fredag 31 juli 2009

Ett krig mellan rosor om skolan ? Eller friska debatter om framtids(S)verige?

Nymedia i form av Makthavare.se proklamerat att Rosornas krig rasar om skolpolitiken efter Carin Jämtins DN-debattinlägg om vinster i välfärden. DN tar förstås chansen att spegla debatt som något negativt. Det vore ytterst illa i en av väljarnas viktigaste frågor (och socialdemokraternas viktigaste för den delen) och en fråga där vi idag tappar mark. Det har blivit "skolpolitikerna" som lyft debatten. Men Carin Jämtins inlägg handlar om hela välfärdssektorn. Vi som har mycket kraft inriktad på exempelvis sjukvårdsfrågor får återkomma.

Valet 2006 var skolpolitik den näst viktigaste frågan för väljarna efter jobben. Det tråkiga, ja rent ut sagt bedrövliga, var att det inte var vår politik man röstade på. Det är därför som omprövning och förnyelse har varit och är viktig. Men s
om "Sagor från livbåten" och även Daniel Mathisen så riktigt påpekar är det viktigt att innehållet i hela skolpolitiken får plats. Där borde vi börja.

Vad drömmer vi om med skolan (och förskolans) framtid - för svenska elever och svenska barns grund för livet? Vilka är tillgångarna? Vilka är de stora utmaningarna? Vilka problem behöver vi göra något åt? Har vi resurser för det och om inte: hur skaffar vi oss dessa? Och sen: när vi vet vad vi vill - vem och vilka ska göra det? Det tror jag är frågor som de väljare vi söker stöd av vill har svar på. Kan vi - med handen på hjärtat - ge tillräckligt bra svar idag? Det finns några som har lagt idéer och tankar på bordet. Till dem hör Robert Noord och andra författare i debattboken "Att riva plåstret".

Svensk skola är bra men behöver bli bättre.
Våren 2008 saknade 23,4 procent av de elever som slutade årskurs nio i grundskolan fullständiga betyg. Det finns stora brister i uppföljningen i skolan. Elever som har behov av särskilt stöd får inte alltid det. Anna Vikström berättar om fler brister i ett inlägg. Idag är svensk skola en mix av kommunalt drivna och fristående verksamheter. Vi har som S-politiker ett ansvar för att alla barn i förskolan och alla elever i skolan berörs av våra diskussioner. I dag finns det (hämtat ur rapporten "Ta tillbaka demokratin")
- 632 fristående grundskolor och 356 fristående gymnasier.
- Fristående grundskolor fanns i 180 kommuner (60 procent), gymnasier i 99 kommuner.
På bloggen Nattens bibliotek skriver Siri Vikander:
Ett gott samarbete med kommunen är a och o för en friskola. Det gäller allt från att hitta lokal, till hantering av skolköp, inköp av mat och extra resurser till barn med speciella behov. Att ha samma ekonomiska och juridiska möjligheter som en kommunal skola är helt avgörande för att en friskola ska kunna starta och utvecklas i lugn och ro.
Hon berättar om I Ur och Skur Utsikten! - en friskola/förskola på Lidingö som drivs av Friluftsfrämjandet. Jag tror det är viktigt att komma ihåg när diskussioner flödar: det är väldigt ont om bonusgiriga och miljonavlönade VD-ar i de flesta friskolor.

Partiet har sen valförlusten gjort en del: dels har en skolpolitisk plattform arbetats fram. Dels har välfärdsgruppen inom rådslaget lämnat sina förslag. Redan det är svar nog till den som hävdar att S är vilse. Det som nu förs - i nästa steg - är ju diskussioner om hur kongressens beslut kan bli ännu bättre.

Det kan exempelvis vara med två bidrag som lämnas i DN debatt-inlägget av Robert Noord m.fl: en bättre möjlighet för kommunerna att utifrån sin situation och behov pröva ansökningar om att starta friskolor. Den andra, minst lika viktiga: att det inte enbart ska handla om att kontrollera skatteuppgifter på den som ansöker: att se till att kvaliteten - utbildningen för eleverna - blir så bra som möjligt ska vara viktigare. Det är viktigt att de konstruktiva och viktiga förslagen inte göms i en alltför snäv debatt om huvudmän.

I en rapport från 2007 från Skolverket / Institutet för framtidsstudier skriver Ann-Marie Lindgren, en av socialdemokratins skarpaste idedebattörer och partiprogramförfattare, att det är alltför svart och vitt i friskoledebatten. Hennes analys är bland annat:
Effekterna av friskolor kan vara både positiva och negativa (eller neutrala), och de kan, framför allt, vara olika för olika delar av en kommuns skolväsende. Och, jämfört med effekterna av andra pågående förändringar i skolan eller samhället, är det högst sannolikt så att just friskolornas roll överdrivs.
Ann-Marie framhåller också:
Det borde kunna leda till en välbehövlig tillnyktring av debatten: friskolor är vare sig alla problems skapare eller problems lösning. Framför allt är de alltså ingen lösning på de skolproblem som är de allra största utmaningarna, och de som är allra mest angelägna att lösa
Visst har Ann-Marie också kritik mot den övertro som ibland sätt på dem som "problemlösare". Hon tar också upp varför kommunen måste kunna påverka:
Nya friskolor måste helt enkelt kunna dömas av mot andra krav på skattepengarna, på samma sätt som man gör med alla andra krav på reformer och utbyggnader av offentlig
service. Och om det upplevs som ”förmynderi” så ligger det faktiskt i själva
skattefinansieringens natur: det är inte privata resurser, att förfoga över i
enlighet med enskilda önskemål. Det är gemensamma resurser, där alla
har rätt att ha ett ord med i laget.
Jag tycker det är en viktig debatt att fundera över hur skattepengar används. Debatten har kommit att handla om "vinstförbud" medan den "vinstbegränsning" som Jämtin tog upp borde kunna tas omhand mer konstruktivt. För egen del är det till att börja med en principdebatt som sällan har förts och där mitt perspektiv i första hand har varit orimliga vinstuttag i sjukvården. Men visst finns vinster även inom friskolevärlden- växande koncerner som ser vinstmöjligheter. Det är viktigt att ha ett förhållningssätt till detta.

