onsdag 4 maj 2011

Partierna, makten och medlemmarna

Igår missade jag på grund av landstinget tyvärr Makthavaröl om "framtidens medlemslösa partier". Tankesmedjan Sektor 3 berättade där om sin forskningsrapport om partiernas tapp av medlemmar. Som tur är finns det inspelat på nätet och jag ska vid tillfälle lyssna på det. "Lanseringen" av rapporten om partierna och deras medlemstapp får förhoppningsvis igång en bred debatt. Och visst har tonen på SvD Brännpunkt en härlig med stark kritikkrydda som i alla fall väckte mig och säkert fler. Vid tillfälle ska jag läsa rapporten i sin helhet. Men vid en snabbkoll ser jag mycket som jag själv i olika sammanhang har tagit upp. Måhända är synpunkten om att partierna inte skulle ta medlemstappet på allvar just en "synpunkt" utan särskilt mycket förankring i verkligheten. Det är något som jag verkligen inte känner igen. Tvärtom.

Vår demokrati bygger på partierna. Den som till äventyrs tycker något annat eller önskar annat har all rätt att plädera för det, men även med den utgångspunkten bör man nog inse att alla förändringar tar tid. Därför är demokratin och partiernas utveckling något som berör oss alla. Och om inte det som är demokratins grundfundament fungerar så urholkas förstås beslutens legitimitet. Det där handlar inte främst om medlemskap eller inte utan om hur väl partierna hanterar sitt demokratiuppdrag och sitt företrädarskapsuppdrag. Men som ofta hänger det ihop: Få medlemmar gör partierna till svaga aktörer i det politiska samtalet. Få medlemmar ger färre signaler och färre krav från väljarna in i politiken. Få medlemmar riskerar att förflytta fokus alltför mycket från "folkrörelseuppgift" till "kampanjuppgift" där "få medlemmar" också flyttar kampanjande till andra verktyg än det direkta väljarmötet.

Jag menar att de allra flesta som har någon förankring och ansvarspost i partier tar det här på största allvar. De allra flesta försöker oftast, och inte sällan i ett tillstånd av visst vemod och uppgivenhet, hitta nya vägar för att få fler medlemmar och engagera fler. Och JA, visst handlar det ofta och mycket om att räkna inkomna, nya medlemmar. Men det parti jag kan, socialdemokratin, matchar alltid i de sammanhang jag finns, ett värvande med frågan om "medlemserbjudandet", vad man får som medlem. Vilka plattformar och arenor har man som medlem att påverka och faktiskt ha makt över politik? Inom de "gamla halvdöda" verksamhetsformerna såväl som i nya former? Som medlem fullt ut eller "bara" i egenskap av att vara väljare, sympatisör, medborgare, som har värdefulla åsikter om hur något borde
vara och om som vill väcka makthavarnas uppmärksamhet på någon samhällsbrist.

Det finns på ett område skäl att vara extra kritisk till partiernas saktfärdighet men också se positivt på alla möjligheter. Det som handlar om att använda "de nya", sociala medierna som ytterligare en viktig kanal mellan väljare och valda. Och nej, jag talar inte om "kampanjfunktionen" av bloggande och facebookuppdateringar. Jag talar inte om twitter som ett sätt att berätta om något nytt utspel. Jag talar mycket mer om kärnan i Politik 2.0: att se sociala medier som verktyg för att tillföra politik och partier något, ett mervärde av idéer och tankar som annars förloras. Om detta skriver jag mycket mer i ett inlägg om sociala medier från förra sommarens Almedalen och då helt uppfylld av de tankar och praktiska förslag som Brit Stakston talat och skrivit för med engagemang. På det området är bollen knappt i rullning...

Fler:
Hanna Wagenius, Per Ankersjö, Adam Cwejman,

Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,