll en uppsjö av bilder som jag helst hade varit utan, eller i alla fall borde ligga i det generella flödet. Tanken att med bilders hjälp ge uttryck för person eller företeelser tilltalar mig. Men Pinterestlivet är i skrivande stund ganska oklart. Så oklart är faktiskt inte bloggandet. Jag återkommer. Snart!
Tips:
- Läs om sociala medier på Helen Alfvegrens blogg. En ny inspirationskälla för mig.
- Vännen Fredrik Antonsson, Tokmoderaten, slutar blogga. Nedräkning med inlägg från bloggvänner. Jag ska själv skriva ett men läs andras inlägg här.
Redan i morse kunde man ana vad gårdagens kampanj om riksdagsledamöters twittrande egentligen handlar om. I morgonstudion analyserades såväl Håkan Juholt som Tommy Waidelich utifrån nyanser i deras uttalanden om det parlamentariska läget i riksdagen. Vridningen i argumenten blev till allvarliga anklagelser, uttalade i inlindad form: "S är på väg att börja samarbeta med Sd". Så fel i sak. Men också så viktig kampanj att bedriva om man vill försöka slå kilar mellan oppositionen. Reinfeldts regering har inte majoritet. Skulle Reinfeldts parti, moderaterna, lyckats locka över exempelvis (mp) till ett närmare samarbete efter tillträdandet av de nya "rören" vår, kan en majoritet skapas. Går det att hänföra till att "såssar nu samarbetar med Sd" så är det möjligen något man tror får stöd hos svenska folket.
Twitterkampanjen, "twittergate", verkar trots detta debatteras som just ett ordningsproblem. Riksdagsledamöter vars uppdrag är att stifta lagar och fördela pengar klarar de stora ansvarsuppgifterna men kan inte själva med omdöme avgöra på vilket sätt och i vilka former man vill kommunicera med omvärlden. För egen del är jag i de här sammanhangen HELT urtråkig. Jag tänker inte se antingen eller, svart eller vitt. Jag skrev en del om detta igår. Självklart ska sekretessärenden vara just sekretess och inte till sitt innehåll avslöjas av twittrande politiker. Det gäller såväl i riksdag, landsting som i kommun. Självfallet ska inte frågor som riskerar rikets säkerhet eller som kan sabotera viktiga uppgörelser i lagstiftningen saboteras därför att man bryter lagar eller "oskrivna regler". Men det är inte twitter - verktyget - som ska debatteras. Som jag skriver i går, det kan ha varit lika rätt eller fel att sprida information med gåspenna!
Jag grubblar lite över vad själva sakfrågorna tar vägen när debatten om ledamöters verktyg för kommunikation blir avgörande. (se gårdagens inlägg. Jag menar ex att det för en del alliansledamöter och personal inte alls handlar om "kommunikation med väljare" utan att fixa till ett spinn mot S) I det här fallet är tre andra perspektiv viktiga: Dels politiken i stort som riskerar att drunkna om "twitter" tar över debatten i riksdagen. Själva sakfrågan berör väldigt många som i dagens Sverige har drabbats av massarbetslösheten. Hur ska deras trygghet se ut? Klarar man livsuppehället? Fixar man pengar till mat och hyra? A-kassan handlar om precis det. Det tredje är om hur riksdagen ser ut. Reinfeldt fick inte tillräckligt med röster. Ska hans regering kunna regera vidare handlar det alltså om att skrämma över väljare och partier som kan balansera det nya Sverigedemokraterna. Och kanske ser lite mer långsiktigt än så.
Jag är TOTALT FÖR att politiker och andra kommunicerar. Att man också gör det från politiska församlingar. Jag är totalt för att tro på folkvaldas kompetens att avgöra hur, var, om vad, om vad inte...osv. Jag är också helt för att var och en bestämmer om det är gåspenna eller twitter som passar bäst. Jag är helt för att riksdagen eller andra församlingar om så är nödvändigt markerar att sekretess också måste gälla ibland för just sekretessärenden. Inget annat men alltid med eget ansvar och sunt förnuft som ledstjärnor. Nu tror jag dock att twittergate i riksdagen i grunden handlar om andra saker än vad ledamöter råkar plita ner på sina iphoner, oavsett om de finns i ett rum där utskottsöverläggningar pågår...
[uppdaterad] Nästa fullmäktige lägger jag tillsammans med Natalie Sial en motion där vi föreslår en strategi för att skolorna i Huddinge ska ta täten när det gäller sociala medier i undervisningen. Iinnehållet och argumenten till varför det är viktigt har jag skrivit om tidigare. Men framför allt har entusiaster och andra kunniga personer skrivit om det, inte minst Kristina Alexandersson och Brit Stakston. (Måste läsas!) Tankar om hur bloggar, twitter och andra sociala medier kan användas i skolan har säkert funnits tidigare, men ett viktig steg var den inspiration som många fick efter boken Politik 2.0 som också skapade en kreativ diskussion om Skola 2.0.
Jag är helt övertygad om att Huddinge kommer att vara positiv till motionen. Det finns i kommunledningen en egen kunskap och insikt om detta. Centerns Christian Ottosson och folkpartiets Malin Danielsson är bloggande och twittrande kommunalråd. På oppositionsrådssidan finns Emil Högberg (s). Men okey: att vi politiskt aktiva gillar det och ser betydelsen är viktigt för att driva på, entusiasmera och stimulera utvecklingen. Det avgörande är emellertid att elever oc lärare gemensamt ser alla möjligheter och att de engageras i utvecklingen. Lyckas det så kan det här bli riktigt bra.