Även om vi inte bara accepterar utan till och med bejakar friskolors roll så är ramarna viktiga. Också för dem! De spelregler som gäller bör ju helst bära över val och majoritetsförändringar, inte minst för elevernas skull. Det handlar ytterst om det Ann-Marie Lindgren tar upp: pengar som vi gemensamt "langar in" i systemet måste vi ha koll på, väga behov och prioritera.


Bloggat: Anna Ljungdell, Robert Noord, Jonas Morian, Johan Westerholm, Enn Kokk, Roger Jönsson, Mats Gerdau, Annarkia, Kent Persson, Arvid Falk, Erik Laakso, Peter Gustavsson,

Läs mer:
- "DN debatt: "Vi socialdemokrater måste sluta motarbeta friskolorna":

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

torsdag 30 juli 2009

Ett väldigt långt inlägg om en väldigt svår fråga

Mina egna referensramar till företeelsen/traditionen "omskärelse" är obefintliga. Jag har oerhört svårt att förstå det. Jag tycker inte att det räcker att säga "vi har våra seder och traditioner" om saker som är direkt fel, vansinniga, förnedrande, förtryckande - vad du vill. Lika lite är det för mig ett skäl att hänvisa till religion för att få upprätthålla företeelser som inte är rimliga i Sverige/Europa/Världen år 2009. Jag berörs särskilt illa om det handlar om små barn som inte kan säga ifrån.

Frågan är om den omskärelse av pojkar som många judar och muslimer ser som något naturligt i sina liv tillhör detta oacceptabla?

Du kanske har din uppfattning klar för dig. Inte jag.
Och frågan är väl också: hur mycket "uppfattning" och allmänt "tyckande" kan man ha? Att tycka att omskärelse är fel är en sak. Men kan man rent allmänt tycka att det är likvärdigt med "misshandel" eller "övergrepp"? Där ligger en förklaring till många inlägg. Det berör så många perspektiv. Det berör saker som enskilt väcker känslor och ännu mer när de diskuteras i samma fråga.
Jag tycker att det oerhört svårt. Även om jag sett ganska många som krasst och kort säger "sluta med skiten".

Möjligen en enkel sak för oss som inte är judar/muslimer. Men är vi klara på vad ett förbud skulle innebära för väldigt många? Finns det till om med en punkt på tidslinjen när vårt brinnande engagemang för sånt vi inte kan förstå i stället blir en blockering att ta in andra perspektiv?

2001 blev icke-medicinsk omskärelse av pojkar lagligt i Sverige. Då reglerades också det som handlade om vem som skulle få genomföra det. Tidigare hade det utförts omskärelse utan bedövning. Den vansinnigheten lagstiftades bort precis som möjligheten för "vem som helst" att utföra ingreppet. Eftersom uppemot 3000 ingrepp beräknas göras per år men långt ifrån alla inom vården är frågan nu om landstingen ska arbeta efter den rekommendation som Sveriges kommuner och landsting har skrivit ihop. Blogg- och mediadebatten är bredare än så och handlar mycket om det alls ska vara lagligt eller inte.

Mitt enda inlägg har hittills varit en reaktion på hur Piratpartiet började föra diskussisoner om frågan. Sen dess har jag avstått och skälet har helt och hållet varit en nödvändig eftertanke. Det har också fått mig att om och om igen fråga mig: fattade vi ett riktigt beslut i Hälso- och sjukvårdsnämnden? Då beslutade nämnden nästan enhälligt att säga okey till SKL:s förslag till riktlinjer för att landsting ska utföra icke-medicinsk omskärelse på pojkar. Ser att också andra som varit med i beslut kring detta bloggar, ex. Mats Persson.

De landsting och regioner nu håller på att ta ställning till är om svensk sjukvård ska göra en "tjänst" som inte är sjukvård. Möjligen kan det mer betecknas som samma "friskhetsbehandlingar" som skönhetsoperationer. (utan jämförelser i övrigt). Vi borde kunna enas om att det vore snurrigt om en omskärelse Värmland betecknas som "övergrepp" samtidigt som en dito i Örebro ses som en lagstadgad rättighet som vården ska bistå med.

Så vem och hur sätter regelverket för hur vi gemensamt ska förhålla oss till det? Svaret är den riksdag som vi alla är med och väljer. Den riksdagen har under olika regeringar stått för en lag som tillåter omskärelse och som betonar religionsfriheten och desutom menar att det är förenligt med barnkonventionen.

I ett läge när det är tillåtet enligt svensk lag med omskärelse så utförs det. Görs det inte i vården så görs det på annan plats. Vi vet - alla vet - att många barn drabbas av lidande. Visst kan man ensidigt säga: "Det är föräldrarnas ansvar". Men kan man verkligen med bibehållet samvete avstå från att ta med det i bedömningen om man ska fatta beslut?

Om man dessutom får klart för sig att vården senare kan ha lagstadgat krav på att ta reda på de för barnet plågsamma effekterna av felaktiga ingrepp?
Det landsting som här säger nej har ett ansvar om man av princip inte tänker erbjuda det lagliga ingreppet inom vården till den självkostnad det är för patienten.
Det går väl an att skriva eller prata om att andra ska "ändra kultur och tradition", rentav tycka att "det får vara slut nu på plågandet, "karvandet i små pojkar" eller rent allmänt tycka att det är "övergrepp": Jag kan stor respekt för den som reagerar så. Men jag noterar samtidigt att det är enligt lag tillåtet i Sverige och finns. Just nu.

