fredag 23 juli 2010

Att ställas helt och hållet utanför allt

Catrine Johansson i dagens Aftonbladet delar en tragisk upplevelse med åtskilliga andra. Eva Olsson från Sundsvall, Berit Lyberg Hasel från Malmö, Janan Petrus Yousif från Västerås, Peter Lundqvist, också han från Västerås. De har alla drabbats hårt av de förändrade reglerna i sjukförsäkringen. Det som enligt ansvarigt statsråd görs för att skrapa ihop pengar för skattesänkningar. Det som i en borgerlig värld är att öka "incitament" och "drivkrafter" till jobb.

I LO-tidningen berättar LO-TCO rättsskydd om fler.
"En multisjuk 55-årig kvinna drabbades av kronisk, morfinbehandlad smärta efter att ha gått igenom en komplicerad ryggoperation. Hon led även av kroniska diaréer och avföringsinkontinens och hade stora svårigheter att gå. Försäkringskassans bedömning var att hon kunde jobba heltid från hemmet och avslog därmed all ersättning.
"En man väntade på en operation i händerna och hade tid för operation tre månader senare. Efteråt bedömdes han bli helt frisk. Försäkringskassan avslog sjukskrivning under dessa tre månader och ansåg att han under tiden skulle ta ett jobb där han inte behövde använda sina händer. Motiveringen var att ”det finns folk utan vare sig ben eller armar som ändå jobbar”.
Efter en olycka med flera frakturer på armar, skuldror och handleder hade en 55-årig kvinna kommit tillbaka till jobbet på 50 procent.Försäkringskassan avslog ersättning för övriga 50 procent med hänvisning till att hon skulle klara ett jobb där hon inte behövde använda armar, skuldror och handleder.
Det här hände säkert "förr" också. Människor for illa ibland också när socialdemokrater styrde. Det är lika illa för varje individ som drabbas idag som det var då. Aftonbladets Catrine Johansson har inte bara fått lägre ersättning och hårdare prövning. Försäkringskassan har övergivit. Arbetsförmedlingen har gjort detsamma. Alla utifrån sina regler och anvisningar som utgår från ett av alliansens ledamöter applåderat beslut.

Videoklippet från riksdagen nedan. Det är just där som många enskildas vardag börjar förändras. Alliansledamöternas applåder verkar entusiastiska. Det är djup och tragisk verklighet för enskilda som applåderas och "vågas". Jag tror inte ett dugg på att borgerliga politiker av naturen är elaka. Jag tror inte ett dyft på att man vill sätta enskilda i kläm. Jag tror att det i stället är resultatet av en inbiten idé att lite lägre ersättningar och tuffare regler "hårdpeppar" folk som i den borgerliga bubblan är "sjuka men ändå friska" att så att säga "komma ut". 

Grundproblemet
är förstås politikens inriktning: mindre pengar och hårdare regler. Men jag börjar, trots vissa luckor i de statsvetenskapliga insikterna, känna viss sympati för det moderaternas Fredrik Schulte tog upp i en debattartikel om att införa ministerstyre. Något säger mig att den politiska makten måste bli lättare att ställa till svars. Man ska inte kunna fly in bakom kjolar eller byxor på administratörer. En annan lösning kanske är att återuppväcka de gamla socialförsäkringsnämnderna så att ansvariga som kan ställas till ansvar politiskt. Åter en lösning kanske vore att införa motsvarande sjukvårdens patientnämnder för dessa delar av välfärdsSverige.

"Vem bryr sig" frågar sig Anna Sjödin och Thomas Hartman i en oerhört viktig bok som också berör detta. Bryr sig väljarna i september? För socialdemokratin måste bara "projektet" att lyfta individens perspektiv bli ännu mer uttalat framöver. 