I går kväll skrev jag ett kort inlägg om Mitthögskolans forskning om de sociala medierna i valet 2010. Idag skriver Brit Stakston en längre postning med mer av materialet från samma undersökning. Den stora bilden verkar i forskarvärlden vara ganska dystert för oss som bloggar, twittrar och facebookar och i alla fall delvis gör det med tankar om politik och samhälle. De sociala medierna hade en marginell roll i valrörelsen, slår man fast. Några siffror ur materialet:
8% har läst en blogg som handlar om samhällsfrågor och politik
1% har följt någon politiker eller något politiskt parti via Twitter
4% har följt någon politiker eller något politiskt parti via Facebook.
Brit Stakston har i och för sig ett inlägg som ger marginalerna en stor roll. Slutsatsen att alliansens majoritet i riksdagen föll på grund av en bloggpost från Emelie Holmqvist om sjukförsäkringens tragiska effekter för hennes mamma som följdes upp med åtskilliga inlägg. Om man ska tro mätningen säger den i alla fall att knappt en halv miljon av årets sex miljoner väljare har läst en blogg. För den som ser varje enskilds röst och åsikter som betydelsefulla borde de väljares val för att hämta information och kanske till och med dialog var viktigt. Sifforna kan förstås vändas i ett annat perspektiv:
437435 röstade på miljöpartiet
420524 röstade på folkpartiet
390804 röstade på centerpartiet.
ca 480000 läste en blogg.
Britsammanfattar också valåret 2010 med perspektivet sociala medier där hon har bidragit med åtskilliga kloka synpunkter och råd till partierna i inlägg och på föredrag och seminarier. Ja, till och med skrivt en bok om Politik 2.0. Ett jättetack säger jag och tror att det underlag och den kunskap som växt fram kommer att betyda mycket för framtiden. Trots allt, även om entusiasterna ser nätet som en självklarhet, är det i början av något mycket större och viktigare.
Det underlättas om det finns en gemensam grundsyn, precis som vi är eniga om att rösträtt och demorkati är självklar. Nätet, också de sociala medierna, är verktyg och redskap. Men har vi råd att utesluta de kanalerna? Självklart inte. Där finns ett gemensamt intresse för att stärka dialog och verkliga möjligheter att bidra TILL politiken, inte bara få ta ställning till resultatet av interna processer innanför partiväggar.
Mer läsvärt:
- Brit Stakston om 2010 som ett Facebookval.
- Eget inlägg om sociala medier i eftervalsdebatten
- Tidigare inlägg med sju punkter för utveckling av sociala medier.*
Ser att Riksdag & departement skriver om en granskning av de sociala medierna i valrörelsen som har gjorts av Synovate. Slutsatsen som Jesper Strömbäck drar är att de gamla medierna "utklassade" de nya sociala medierna. Ett fåtal läser politiska bloggar, twittrar, följer partier på facebook eller ser filmsnuttar på Youtube. Samtidigt bemöter JS påståenden om att det ska ses som ett misslyckande. Rådet till partierna är att "absolut" fortsätta med sina satsningar.
Absolut. Dessa kanaler är bra för att mobilisera sympatisörer och för att bygga långsiktiga relationer med väljarna. Men det måste vara interaktivt, de sociala medierna fungerar inte som broadcasting, eller envägskommunikation.
Internet är ett "sekundärmedium", menar Strömbäck.
47 procent - nästan hälften - av de tillfrågade angav tv som viktigaste informationskälla för att hänga med i som händer i svensk politik. 24 procent angav dagstidningar och först på tredje plats kom internet med 13 procent.
Nedslående, måhända, för oss politiska bloggare. Men utöver Strömbäcks "positiva undantag" - mobiliseringen - menar jag att varje läsare, oavsett antal, är en läsare. För mig är den vetskapen värt den tid som jag ägnar till bloggande. I en demokratin är varje röst och varje text välkommen, inte oönskad som en del kritiker av bloggandet i bland kan uppfattas mena. Dessutom gissar jag att forskningen inte har kommit så långt när det gäller kunskaper om hur bloggdebatter påverkar "gammelmedierna". Och för egen del, tillsammans med bloggkamraterna i Netroots, tror jag att vi oavsett den här kartläggningen kommer att jobba vidare för attfå en motvikt till den så kallade "högerns eko-kammare". Det behövs. Vi gör faktiskt skillnad.
Idag återgår det till "det vanliga". Eller? Valrörelsen tog, redan från början av augusti, över tid och energi. Bloggandet fick trots en del postningar, stå tillbaks till förmån för dörrknackningar och andra väljarsamtal off-line. Efter valet har jag kunnat vila upp ordentligt på semesterresa till Mallorca. Okey, inte helt bloggfritt men ändå...vila. Idag börjar vardagen igen. På allvar.
Som jag nu ser blir bloggen även framöver viktig. Har inte riktigt drabbats av "bloggkrampen" som exempelvis Kent Persson skriver om. Men ingenting är självklart. Jag tror fortfarande på min egen regel att jag inte kan välja bort bloggen och sociala medier som kanal för att berätta om vad jag tänker och tycker. Jag har fått ett förtroendeuppdrag av väljare och partivänner, att bland annat sitta i kommunfullmäktige och, som nu, ersättare i landstinget. Blogg och sociala medier finns. Där vill jag finnas med och gärna medverka till att utveckla.