När det gäller barns rätt är Rädda barnen en auktoritet i mina ögon. Jag hittar en kommentar från föreningen:
Rädda Barnen har inte tillräckliga belägg för att manlig omskärelse generellt sett är skadlig
Rädda Barnen arbetar således inte för att införa ett förbud mot omskärelse av pojkar, däremot kräver vi att ingreppet görs under medicinskt och hygienskt betryggande former och med erforderlig smärtlindring. Varje barn har rätt att behandlas med respekt och aktning för sin person.
När riksdagen skulle besluta om laget 2001 var debatten, enligt protokollet, ganska respektfull. Det märks att politik i bland handlar om att väga intressen, kompromissa och hitta lösningar i svåra frågor. Visst: man kan ha dubbla perspektiv: någon kan hävda att riksdagen var feg. Inte med kraft förbjöd detta dumma. Andra kan som jag tycka att det är svårt, att det är blandat. Det inrymmer perspektiv från religion, filosofi, politik, sexualitet, frihet, barnrätt, tradition, historia...och kanske mer. Någon kanske ser dubbelspel: kvinnligt "karvande" är lättare att förbjuda än detsamma på den manliga motsvarigheten.

Är omskärelse
att betrakta som misshandel? Den som svarar ja och rent hypotetiskt har rätt har satt fingret på ett jätteproblem. I det fallet har Sverige och många av EU:s länder en riksdag, en regering, medicinsk myndighet, stora erkända barnrättsorganisationer osv, som skulle acceptera något som är konstaterat våld mot barn??
Är det en rimlig sanning, så sann nu verkligheten kan bli?

Så vad blir min slutsats? "Mymlan skrev i mars ett kort inlägg om detta med tips på läsvärt för den som vill ta ställning.
Om man nu nödvändigtvis måste ta ställning till allt här i världen
Ett av Mymlands länktips tar mig vidare till Åke Bonnier, präst i Svenska kyrkan. Han belyser frågan här. I ett nytt inlägg med anledning av den intensiva debatten skrev han i ett nytt inlägg.
Den handling som nu debatteras är livsviktig för praktiserande judiska familjer. Om detta blir omöjligt att genomföra i Sverige finns det två vägar vidare. Den ena är att judar tvingas utomlands och det andra är utökat antal köksbordsoperationer. Jag anar en doft från det tidiga 1940-talet.
Det där vill jag inte vara medskyldig till. Och framför allt inte som effekt av någon egen okunskap, alltför hastiga slutsatser, alltför lite eftertänksamhet och en outvecklad empati. Eller bara på grund av dumma, djävla fördomar.

Denna värld
och detta Sverige som kan så väldigt mycket stort och väldigt mycket avancerat borde kunna prestera så saklig och faktamässig kunskap som det bara går om omskärelse av pojkar, i den mån det inte redan är gjort. Det kan inte, med den nya forskning som finns, vara omöjligt att ge en hint om vad vi talar om:

En snabbt övergående smärta som en spruta? Eller det oacceptabla lidande som ligger i handlingen "misshandel".? Ett ingrepp som ger men för livet och stora psykiska skador? Eller något som i stället tar barnet till en judisk eller muslimsk gemenskap i församling och med familj och släkt?

Som framgår av Socialstyrelsens rapport nedan så är en laglig omskärelse av pojkar inget som vi i Sverige är ensamma om. Det verkar som de flesta, ganska hyfsat moderna länder i Skandinavien och EU har valt det som en tillåtande företeelse i sina länder. Men bara "övergrepp" i Sverige? Eller "bara" svenskar som fattar? Eller en tradition som satt sig fast av djupt moraliska skäl, "händerna på täcket-förmaning i kubik och som med tiden förlorat sitt ursprungliga, sexualitetsföranktande drag till något..annat?


Mångfaldsbloggen skriver att det finns en respektfull ton när frågan diskuteras. Jag tror det är nödvändigt. I och för sig verkar alla tänkbara tonarter finnas: från att den omskärelse som frågan handlar om är "fest och tradition" till att det är "barbari, övergrepp och stympning" eller inte. Debatten är så intensiv att ledarredaktioner börjat debattera mellan sig och till och med inom sig. I bloggosfären är bidragen åtskilliga.Hos Louise hittar jag ett första och ett andra inlägg som är skarpa och berör. De följs också av debatt i kommentarerna som belyser viktiga perspektiv. Rekommenderas för läsning!

Bloggar bland de jag har läst:
- Aurora Felderman: "Omskär er, män"
- Louise P: Varsågod mutilera kuken och fittan, men man gör inte illa bebisar i onödan, begrips?
- SvD: Ledarbloggen (Sanna Rayman) Mäns rätt till sina kroppar då?
- SvD: Ledarbloggen: Re:(Paulina Neduding) Mäns rätt till sina kroppar då?"
- Malins bloggande: "Omskärelsedebatt"
- Esbati: "Upphetsat och urkukat"
- Esbati: "Rekommendation om omskärelse"
- Kristian Krassman: "Samhället kan inte och skall inte blunda"
- Jinge: 3.000 pojkar könsstympas årligen".
- Opinionsbloggen, Expressen: "Vi drar ännu en kniv mot förhuden"
- Magnus Betnér: "Mer förhud"
- RFSU-bloggen :"debatt om streck i debatten"
- Kent Persson: Mycket tveksamt att Örebro läns landsting betalar omskärelse av pojkar"
- Pennelinas ordbruk: "Religionsfriheten är snart död"
- Mikael Karlendal: "Omskärelse av olika slag.."
- Kaela: "Ska sjukvårdspersonal tvingas delta i te.x omskärelse?"
- Juristens funderingar: "DN - Okunnigt om manligt omskärelse"
- Niklas Frykman: Manlig omskärelse - nej tack!
- Gröna bloggare: "Omskärelse på icke-medicinsk grund"
- Annarikia
-
Annat:
- Expressens ledare:
- Barnombudsmannens rermissyttrande 2000 om lagreglering av omskärelse.
- "Dagens juridik. "Bra eller dålig lag? om att skära i barn".
- Frågesvar i riksdagen, Göran Hägglund:Landstingen och icke-medicinsk omskärelse av pojkar
"
-
Lagen.nu: - Pojkar har omskurits på begäran av sina vårdnadshavare.
- Socialstyrelsen om rapport till regeringen.
- Socialstyrelsen: Rapporten "Omskärelse av pojkar"
-
Dagens medicin: om HIV-spridning och omskärelse. -
- Dagen: "Inte möjligt vägra utföra omskärelse"
- RFSU (2000) "Yttrande över betänkande "omskärelse.."
- Aftonbladet: "Många läkare vägrar utföra omskärelse".
- Yngve Hofvander, Läkartidningen: Omskärelse av pojkar – tänk om!
- Dan Holmlund, Läkartidningen: Manlig omskärelse inte medicinskt motiverad
- "Klinik och vetenskap /Läkartidningen. "Om omskärelsedebatt 1997 till 2003 (!!!!)