Mer:
Johan Westerholm skriver inlägg här.Futuriteter gör samma sak.
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tillhör den gruppen som ingen talar högt om. De som friskskrevs under 2009. Den gruppen som inte har introduktionsprogram att tillgå eller möjligheten att återfå sin SGI på liknade krav. Utan det har blivit svårare och tuffare för varje undantag som har kommit för att hjälpa gruppen, som utförsäkrades 2010.

Ja, det finns en grupp på ca 20 000st som har friskskrivits och då från kroniska sjukdomar och förlorade helt sin SGI.

Detta är en grupp som har helt hamnat mellan stolarna och det finns ingen som helst statistisk för gruppen. För de som lyfts är de som utförsäkrades från 1 Jan 2010 och de som utförsäkrades före den 1 Jan 2009.

Vi är en glömd grupp i Sverige.

En skillnad är att de som utförsäkras i år har en karenstid på 90 dagar, då räknas både lördag och söndag in. Tre månader. För gruppen som utförsäkrades 2009, är det 90 arbetsdagar, alltså närmare 4 månader. Valde man att omskola sig, så får man karens inte en gång utan två. Först har man inte rätten att vara sjuk när man erhåller studielån de första 4 månaderna och därefter kommer dessa 4 månader igen när man börjar arbeta! Därefter så kanske man har rätten, men genom att man friskskrevs så har man inte indirekt inte möjligheten att bli sjuk i samma sjukdom igen.

Många med mig har inte kapaciteten att arbeta heltid. För mig är det att kasta ett liv på tippen och säga att det finns nog ett arbete som du klarar av att arbeta heltid med som ett slag i ansiktet.

För mig är meningsfullheten den mest kraftfulla och mest effektiva medicinen som finns, inte ECT, litium, antipsykotiska har samma egenskaper. Utan som systemet ser ut nu och faller ut för mig. Är det just det som gäller, att trycka i mig mediciner för att få mig så pass hållbar att jag kanske kan klara av att arbeta heltid med något. Än att se det värdefulla i meningsfullheten och vad den faktiskt gör för individen.

Jag har ett val, men inte ett val som i grunden jag har bestämt.

Väljer jag att göra det jag mår bra av, så väljer jag att arbeta deltid, men förlorar då rätten att få sjukersättning upptill heltid och den SGI jag har kommer då att bli lägre.

Då den dagen jag blir sjuk, så blir jag sjuk på 100% och inte 50 eller 75%.

Väljer jag att arbeta heltid och då målet i framtiden att eventuellt nå möjligheten till få sjukersättning upptill heltid. Så kommer jag med stor sannolikhet att få veta att jag måste byta yrkesbana helt efter sex månader och ingen hänsyn kommer att tas till att jag har omskolat mig till ett yrke som ger mig
meningsfullhet.

Utan jag kommer då att stå med något som kommer att göra mig mycket sjukare än vad som egentligen behövs.

Det som är att om jag hade haft möjligheten att kunna vara kvar i systemet och blivit utförsäkrad efter den 1 Jan 2010. Hade min meningsfullhet tagits tillvara och med de nya riktlinjerna kring synnerliga skäl. Så hade jag fått möjligheten att få sjukersättning för den delen jag inte har kapacitet för att arbeta och på detta hade arbetsgivaren fått lönebidrag för att täcka denna tid.

Men jag tillhör inte gruppen som utförsäkrades efter den 1 Jan 2010.

Så jag måste på något sätt se mig som en förlorare för att jag får inte tillgång till alla undantagen som har tillkommit, för de är skrivna mer specifikt för gruppen som utförsäkrades efter den 1 Jan 2010.

Så stirra dig inte blind på "allt" fint och lyft gärna lite på mattan för att se vad som de kan ha gömt där under...

//Ps; gick inte att logga in på google//

Anonym sa...

Mmm hur många enskilda fall ska vi ta upp innan det kan kallas för ett generellt problem.
Bra att du tar upp detta igen Peter för jag tror fortfarande att folk inte fattat hur det kan drabba dem.