Det blev inget "bloggval" 2010. Sociala medier, om nu begreppet ska användas, avgjorde inte valresultatet på något sätt. Däremot menar jag -precis som Johan Ulvenlöv, att bloggar har påverkat. Och om nu inte 2010 blev bloggvalet så lever jag ändå i tron att allt fler väljare kommer att söka direktkontakt, kommer att söka svar och kommer att kräva besked den vägen. Ett allt starkare engagemang på nätet är också en motvikt till den skeva fördelning, ett demokratiproblem, som finns mellan olika intressen i mediaSverige.
Hur mina egna insatser blir framöver utifrån det, lär visa sig. Det är en ny vecka, en tid "efter valrörelse", det är slut på semester och det är en ny politisk och privat vardag som nu ska rulla på. Med eller utan täta blogginlägg och sociala medier i övrigt.
[uppdaterad]Valdagen 2010 har ännu inte varit men trots det har utvärderingen redan börjat av de sociala mediernas, eller ska vi hellre säga det nätverksbaserade väljarrelationernas, roll. Det är taskiga betyg som ges till partierna, både i dagens Svenska Dagbladet och även tidigare.
Ibland får jag en känsla av vissa motsättningar när man dömer hur aktiviteten ser ut. Perspektiven görs lätt till ett enda medan det nog borde finnas flera bottnar: Partier och väljare. Enskilda politiker och väljare. Partier och de enskilda förtroendevalda. Och som metod både finnas aktiv som kommunikatör och kontaktskapande företrädare men också, om man nu är tydlig "partikopplad" bloggare eller twittrare i ett sammanhang där partierna jobbar målmedvetet.
Samtidigt möts det sistnämna inte sällan av kritik. Jag tillhör dem som har oerhört svårt att se varför det ena skulle utesluta det andra, ungefär som att nätet har en begränsning i antalet ord eller inlägg. Ungefär som att läsare/väljare inte själva kan bedöma. Jag tycker också att expertisen måste se att det för många enskilda i partierna är en ganska ny företeelse med det nätverksbaserade. Om man tror på en framtid och inte på ett snabbt utdöende är nog peppning och goda råd mer konstruktivt än utslåpning :-).
Nu i veckan presenteras boken om Netroots. Ett exempel på en framgångsrik utveckling av nätverksbaserade kontakter mellan progressiva politiska bloggare och de väljare som ser nätet som en källa för kontakt och dialog.
För egen del är jag förstås mäkta stolt över att i artikeln och av panelel bli framlyft som gott exempel. I artikeln får jag omdömet ”Inte bara aktiv på nätet, utan har också i motsats till många andra en verkligen grundad mening i det han skriver om". Det är är förstås något som inte bara är direkt huvudhöjande utan också ger tankar om mina svaga punkter, vad behöver jag själv göra bättre.
Uppdatering:
Under dagen har mycket läsvärda kommentarer skrivits på artikeln i SvD. Som ofta handlade SvD-artikeln om de "nya mediernas relationer till väljaren". Johan Ulvenlöv lägger till det perspektiv som jag inte tog med men som är väl så angeläget men mindre (förklarligt?) diskuterat och kanske accepterat i kretsar utanför de progressiva i "NetRoots". Vad finns för verktyg och hur kan dessa användas för viktiga och breda grupper som är kraftigt underrepresesnterade i medierna? Låt vara att nyhetsförmedling ibland är en sak och ledarsidors politiska budskap en annan. Men trots allt oerhört viktigt för balansen och att få flera perspektiv i samhällsdebatten. Johan pekar också på det ökade utbytet mellan ex. bloggosfär och traditionella medier.
En reflektion om ämnet i allmänhet: Det finns mycket stor anledning att fortsätta lyfta fram många som gör strålande insatser på bloggar, twitter och annat. Får vi den "tävlan" om att lyfta varandra så jublar jag. Tyvärr har det inte alltid varit fallet på nätet där "dissningar" av enskilda eller grupper ibland verkar vanligare. Kanske en positiv utveckling nu..
I SvD:s panel deltog:
•Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
•Björn Falkevik, frilansande nya medier-producent.
•Therese Göterheim, sociala medier-konsult, grundare av Word press girls.
• Joakim Jardenberg, internetrådgivare och grundare av medieföretaget Mindpark. (har HELA listan!) •Sofia Mirjamsdotter, journalist och föreläsare, vikarierande Brännpunktsredaktör på SvD.
•Johan Ronnestam, konsult och föreläsare i digitala medier.
•Brit Stakston, mediestrateg och sociala medier-ansvarig på kommunikationsbyrån JMW.
Det måste betecknas som en ganska hyfsad draghjälp. Men också en bekräftelse av bloggosfärens betydelse nu och framöver. Men utöver det också en förstärkning av "varumärket" Netroots som heter duga. Barack Obamas hälsning till de nu samlade nätrötterna där borta i Las Vegas, med bl.a. Johan Ulvenlöv och Björn Fridén som deltagare.
De svenska bloggarna och inte minst S-märkta dito som är med i Netroots har också ett positivt stöd av partiledningen i (S). Mona Sahlin har på samma sätt som Barack Obama gett stöd till att de ideellt skrivande bloggarna i Netroots. Det märks också i det växande antalet bloggare. När såväl Johan Ulvenlöv, som Politometern med grafik berättar om läget i den politiska bloggosfären, kan alla bekräfta den där positiva utvecklingen.
I stort menar jag att det oavsett parti är en positiv utveckling som stärker demokratin. Det demokratiska samtalet, det fria ordet är ett fält där bloggosfären har sin uppgift. Men det andra perspektivet skriver Johan Ulvenlöv om direkt från Netroots Nation. Balansen mot det sneda, mediala utbudet där höger sida om blockgränsen (värderingsgränsen...) dominerar totalt.