PS: DN:s Wolodarski har talat om hur "inte bara HIV kan stoppas av manlig omskärelse". Det var 2007 en nyhet i ex Svenska dagbladet. Nu berör ju frågan, som Magnus Betnér påpekar klockrent, barn. Wolodarski missade också Rapport i somras som berättade om nya rön i den ansedda tidskriften Lancet. Att omskärelsen inte har den smittspridningsbegränsning på HIV som tidigare sagts.


Intressant
?Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Att bygga Sverige lång(s)iktigt

Robert Noord hann före. I ett blogginlägg lyfter han fram två artiklar som är viktiga bidrag till den socialdemokratiska framtidsdebatten. På DN debatt skriver Robert tillsammans med partikamrater om S syn på friskolor. På Brännpunkt lyfter Lasse Stjernkvist fram behovet av att kunna "räkna hem" välfärdssatsningar mer långsiktigt än idag. Det gör han tillsammans med Johnny Magnusson och nationalekonomen Ingvar Nilsson.
Budskapet är att staten ska reservera en del av de miljarder som går till välfärden för "sociala investeringar" i vård och skola.
Varje ung människa på glid som tidigt fångas upp blir en lönsam affär för samhället – upp till 100 gånger satsade pengar. Ur det perspektivet kan investeringsstödet ses som ett lån som på lång sikt betalar tillbaka sig med råge.
Många av oss talade under 90-talets nedskärningar i välfärden om hur det skulle straffa sig senare. Det man kanske tvingas till i form av besparingar på skolan eller förskolan går oftast ut över de med behov av det där extra stödet. Kostnaden för den kortsiktigheten kommer kanske inte direkt men garanterat längre fram. Ibland har en del förvånats över att elever som inte fick tillräckligt stöd från början av skolan eller till och med förskolan inte klarar målen. Visst kan förklaringarna variera men till en del handlar det om att det längre perspektivet har saknats.

Artikelförfattarna väljer att hålla sig till det statliga stödet. Däremot skriver man om kommunperspektivet att det kan vara svårt att veta om en satsning sparar pengar inom t.e.x landsting eller statens kriminalvård. Det finns anledning att fundera vidare på den delen. Att de olika huvudmannaskapen försvårar möjlighet till långsiktighet är möjliga att göra något åt. Den tanken måste kunna hållas levande.

Det där med att bygga för framtiden är en fin tanke. Precis det gör förskolan och skolan varje dag. Det är också utgångspunkten för debattartikeln i DN om S syn på friskolor. Diskussioner om privat contra kommunal drift har förts på DN debatt förr, om man säger så. Dagens artikel tar steg framåt. Ett exempel handlar om hur vi "räknar in" alternativen när vi talar om skolan. (och förskola, lägger jag till i mitt eget huvud) I artikeln skriver S-företrädarna:
I dag när Skolverket prövar tillstånd för friskolor läggs störst vikt vid bolagets ekonomiska och administrativa delar. Det vill säga att frågan om det finns betalda skatteskulder är viktigare än vilken kvalitet den blivande friskolan kommer att få

Vi vill tydliggöra kvalitetskraven i samband med att frågan om en friskolas rätt till bidrag behandlas. Kvalitetskraven kan handla om skolans möjligheter att anställa behöriga lärare, garantera den pedagogiska insikten samt att skolan har möjlighet att följa kunskapsmålen.
Debatten har förts och måste föras om hur socialdemokratin ska vinna stockholmsregionen. Det är självklart att kvaliteten i välfärden kommer att vara en av de avgörande frågorna om det ska lyckas. Och att det blir minst lika tydligt för väljarna vilka skillnader som finns mellan de politiska alternativen som de nu vet finns inom det socialdemokratiska partiet. Det är en delikat uppgift, partivänner..

Fler bloggar om detta:
- Maja Stopek, Nattens bibliotek,

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

onsdag 29 juli 2009

Hillevi Engströms "Erlander-tavla" om jobben

Tage Erlander fick kanske betala dyrt för sitt uttalande i valrörelsen 1966. Utfrågarna undrade vilket råd han vill ge ett ungt par som önskade bostad. När Erlander, kanske helt naturligt svarade "de får väl ställa sig i bostadskön" så blev det mindre bra. Erlander uppfattades som kylig och S förlorade det valet.

Nu hörde jag ett snarlikt råd om jobben från moderaternas ledare i riksdagen Hillevi Engström. På ekots fråga om vad man tänker göra så blir svaret: "Gå till arbetsförmedlingen och få en jobbcoach". Jag uppfattade som att Ida Briland, 20 år, och ny arbetslös som var med i repotaget, inte riktigt trodde att det räckte.

Mikael Damberg (s) krävde att regeringen gör mer. Man har dragit ner på sommarjobbsatsningarna, en tredjedel av komvux och 3.000 högskoleplatser. "Ta initiativ o
ch gör mer" krävde han och varnade för att det kommer att gå riktigt illa för Sverige om utvecklingen får fortsätta. Så rätt. I stället för att hänvisa till jobbkön på arbetsförmedlingen borde regeringen vara mer offensiv, exempelvis med att stärka de arbetslösa med bl.a. utbildningsinsatser.

Läs också Kristian Krassman.
- Per Bardh, LO, lyfter fram åtgärdsförslag i SvD.


Intressant
? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Givna reaktioner på Jämtins vinstutspel

Det är inte förvånande att borgerligt märkta morgontidningar i dag kommenterar Carin Jämtins utspel igår om att skattepengar i offentlig verksamhet hellre ska gå tillbaks till verksamhet och skattebetalare än till privata vinster. Och det är bra att det blir en bred diskussion. Debatten verkar dock ha glidit en del. Ser att Jämtin använder begreppet "vinstbegränsning". I debatten efter artikeln har det bytts till "vinstförbud".