Den där uppgiften kommer bland annat att belysas i en kommande bok om den svenska Netroots-rörelsen där jag skriver ett bidrag tillsammans med Johan Westerholm.
- Tokmoderaten om sin personliga relation till Netroots...och borgerliga tankesmedjor.
- Peter Högberg om sociala medier.
- HBT-sossen om Netroots-boken
Enligt Shaws rapport kan vi konstatera att högern
-samarbetar mindre
-tenderar att köra sina bloggar enskilt
-uppmanar inte sina läsare att aktivera sig eller göra något
-har mindre djupanalyser i sina blogginlägg
Med den svenska bloggosfären i åtanke ser jag liknande mönster,
-färre samarbeten bland högerbloggare
-vi i svenska netroots ligger inte långt efter vår amerikanska förlaga nu
-vi är en del av svenska media
-vi är fler aktiva bloggare än någon annan aktör
-vi genererar fler nyheter än någon annan aktör
I det här inlägget låter jag Johans ord stå för framhävandet av NetRoots. Det är förstås jättetrevligt att tillhöra en framgångsrik nätsatsning, ett arbete som berättas mer om i den kommande boken. Men väl så viktigt är det för hela den politiska bloggosfären. De sociala medierna, inte minst bloggarna, flyttar fram sina positioner också relativt andra medier. Ett viktigt komplement, ja, men också påverkare av nyhetsflödet. Där är kanske inte främst som enskild bloggare som styrkan ligger utan, som Martina Lind så riktigt analyserade på TEDx, Almedalen, som grupp/kluster. Skrev nyligen sju punkter om sociala medier, som jag tror är viktiga områden att gå vidare med för att stärka de sociala medierna. Bloggosfären enligt Full Mental Straightjacket: Just till den bilden kommenterade Martina Lind de uppfattningar som sprids (utan faktaunderlag) om SD:s dominans i bloggosfären. "En gul strimma av förtvivlan..". (19.20 in i sändningen av del 1)
Martina Linds bilder över bloggosfären utifrån Politometerns statistik: Överst om att sjukförsäkringsbloggbävningen var framgångsrik, underst kommentarer om bloggosfären. Här S-bloggarna.
I mitt inre hör jag de absurda debatterna och jag ruskar jag på huvudet av de tvehågsna och dystra bilder som målas upp när jag nämner ordet Sociala medier"
"Kommer kulspetspennan upp i nivå med vår trygga blyertspenna i skrivkvalitet"? "Blir inte texten som knattrar fram på skrivmaskinen lite mindre levande än förr?" Eller varför inte: "Är det inte bara sex och hat på det där internet?"
Varför ifrågasätta själva företeelsen sociala medier - vi har sällan ifrågasatt penna och papper??
1. Helheten
Sociala medier - har det någon framtid? Ibland kan det låta som om idén redan är passé. Att Internet var en "fluga". Jag tror inte på en plötslig död för sociala medier. Jag är helhjärtat övertygad om att vi bara ser början. (för de flesta är det faktiskt början...) På så sätt kan man nog säga att vi alla, med vår lilla pusselbit, är med och skapar historia. Jag tror på en explosion för de sociala medierna på en mängd samhällsområden. Inte bara för företag och andra som vill vara nära kunder, organsiationer som vill "leva med" sina medlemmar och sympatisörer. Eller för den del partier som vill ha dialog med väljare. Här kommer också en ny kanal för att söka och få koll på jobb och potentiella kunder. Här kommer en stor del av informationsflödet att kunna hittas för den som söker något.
Det kräver, det måste kräva, att skolan ger grundläggande kompetens till eleverna i såväl Internet som den del som rör sociala medier. Idag går det sex elever på varje dator i de kommunala skolorna. Av eleverna i åk 4-6 använder hälften sällan eller aldrig dator i skolan. Det duger inte. Därför är också "nätpioniärer" som Kristina Alexandersson så viktiga för framtiden. Och visst blir man lite stolt att ha fått medverka i en bok som mycket är grunden för det jobbet, Brit Stakstons Politik 2.0.
Det känns ibland som ett behov av att ordna upp alla de sociala mediernas funktion. För mig är sociala medier just sociala, som bygger på interaktion. Och som samtidigt har större, social funktion än så. Det fanns de som påstod att telefonen skulle minska resandet. Om det har jag skrivit tidigare.
Parallell finns kanske när man studerar hur persontransporter har utvecklas från 1800-talets början och jämför med telekommunikationer. Som Åke E. Andersson visar i "Framtidens arbete och liv" har de båda grenarna av mänskliga direkta eller indirekta möten ökat dramatiskt båda två. Vi människor verkar ha en tendens att använda kommunikationsformer för att komma överens om personliga möten.
Men det är en funktion. Den kan vara giltig både för enskilda och för partiernas organisationer. De sociala kontakterna på bloggar, Twitter och Facebook. Och i diskussionerna om sociala medier är det en given utgångspunkt.
Samtidigt måste allt utgå från "läsarens", "väljarens" perspektiv. Här fyller de sociala medierna en funktion som möjligen blir men inte behöver vara direkt "social". Valet 2006 gick 14 procent av väljarna in på partihemsidor för att söka information. Med kunniga väljare som söker friskt, blir säkert bloggar och Facebook forum där man söker information. Visst, en fördel om man kan fördjupa frågeställningarna. Men inte helt säkert, även om vi som älskar det sociala gärna vill att det ska bli så. Att partier stimulerar blogginlägg om sakfrågor och ideologi kan där vara viktigt för den väljare som vill veta mer. Där kan till och med "megafoner" fylla en funktion. :-) Med det sagt har partierna säkert mycket att göra i andra riktningen. Hur ser beredskapen ut för exempelvis frågor om partiets politik som kommer på Twitter?
2. Bloggen - diamanten bland sociala medier... I Politik 2.0 skriver Brit Stakston om bloggen som "diamanten" bland de sociala medierna. Ett eget publiceringsverktyg för oss alla, som kan fördjupa demokratin och ge ett bättre beslutsunderlag till den som är förtroendevald. Och mycket händer på området: Inom kort kommer (S)-nätverket NetRoots med en bok om hur nätverket arbetar. Enbart där 600 personer som mer eller mindre använder sitt "egna publiceringsverktyg". Snacka om demokratiskt tillskott! Politometern har idag 1.900 politiska bloggar registrerade. En jättebank av erfarenheter, kunskaper, fakta och information om det politiska livets alla dimentioner.
Jag försöker (och hoppas att jag lyckas) att respektera alla oss med så olika bakgrund som lägger tid och kraft på bloggande. Synen man har på bloggen uttrycker i mångt och mycket vilken syn man har på det fria ordet och i grunden på demokratin. Därför blir jag ganska less på kategorisering som ibland förekommer, inte sällan utifrån politiska åsiktsskillnader. En ordväxling om att den "andra sidan" inte har bidrag som innehåller något osv. I min värld är det läsarens relation till bloggaren som avgör. Här finns en jättekraft för att berika det politiska livet, tillföra sådant som inte vanligtvis händer utanför nätet. Dagens initiativ av "Emma Opassande" med inbjudan att debattera informationspolitiken är ett lysande exempel.
3. Nya medier kompletterar de gamla varianterna Jag ser de sociala mediernas andra funktion som komplement till de traditionella medierna. De kommer självfallet att vara ett nav i nyhetsförmedlingen framöver. Men inte minst för de värderingar jag står för, som är kraftigt underrepresenterade i de stora medierna, känns det viktigt att ge andra perspektiv än de förmedlar och kommenterar. Utgångspunkten är inte min tro att enskilda bloggar så ofta påverkar nyhetsförmedlingen. Det händer förvisso i form av omnämnanden i tidningar, radio och TV. Men kluster av bloggare kan med större eller mindre "bävningar" påverka och bistå till samhällsdebattens dagordning. Mer under Martinas dragning på TEDx
4. Var social, för helvete! Kent Persson har den här veckan hängt på "efter-Almedalen-debatten" med veckans bloggtema. Han postar själv ett inlägg med starkt fokus på det sociala, något som gör att jag inte behöver betona det. Vi har haft ett kort meningsutbyte om rubriken, huruvida "partier" eller "personer" kan vara aktiva i sociala medier, något som jag tycker har drag av hårklyverier. Jag gissar exempelvis att moderaterna i Örebro väldigt mycket förknippas med hr Persson.
Vågar du lyssna finns det många som är beredda att ge dig sin syn på samhällsutvecklingen med dess utmaningar och möjligheter. Den politiker som vågar ta till sig av goda argument och som vågar lyssna mer än vad man pratar har en god möjlighet att lyckas i de sociala medierna.
5. Var lokal, för sjutton! Många bloggar har ett fokus på lokala frågor. Man är nära sina väljare helt naturligt men kompletterar det med närvaro i sociala medier. Gissar att en stor del av de aktiva bloggarna har ett huvudfokus på lokalpolitik. Centerns Christian Ottosson från Huddinge tycker jag är ett lysande exempel. Mattias Josefsson (S) med Ulricehamnsbloggen vill jag också nämna. Robert Noord och Per Ankersjö likaså.
Jag försöker själv ta utgångspunkten i mitt uppdrag i fullmäktige med inlägg om Huddingepolitiken. Där gör jag friska och ärliga försök att stärka den kontaktytan genom att också tagga twitterinlägg med "huddinge". På Facebook har jag dels min vanliga profilsida men också en kandidatpresentation. Genom statusraden skriver jag ibland till en "neutral" grupp med över 2.000 gruppmedlemmar från eller med intresse av Huddinge. Även om aktiviten i gruppen är låg så finns ändå en signal från mig om att jag finns, kandiderar, driver huddingefrågor osv.
De flesta känner nog för Facebook ungefär som jag själv. Det ÄR en privat sfär även om jag är mottaglig för information om aktiviteter. Mitt tyvärr halvhjärtade försök med gruppen Vårddialogen står som läroobjekt. Grupper måste, för att lyckas, "underhållas" regelbundet. Jag tror också att mer av konkreta efterlysningar av synpunkter och tankar ger större möjligheter till gensvar: Exempelvis be om tips till debatter, motioner, synpunkter på olika delar av det som berör det lokala.
6. Sociala medier en självklarhet i partiernas rutsystem!
Just nu, i skrivande stund, känns det faktiskt som entreprenörer som Brit Stakston ligger långt före partierna själva i tänket om de sociala mediernas roll. Då menar jag inte främst i relation till alla oss från olika "läger" som är redan är aktiva, även om vi säkert kan bli mycket bättre. Jag menar inte heller en del partier, som mitt eget, där insikten finns ända upp till partiledarnivå. Den stora utmaningen är att de nya verktygen blir självklara på lokal nivå runt om i landet. Partierna är utgångspunkten för den politiska makten. Samtidigt tappar man medlemmar och, tyvärr, försöker värva nya till bitvis nya arbetssätt men i stort desamma som långt tidigare. De sociala medierna ger möjlighet till en 24-timmarsdemokrati. Det kommer att vara självklart framöver. Så är inte fallet i dag. Och till allra sist en helt vänskaplig gliring till Kent Persson. Han är medförfattare i Paul Ronges bok och i ett för övrigt utmärkt kapitel avslutas intervjun med fråga och svar
Du tas fram som föredöme av moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson - "Ja., det är ganska få politiker på min nivå som är ute på nätet. Sossarna har ingen riktig förtroendevald som håller på med den här glöden".