Svenskans ledare kritiserar också utspelet och här får Robert Noord uppskattande ord till försvar för sitt inlägg och inte minst "insikten" att
ett vinstförbud kommer bara leda till att skolor antingen drivs av kommuner eller av stora friskolekoncerner”, medan mindre aktörer, som engagerade föräldrar eller personal skulle straffas ut. Dessvärre räcker det inte långt att bara Robert Noord vet detta.
DN återvänder till de lite äldre borgerliga argumenten för privatiseringar, nämligen att allt ska bli både mycket billigare och mycket bättre enbart av att en privat aktör tar över i stället för kommun eller landsting. Jag trodde det var gårdagens argument för att stimulera alternativ. I den diskussion om vården som vi har haft i landstinget har andra argument förts fram kraftigare:

Alternativ i vården som bl.a. ska lockas fram med Vårdval Stockholm sägs inte ha lägre kostnader som drivkraft. Kvinnligt företagande och fler utförare är tyngre argument för förändringarna och inte sällan bottnar det i en "större tanke" om att medborgare vid de så kallade köksborden ska bestämma mer och politiker mindre. Men den praktiska politiken är ju att egenregi avvecklas utan att det handlar om en bedömning av kvalitet. De privata får fri etableringsrätt och därmed fri dragningsrätt på skattepengar.

Maria Beroendecentrum är en bra illustration på både mitt eget och Jämtins resonemang. De (skatte)pengar som har gett bolgaget stora vinster hade kunna bidra till att fler fått en bättre missbruksvård. Det handlar om prioriteringar.

När de borgerliga i Huddinge väljer en "ny modell" för förskolebyggande och ger Pysslingen den unika och direkta möjligheten att bygga sin verksamhet redan från planstadiet ända till uppdrag om förskoledrift så gjordes det inte av kostnadsskäl. Det gjordes av rent ideologiska skäl. Att sedan kommunledningen tvingades backa, tacka nej till Pysslingen för att det blev för dyrt och sen ändå gå till kommunens bostadsföretag som är lokalansvarig och beställa byggnation är bara pinsamt. Det är ett ideologiskt pris för ideologisk förblindning.

För att upprepa ett budskap från mitt eget inlägg igår. Det är orimligt - hur viktigt det än är - att huvudmannaskapsdebatter och vinstdebatter är HELA den socialdemokratiska skolpolitiken och välfärdsdebatten i stort.

I eftervalsdebatten har det varit ganska tydligt att skolpolitiken behöver utvecklas. Min känsla är att mycket av vår energi under många år har handlat om mätning av kunskap eller ej (betyg) och diskussionen privat/kommunalt. Vi har inte varit lika tydliga med vad vi vill med skolans grunduppdrag, att lära eleverna för livet. Till det utvecklingsarbetet har många bidragit både i rådslag och genom debattböcker som "Att riva plåstret". Och för att citera Stig-Björn Ljunggren som på Robert Noords blogg kommenterar:
Ordet “kunskap” finns inte i hennes artikel vad jag kan se….och resonemanget gäller inte bara skolan utan hela offentliga sektorn, det är en fint skriven artikel på temat att skruva tillbaka till den gamla goda tiden när valfriheten var begränsad
För egen del kompletterar jag gärna de perspektiven med det som jag också saknar: Hur ska socialdemokratin skapa en skola där alla har goda möjligheter? Skolan är och har länge varit en spegling av det klassamhälle vi lever i. Hur bryter vi det? En fråga som jag inte sett några större bidrag till på ett tag. Och frågan är väl om jag har sett något sen jag fick studiecirkeln "Skolan - ett klassamhälle?" som ganska ung SSU:are i slutet av...70-talet. Egentligen fattar jag inte varför det ibland verkar vara helt omöjligt i en S-diskussion få ihop båda perspektiven.

Läs mer:
- Ledaren, E-kuriren.
- Ledaren, Sydsvenskan.

Några bloggar:
- Eget blogginlägg: Viktig S-linje om begränsning av skattefinansierade vinster.
- Roger Jönsson, Anna Vikström, Sagor från livbåten, Veronica Palm, HBT-sossen, Dag Larsson, Peo Wågström,.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

tisdag 28 juli 2009

Borgerlighetens valvinnarrecept










Läser den förträffliga bloggen The Campaign Dossier som idag har inspirerats till inlägg av magasinet NEO. Här skriver Anders Edwardsson om vad borgerligheten bör lära sig av historien för att vinna val. Den något märkliga slutsatsen är att det är genom ett vandrande åt höger som segrarnas frukter växer.

Borgerligheten har en historia sedan rösträtten blev allmän där vinster är undantag och förluster regel. Förklaringen är enligt AE
att svenskarna faktiskt hela tiden velat ha en klart borgerlig politik. Det var de (få) gånger som de borgerliga enades och tog strid mot socialdemokratins värderingar som val vanns.
Man får utgå från att om svenskarna faktiskt hade önskat en borgerlig politik så hade man röstat fram en sådan. Och för oss som har den sällsynta åkomman att vi älskar att borra oss ner i djupa analyser av politisk strategi och kommunikation är det överraskande att analysen landar i att Reinfeldt gjorde fel valet 2006 när man faktiskt vann.

I boken "Det sovande folket" beskrev Fredrik Reinfeldt utgångspunkten för borgerligheten i Sverige.
Till grund för varje bostadskvarter, daghem, undervisningstimme i skolan eller idrottsanläggning ligger oftast socialdemokratiska idéer och beslut. Än viktigare är de spår som deras politik mentalt har efterlämnat hos vanliga människor. Det går inte att peka på, det är ingenting konkret och de flesta människor skulle inte ställa upp på att de är offer för socialdemokratisk hjärntvätt. Det gör det inte mindre sant
De tog några år innan han fick chansen att pröva. Men utslaget bekräftade väl att analysen var rätt.