Jo, då!
Not: Ser att bloggaren Niels Groenewegen (m) skriver om SD:s dominans på nätet, kanske utifrån en Svd-artikel. För att bistå i att "mota den myten" lyssnade jag extra när Martina Lind på TEDx beskrev deras position i bloggosfären som "en gul strimma av förtvivlan". (19.20 in i sändningen av del 1)
I morse skrev jag en reaktion på SvD:s artikel om sociala medier och Almedalsveckan. Sedan morgonen har Brit Stakston följt upp med ett inlägg på JMW.se. Där finns en hel del läsvärt, tankeväckande och dessutom en mängd länkar till värdefulla intervjuer, bloggar m.m.
När jag läser och hör delar av materialet får jag en tanke, delvis berörd i morgoninlägget. Mycket av (den kanske delvis befogade) kritiken handlar om hur partierna som organisationer bygger upp sitt sätt att jobba i sociala medier. (eller kanske brister i detta). Det talas mycket om en kvarvarande rädsla för att "släppa kontrollen". Det där med kontroll ställer jag som bekant inte upp på när det gäller enskildas bloggar, framför allt inte om det gäller min egen. Det tror jag är något som gäller för i princip alla bloggare aktiva i de partier jag känner. Däremot kan med stor säkerhet de mer formella sätten att jobba, verktygen och kanaler som används i kommunikationen från partierna som "organismer" bli ännu bättre. Det är om det, om jag fattar rätt, som kritiken mycket handlar.
Det är utmärkt, till och med underbart, att entusiaster och experter är måna om och drivande för att partierna ska utveckla sin närvaro och dialog i sociala medier. Men hela skalan behövs, av partier som i mer organiserad form gör det. Av oss som är enskilda medlemmar, förtroendevalda och som gör det på fritiden, efter eget huvud. Det är i den första delen som "släpp loss", "våga släppa kontrollen" osv är en relevant diskussion. Huruvida mina inlägg som ledamot i Huddinge kommunfullmäktige eller i landstinget eller som bloggare i största allmänhet ska formuleras, ta upp för ämnen eller inte, avgör jag själv. Den begränsning, som också diskuterades vid ett av almedalsseminarierna, är väl den tanken som man som partiaktiv alltid har när man skriver. En bedömning, snudd på omedvetet, om något i innehållet skulle kunna "slå mot" de egna. Och visst kan det i informella samtal om "heta debatter" osv finnas styrningsrisker.
Var och en som känner ett ansvar för såväl hur vi moderniserar och stärker demokratin borde ta del av Brits synpunkter. Möjligen har svenska partier en startsträcka som minst lika mycket som den "maktaspekt" som talas om, handlar om att det är folkrörelseorganisationer med aktiva som är det på fritiden. Åldersstrukturen som verkligen inte speglar den "vanliga" väljarkåren" och en samtidigt inbygd seghet i att jobba med nya arbetssätt. Här finns inte heller någon "social medie-entusiastisk" VD som så att säga trycker på knappen och allt händer. En "genomdemokratisering" som i grunden är positiv men som ibland inte ger den snabbhet man kan önska sig. Vill medlemmar i en förening besluta om utseendet av ett flygblad så blir det, oaktat omvärldens betraktelse av detta, något som kommer att "behandlas demokratiskt".
Jag har en bubblande tro på de sociala mediernas kraft och möjlighet för demokratin. Mycket mer behöver utvecklas och för väldigt många är begrepp som bloggar och twitter fortfarande något främmande (!) Om ett stort genomslag för de sociala mediernas kraft kommer i valet 2010, så kommer det garanterat 2014. Det parti och de förtroendevalda som då inte är på banan kommer att ligga mycket, mycket efter.
PS: viss tveksamhet mot framräknade blogginlägg i artikeln. Har räknat ihop till 33 inlägg skrivna söndag till söndag, samtliga förstås med bäring på almedalshändelser och pingade enligt "sedvanlig rutin". . I analysen sägs 31 för hela (S).
Utvärderingen av Almedalsveckan pågår säkert på många ställen runt om i landet. Det gäller också frågan om hur de sociala medierna slog igenom eller inte under veckan. Svenska dagbladet berättar om en rapport från JMW som kommer fram till en ganska dyster slutsats för alla oss som hyllar sociala medier. Många (83) seminarier om sociala medier men få uppdateringar av t.e.x partiernas egna Facebook-grupper. Om detta finns förstås mycket att säga. Redan på fredagmorgonen blev siffror kring exempelvis twittrandet under veckan berört i sändningen från sociala medieakuten där (S) egen "sociala medierguru" Hampus Brynolf hade ganska positiv statistik om aktiviteten hos (S)-sympatisörer som finns i de twittrar och bloggar.