Årtalen då val har vunnits och val förlorats talar knappast heller för Edwardssons tes. Valet 1976 tar AE som exempel och menar att löntagarfonderna var avgörande. Visst fanns de i debatten. Men det fanns mycket annat som sannolikt hade större inverkan: kärnkraften stod i fokus, S hade regerat i 44 år och det fanns möjlighet att spela på "ge andra chansen"- temat. Dessutom hade socialdemokraterna drabbas av en del affärer under valåret som också tyngde. Bland dessa Astrid Lindgrens "Pomeripossa" direkt vände sig till finansminister Sträng med en berättelse om de orimliga marginalskatterna. I valet ökade (m) med 1,3 procent och folkpartiet 1,7. Centern backade 1 procent, S 0,9 och VPK med 0,5.

1982 är nog mer det ideologiska val som AE påstår skulle gynna borgerligheten. Då stod krisbekämpning, arbetslöshet och de borgerligas underskott i fokus. Palme berättade om staplar med pengar som illustration på underskott. Löntagarfonder gjordes i ny variant till en huvuddel i krisprogrammet Framtid för Sverige. S kunde återta regeringsmakten.

Ingemar Hansson på bloggen skriver i sin kommentar:

Problemet med Edwardssons tes är naturligtvis att det var just moderaternas “vänstersväng” som fick väljarna att våga lägga sin röst på åt “höger”. Detta var inte bara “en mindre del i segern” som Edwardsson uttrycker det utan snarare en högst väsentlig del.

Att Socialdemokraterna dessutom gjorde det strategiska misstaget att försöka ignorera jobbfrågorna spelade Alliansen rakt i händerna.
Ett annat perspektiv finns möjligen till detta. Med viss reservation för att de tillfällen då de borgerliga fått möjlighet att leda Sverige har varit sparsamt räknade. När förlusterna kom 1982 och 1994 var det efter mandatperioder då statsfinanserna hade försämrats. Till en del beroende på konjunkturlägen. Men också genom att borgerlighetens splittrade ambitioner med både skattesänkardrömmar och reformiver drev ekonomin i fritt fall. Det sägs att historien brukar upprepa sig.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

.






Det yttersta ansvarets yttersta konsekvenser











Enligt lagen har kommunen "det yttersta ansvaret" för de medborgare som vistas där. Det är socialtjänstlagens text men handlar om mycket annat i välfärd och för att samhället ska fungera. För att kunna betala för detta tar kommunen ut skatt. Eftersom alla medborgare har rätt till service oavsett om man bor i stad eller glesbygd, om man är rik eller fattig, så omfördelas också pengar. Den vänliga staten ser också till att kommunerna för vissa ändamål får lite extra pengar.

Samtidigt har staten genom lag sagt att kommunen, som inte alldeles själv kontrollerar det, ska ha balans i sin ekonomi. Här är staten själv lite osäker på vad man menar och återkommer ibland med översyner om detta så kallade "balanskrav" och hur det ska beräknas. Här finns ett par hakar: Om lagen bara kan följas genom att spara i välfärden får man så att säga "skit" från staten. Och från medborgarna, särskilt i deras roll som väljare en söndag vart fjärde år.

För den som har fått förtroendet av vara kommunpolitiker kan situationen bli ganska hopplös. Ansvar. Krav att inte höja skatten. Krav att sänka kostnader. Krav på fler elever som klarar skolmål. Krav på fler förskoleplatser. Krav på mer och bättre äldrevård. Krav på mer till kultur och fritid. Krav på god infrastruktur. Krav på att ta hand om de allt fler arbetslösa som tidigare fick jobb, en åtgärd av arbetsförmedlingen eller en högre a-kassa men som nu behöver kommunens sociala pengar. Alla dessa krav och uppdrag förekommer inte sällan samtidigt som starka önskemål finns om sänkta skatter, om än från ett mindretal medborgare. "Den enskildes frihet", ni vet.

Regeringen med Odell
som kommunminister är ingen lyckoframbringande församling utifrån kommunperspektiv. Nu visar man näven mot kommunerna och kräver ordning. Samma församling som så sent som i april lade ramar för en budget för staten nästa år med en bråkdel av extra stöd till kommunerna jämfört med behov. Därtill inget mer 2009, något som lägger en bas för kommande underskott. Grunden ÄR inte i de flesta fall att man kommunalt har byggt drösvis sportanläggningar som drar ner ekonomin.

Nu slår kostnader för arbetslösheten och de minskade intäkterna som jobbkrisen för med sig igenom. Som också Alliansfritt Sverige berättar idag håller man i stället för att göra något åt problemen på med sifferjollrande och fejk för att allt ska se ljusare ut.

Arbetslösheten är grundproblemet också för hotet mot välfärden, något som borde förlänga regeringens sammanträden på torsdagarna ordentligt framöver om både enskildas situation, kommunekonomierna och alliansens möjligheter i nästa års val ska kunna förbättras.

ps: som bekant finns några kommuner och landsting där politikerna, oftast det blåa laget, har ett direkt ansvar för att pengarna inte räcker till välfärden. Där har man ibland valt att ta ut mindre skatt trots vetskapen om att behoven egentligen kräver att man har mer pengar! .


Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Viktig S-linje om begränsning av skattefinansierade vinster

Det var en sekunds "Yes" som kom i mina tankar när jag läste DN Debatt. Nu var det Carin Jämtin som stod för artikeln och inte något som partistyrelsen formellt bestämt om. Men att Carin nu tar upp det jag själv har efterlyst i flera inlägg är efterlängtat.

Precis som är vanligt i andra länder vill hon ha en begränsning av hur mycket av våra skattepengar som kan gå till privata företags vinster. För det är det artikeln handlar om. Det är inget ställningstagande till privat/offentligt. Carin Jämtin skriver i stället:
Människor som har brunnit för en viss idé har fått möjlighet att i egen regi utveckla sina verksamheter på ett sätt som kanske annars inte skulle ha varit fallet. Valfriheten och konkurrensen har inneburit att nya idéer kunnat växa sig starka.
Det handlar vad jag kan tollka, heller inte om att med "snålhet" som piska tvinga bort initiativ. Det handlar om att varje krona av dina och mina pengar ska användas klokt. Carin skriver vidare och belyser den prioritering det alltid är att avstå från att reglera vinsterna:
År 2007 fick aktieägarna i friskolorna i Stockholms län 39,6 miljoner kronor i utdelning, enligt en sammanställning av SVT:s Rapport. I hela Sverige var utdelningen 84 miljoner kronor. Själva vinsterna var ännu större. Samtidigt slutade mer än var tionde elev nian utan att ha behörighet till gymnasiet.

I stället vill Jämtin att

vinster som kan göras ska i stället användas till att finansiera höjd kvalitet, såsom bättre mat för äldre eller utökad stödundervisning i skolan, eller på annat sätt komma skattebetalarna till godo
Jag minns rubrikerna om Maria Beroendecentrum: 84 miljoner av skattepengarna till ägaren. Jag minns artikeln om vårdcentralernas 34 miljoner till privata doktorer. Jag minns också skandalföretaget Avesinas vinstrapporter.
Det finns svåra avvägningar. En privat entreprenör som faktiskt håller kvaliteten, som kanske till och med får ett bättre resultat genom att jobba smartare, och därmed kan få en vinst: hur mycket av det är acceptabelt som vinster och hur mycket ska gå tillbaks till verksamheten?

Ibland har jag funderat över var näringslivet finns. Anna-Stina Nordmark-Nilsson på Företagarna borde vara en av de första att rycka ut till Carin Jämtins försvar. Det finns ingen som helst anledning av vissa branscher av företag och vissa entreprenörer ska ha fri dragningsrätt på skattepengar för att skapa sin lönsamhet. Nu börjar också ägarbyten inom ex vården. Privata riskkapitalbolag som verkar internationellt som tar över ägande. "De privata alternativen" blir helt andra företag än de lite smågulligt beskrivna "starta eget"-företagen som en del gärna vill beskriva det som.

I mer ideologiska inlägg har jag efterlyst viktiga debatter för socialdemokratin att ta inför och på kongressen. Carin Jämtins artikel är ett exempel på det jag har väntat på. Hon vill dels att regeringen utreder men också att kongressen lägger fast en S-linje om begränsade vinstutdelningar. Må debatten rasa kreativ och konstruktiv.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

måndag 27 juli 2009

Sanning eller konka - lämplig lek för landets jordbruksexperter?

Det är inte lätt att försöka vara miljömedveten matkonsument. Många minns EU-parlamentarikern Marit Paulsens utskåpning av det miljövänliga odlandet. Det har nu, om jag hängt med, följts av en ny het debatt mellan sakkunniga på området.

De flesta som idag är förvirrade såg nog Rapportsändningarna i går. "Experter" berättade att ekologiskt odlad mat är mer skadlig för miljön en det konventionella jordbruket. Färre, men säkert någon, har följt debatten på SvD:s Brännpunkt där också experter som ju borde ge oss konsumenter råd och stöd i stället verkar slänga skit på varandra. För att inte sabotera alla viktiga förändringar mot mer miljönhänsyn också i jordbruket vore det en välgärning om någon sakkunnig kunde reda ut vad som gäller. I min lekmannavärld borde det finnas någon form av objektiv kunskap att förmedla. Eller?


I en rad inlägg har, vad jag förstår av de många titlarna som omnämns, "experterna" på att odla framför olika syn på vad som är bra och dåligt. "Mot"-sidan verkar ha startat debatten och fick också vara tongivande i gårdagens TV-inslag. Enligt dessa röster är "ekobonden" en naturromantiker vars insatser för miljön inte kan beläggas i forskning. Ytterligare en med titel "bekräftar" MOT-sidans argument idag.

Det vi kan kalla FÖR-sidan som alltså gillar eko-produktion har också bidragit till debatten. Här finns precis som på NEJ-sidan forskare från SLU och här bidrar också svenska riksdagsledamöter med argument FÖR. Som myndighetstrogen medborgare försöker jag hitta någon "övernivå" som kan ge ett slutgiltigt besked om jag ska köpa ekologiskt eller inte. Jag går förstås till Jordbruksverket. Myndigheten har ett avsitt på hemsidan om ekologiskt odlande och jag drar snabbt slutsatsen att det är okey. De skriver också:
Den ekologiska produktionen utgör ett led i utvecklingen mot en uthållig livsmedelsproduktion. Regeringens mål är att den certifierade ekologiska odlingen ska vara minst 20 procent av landets jordbruksmark 2010
Jag får faktiskt lita på regeringen.
Den här gången. Därför ställer jag mig förstås på FÖR-sidan. Men är jag egentligen då en riktig miljöbov??

Lennart Holmlund har tänkt samma tankar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Nya mörka siffror om jobben

Jag skrev att det finns anledning till sommarjobbävning. Det är fortfarande angeläget. Ser att Arbtesförmedlingen har släppt nya siffror om arbetsmarknadsläget. Förre veckan hade man 248.606. inskrivna. Det är en ökning med 75 procent eller 106.545 personer jämfört med 2008. Enligt preliminära siffror för juli har 3.875 varslats om uppsägning. Förra året var siffran för hela juli 2.398.

Samtidigt har antalet personer som fått ett arbete med hjälp av stöd minskat med 11.452 från förra året till 73.663. Förmedlingens sista dystra uppgift är att antalet anmälda platser till förmedlingarna sjunker, 3.218 nya platser förra veckan, en minskning med 2 169 jämfört med samma tid förra året.

Jag tycker att den borgerliga regeringen kunde vara lite mer på hugget och offensiva för att möta jobbkrisen!

Läst i DN / Svd.
Läs också:
- Katrine Kielos Aftonbladetledare: "Krisen slår olika med drabbar båda könen"
- Mattias Josefsson, Ulricehamnsbloggen: "Ge Sverige möjligheten till fler och grönare jobb"

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

10 viktiga röster om vårdval Stockholm

[KORRIGERAD LÄNK NEDAN] I samband med Almedalsveckan ordnade (S) i landstinget ett "vårdvalsmingel". Där delades också en antologi ut till deltagarna om olika perspektiv på Vårdval Stockholm. Jag skrev ett inlägg om detta med några citat och egna kommentarer. Nu ser jag i sommarens mailskörd att antologin nu har lagts ut på nätet. Du hittar den här.