För egen del skrev jag under denna semestervecka på Gotland 33 inlägg. Av dem försökte jag ha en linje att resonera om det parti som skulle tala på kvällen och sen återkomma med en reflektion av talen. Jag höll mig med ett par undandtag borta från den "Littorin"-kaskad av inlägg, prasselmedieartiklar och twitter om Littorin som sedan följde och fick ett direkt genomslag också i statistiken. Läser man mitt eget referat från Mona Sahlins tal så ser man att det är mycket få länkningar jag har. Det kunde bero på att jag i princip var först med inlägget men så var det nog inte. Just på bloggandet tog det ett tag innan reaktionerna kom.
En fråga är om det berodde på andra omständigheter eller om det är så allvarligt som Brit Stakston säger i SvD.
- Jag tror att det handlar om organisation och hierarkin inom partierna. Man vågar inte låta fler bära det politiska budskapet. Ser man på vad som hände runt Almedalen känns det som om sociala medier inte kommer att spela någon roll för valresultatet.
Det där är en oerhört viktig fråga. Däremot tror jag knappast den är relevant för just Almedalen, inte för de (S)-sympatisörer som fanns på plats eller som fanns på "fastlandet" men ändå höll koll och bloggade. Och den är verkligen inte riktig om ser till hur många av oss verkligen önskade att många fler skulle få ta del av Mona Sahlins tal! Enligt teorin skulle alltså "någon" i socialdemokraternas ledning på något sätt ha fått S-twittrare och bloggare att "ligga lågt".....efter just DET talet? Svar nej!*
Som hörs i inslaget från sändningen tror jag att en ganska låg aktivitet direkt efter talet beror på att det är just ideellt skrivande personer som bär upp närvaron i de sociala medierna. Personer som efter talet möjligen hade behov av mat eller social umgänge AFK och därför skrev inlägg senare.
På lite sikt är jag helt övertygad att partiernas sätt att arbeta kommer att påverkas av de sociala medierna. Sedan länge har vi sett att väljarna förändras, ställer andra krav på och om de ska delta i partiernas inre liv. Partierna själva har gjort väldigt lite i form av förändringar i sina organisationsformer för att möta detta. Inte, i det parti jag känner bäst, att man har "tryckt ner" engagemang i exempelvis sociala medier. För (S) del snarare tvärt om vilket inte minst kommer att beskrivas i en bok i augusti.
Däremot återstår mycket för hela det politiska livet att formera nya sätt att möta debatter i sociala medier, att värdesätta det engagemanget minst lika mycket som traditionella insatser för sitt parti och inte minst att bli mycket bättre på att knyta kontakter direkt med väljarna i en dialog. För att, som Brit Stakston så väl brukar säga, få ett bättre beslutsunderlag. Och möjligen också "enbart" därför att det demokratiska samtalet är så grundläggande för en demokratin. Det samtalet förs och kommer alltmer att föras i sociala medier. Det kan faktiskt vara så att partier som väljer bort engagemang i sociala medier inte kommer att bestå som partier. Frågan är också om den förtroendevalda som vill vara det också i framtiden har råd att avstå från att vara närvarande på nätet. Jag tror inte det.
* Det finns ingen "knapp" från det socialdemokratiska högkvarteret på Sveavägen 68 som "startar eller stänger mitt bloggande eller med olika färger avgör teman och inriktning. Det avgörs till fullo av mig själv på adressen Sjödalstorget 11 i Huddinge.
Meltwater Buzz har studerat Almedalsveckan i de sociala medierna. I analysen tolkar DN att "Skandalerna dominerade på de sociala medierna under Almedalsveckan". Littorin och Gudrun Schymans brända pengar toppar. Tre gånger så många inlägg i år som tidigare.
Summeringen fick mig redan tidigt i morse att sätta mig för att skriva ett inlägg. Jag räknade i hast till 33 egna inlägg under Almedalsveckan. Av dessa är ett om Littorinaffärens första del, dvs jag öste visst ovett över medierna sätt att hantera Littorins vårdnadstvist. Veckan gav sedan skäl att "något nyansera det tidigare skrivna", för att uttrycka det milt. Men borträknat "pengabränningen" så blev det nära 30 inlägg om andra saker än "skandalerna", inlägg som var mitt sätt att försöka spegla delar av veckan.
P1.s Malin Crona skriver med rubriken "Avgörs valet 2010 i de sociala medierna?" en sammanfattning av veckan med 83 (!) seminarier om sociala medier. En del på det nu ganska trista temat om "hot" osv. Redan där kom jag av mig i skrivandet. Snubblade in på webbsändningen från Makthavare.se med temat "...gäspning eller turbo". Ett seminarie jag förstås borde ha gått på och som den som ser det efteråt inser har mycket att tillföra till debatten. Sen satte tankarna igång, trots den värme som tog över styrningen av kvarvarande hjärnceller.
Så här efter Almedalen känns temat "sociala medier" så stort och så positivt men också så fullt av olika möjligheter att skära och analysera. Ett område som verkar kunna inrymma allt: kärlek, hat, jobb, fritid, professionalism, noviser, seriositet, näthat, stora, små och hyllande och nedgörande. Just idag en känsla av att ämnet nästan fyller alla mänsklighetens karaktärsdrag av positivt och negativt.
I bokenPolitik.2.0 skriver Brit Staktson om vad de sociala mediernas "diamant" - bloggen - är för något. Ett eget personligt publiceringsverktyg. Där som på många andra ställen går Brits budskap ut på att ta tillvara de sociala medierna i politiken som ett sätt att genom bidrag från "gräsrötterna" / väljarna" får ett bättre beslutsunderlag. Detsamma som enskild förtroendevald. Det är i dialogen som saker växer fram och formas som annars inte skulle komma fram. Vi lever också i en tid att det politiska system som tycker sig kunna välja bort de väljare som finns i de sociala medierna kommer att vara stora förlorare. Nya växer fram och tar mark om inte politiken idag fattar bredden och vidden. Eller, med Brits ord, att nätet förstärker och gör den politiska dialogen oberoende av tid och plats. Och rådet till partierna är att fundera över vad i nätet gör att jag kan sköta mitt uppdrag bättre och en viktig slutsats:
"Om inte de traditionella partierna förstår de sociala medierna så kommer det nya partier.. kanske inte om fyra år men om åtta år. De måste förstå att den aktiva medborgar dialogen måste ske i de sociala medierna, inte bara utanför Konsum kl 14 och i valstugan"
Det demokratiska perspektivet på sociala medier är så stort och brett men jag nämner också det som ligger i Brit Stakstons resonemang och vision, som också Erik Laakso tar upp både i inlägg , i Politik 2.0 och under ett av seminarierna jag lyssnade på. De sociala medierna som en del i kontakten mellan lokala politiker och de som bor i den kommun man "styr över" / är förtroendevald i . "Lär känna din politiker - bygg relationer". Här vet jag att jag ofta har en slagsida åt inlägg med rikspolitiken. Men har ambitioner att ändå bli en bra huddingebloggare utifrån mitt uppdrag som fullmäktigeledamot och en bra sjukvårdsbloggare utifrån landstingsuppdraget. Allt kan bli bättre.
Tänkt om alla kunde vara som Brit Stakston. Visserligen säger i Brit i seminariet nedan att hon nu "backar undan". Hon själv, Jocke Jardenberg och andra har röjt väg, visar på lämpligt färdsätt. Nu, säger Brit, "är det upp till er". Almedalen med 83 seminarier om sociala medier, kanske de sista i historien. Möjligen är det om fyra år som att ha kurser i mobiltelefonerande. Jag tror själv att det kommer att vara som skrivarkurser är idag. Så viktigt.
Nu är inte alla som Brit. En del är snarare med drag åt det motsatta. Men det är väl med sociala medier som med all annan mänsklig verksamhet och relationer. Jag tar bloggaren Carina Boberg (fp) som utgångspunkt därför hon har en reaktion som jag också har känt av tidigare: Bloggosfärens ursprungskungar som ibland är snabba att döma och inte sällan döma ut bloggare som nu finns på nätet. (faktiskt sällan förekommande att bloggosfärens "ursprungsdrottningar" har samma utdömande kommentarer..)
Efter ett seminarium i Almedalen som jag också bloggade om, inte minst om den envetna fokuseringen på att debattera länkningar eller ej, topplistor eller ej osv, skriver Carina om rätten att skriva blogginlägg även om man är "småbloggare" och inte är insatt i alla tekniska detaljer. "Rätten att skriva", dvs yttrandefriheten, borde väl just i bloggosfären varar självklar? Carina har förstås helt rätt. Men här finns en "motrörelse" mot de som vill och driver på för att de sociala medierna ska kunna användas i det offentliga samtalet. I alla fall i den del som rör "etablerade partier". Och i alla fall om det gäller S-märkta dito. Kanske en överdriven känsla. Men lite av detta ligger det i tal om "megafoner" och annat. Jag vägrar själv acceptera den typen av gränser för det fria ordet. I det sammanhanget hyllar jag gärna Martina Lind och Politometern som med entusiasm har fokus och lyfter fram det politiska bloggandet.
Detta om temat "Demokrati". Ett tema som möjligen kommer i skymundan i det jag har tagit del av från Almedalsveckan är relationen "nya medier" i förhållande till "gamla medier". Bloggar som inte bara kan ses som ett "personligt publiceringsverktyg", inte bara för att utveckla väljardialog utan också som ett viktigt redskap att ge egna perspektiv och reaktioner på det "gammelmedierna" tar upp. Om detta tema kommer NetRoots bok i augusti att handla. Det känns också angeläget för mig eftersom jag nog har ett visst fokus på att kommentera ledarinlägg. Inte minst från vännerna på Svenska Dagbladet.
En avslutande kommentar, nu när detta drar i väg. Framtiden för de sociala medierna, det är jag helt övertygad om, är mycket ljus! Det gör att skolan måste använda sociala medier och ge eleverna spetskompetens i användningen av dessa. Om det handlade ett annat av Almedalsseminarierna som jag tänker följa upp på "hemmaplan" i Huddinge. Kanske också en sak där vi, över partigränser och kanske över hela landet, kan jobba med sociala texter för att formulera förslag som landets kommunpolitiker borde jobba med.
...och så, rubrikens hajvarning. En höjdpunkt varje morgon var JMW:s sändningar (Sociala medieakuten) med Brit Stakston och Joakim Jardenberg som programledare. Hashtaggen på twitter blev självklart #sma, något som tydligen visade sig vara "hajvarning" på ett sydostasiatiskt språk. Ett folk som inte alltid verkar ha uppskattat svensk gerilla-TV i samma forum...
Under Almedalsveckan fanns de rödgrönabloggarna i hamnen, i det rödgröna "högkvarteret". De mer borgerligt sinnande bloggarna belägrade Hästgatan 12,under namnet Bloggplats H12. Själv hade jag tillgång till båda dessa två men blev mest fastnaglad vid en helt annan: Bloggplats K31 blev min bas, med kaffe, fungerande internet, gräsmatta för inspirerande solpaus, sängplats för sömn, kök och ständigt närvarande särbo. Tror att detta överglänste båda de andra bloggplatserna...
'