Skriften innehåller följande delar och har skrivits av dessa personer:

  • Förord – Patientmakt och rättvisa går att förena - Ingela Nylund Watz
  • Tio punkter för ett rättvist vårdval - Curt Persson, Ola Johansson
  • Vårdval i praktiken: Ole, dole, doff…- Nikolaj Sörensen
  • Undersköterskan får inte plats i Vårdval Stockholm - Elisabeth Hammarstedt
  • Se hela människan – inte bara enskilda symptom - Hasan Dölek
  • En läkares utvärdering av Vårdval 2009 - Paul Erling
  • Vårdval på Vårdförbundets vis - Anna-Karin Eklund
  • Rättvist vårdval – några socialmedicinska aspekter - Bo Burström
  • Fri etablering med social hänsyn - Lasse Källström
  • Ge distriktssköterskor ett eget uppdrag i vårdvalet - Kristina Blommé
  • Rättvist vårdval kräver hänsyn till boendesegregation - Per Wändell
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bra med mer sjukvård och mindre byråkrati

Ser i SvD att socialdemokraterna vill minska på byråkratin i vården. Partistyrelsen har klubbat förslag till sjukvårdspolitiskt program där detta ingå. Inriktningen är att läkare och sjuksyrror ska använda i alla fall halva tiden till direktkontakter med patienten. Det är bra.

Och även om jag tycker att bloggaren "Den hälsosamme ekonomisten" dvs Mattias Lundbäcks,(tidigare Svd-ledaren, nu sakkunnig i regeringskansliet) jämförelse med Ny demokrati är patetisk så delar jag varningen att alltför stor frånvaro av byråkrati kan gå ut över patientens säkerhet vilket förstås inte får ske. Min erfarenhet från vården i Stockholm och effekterna av Vårdval Stockholm är att det nu sker en byråkratisering när läkare och sjuksköterskor mer och mer får göra pappersjobb och räkna intäkter till vårdcentralen i stället för att möta patienter.

Sjukvårdsprogrammet talar också om nationell certifiering av vårdgivare. Här tror jag på en "viss" debatt. Ylva Johansson säger till SvD:
–I stora delar av sjukvården kommer det inte att spela någon roll vem som utför jobbet så länge de är certifierade. Bara när det gäller akutsjukvården vill vi att den ska stanna kvar i offentlig regi och det gäller särskilt universitetssjukvården
Jag hoppas att det finns ambitioner med i programmet för hur landstingens egenverksamhet ska utvecklas. Sen är verkligheten sådan att debatten om det ska vara offentligt eller privat är fullständigt "off" när det gäller Stockholm. En stor del ÄR redan privat och till detta ska/måste (S) förhålla sig, inte fastna i en debatt om något som redan ÄR. De styrsystem som är kvar måste användas mer aktivt: Ersättningssystem, krav på att politiker faktiskt tar ansvar för hur vårdens resurser fördelas, omfördelas och var de etableras. Hela arbetet med kvalitetskrav.

Bra också att man markerar mot att sjukhus kan blanda privat och offentlig finansiering. Den som läste mitt inlägg om varningar för en utveckling av vården enligt den amerikanska modellen förstår jag vad menar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Propagandaapparaten Rosenbad: Sekretariatet för kommunikation EU 2009 (KOM-09)

Jag är helt övertygad om att Timbros debattartikel i dagens DN är berättigad. I den omfattande byråkrati som EU-maskineriet utgör finns med stor säkerhet sådant som inte borde betalas av skattemedel. Debatten om hur institutionerna använder pengarna är förstås alltid viktig. Timbro ifrågasätter en liknande företeelse som jag själv tog upp före EU-valet. Då handlade det om landstingets politiserade kommunikation. Ingen debatt kom dock igång med det inlägg, tyvärr.

Däremot blir jag skeptisk över att det är just Timbro som tar upp debatten. När en byrå med så nära band till den svenska regeringen (och en stor stockholmsmorgontidning) kräver minskade anslag till den sektor där man i alla fall delvis verkar själv så blir bevekelsegrunden lite dimmig. Ser också att man hade ett liknande utspel inför Almedalen. Även där tycker jag det är motiverat att "utanförstående" granskar. Då var det regeringens cocktailpartyn som ifrågasattes. Men visst kan man häpna av att just TIMBRO då skrev i Expressen, hur riktigt det är skrev något som jag hoppas att fler än jag kommer att minnas:
Men det är principiellt och demokratiskt fel att myndigheter, offentliga bolag och tankesmedjor med hjälp av skattepengar propagerar för en viss politisk linje
Man kunde också har haft synpunkter på regeringens och ordförandeskapets "propaganda". För egen del var det nog de osedvanligt bra bilderna på ordförandeskapets hemsida som fick mig att förstå att en särskild satsning måste ha gjorts. Och visst är det så. Regeringen har nu det som kallas Sekretariatet för kommunikation EU 2009 (KOM-09) Regeringen har en väl genomarbetat kommunikativ strategi och plattform för ordförandeskapet. Allt annat hade förstås varit tjänstefel. Men det ligger nog nära det som Timbro angriper i artikeln.

Regeringen har bestämt mål för kommunikationen under ordförandeskapet. Ja, till och med lagt fast visioner om den:
Regeringens visioner för ordförandeskapet är:
• Det svenska ordförandeskapet ska vara framgångsrikt och Sverige ska därigenom etablera sin roll som tillhörande EU:s kärna.
• Svenska folkets förtroende för EU som samarbetsorgan ska öka till samma nivå som förtroendet för riksdag och regering.
• Svenska folket ska uppleva att de ingår i ett europeiskt sammanhang och i större utsträckning identifiera sig som européer
Med kommunikationen ska följade mål uppnås:
Målen för regeringens kommunikationsarbete är att:
• Öka kunskapen om den svenska regeringens EU-arbete (kännedom).
• Stimulera till dialog om sakfrågorna och särskilt visa sambandet mellan EU och människors vardag (engagemang).
• Visa fördelarna med EU-medlemskapet i Sverige (attityd).
• Ge ett positivt intryck av Sverige i EU, och det svenska ordförandeskapet i tredje land.
I plattformen anges t.ex att insatserna ska bidra till att:
Journalister ska även få en god förståelse för EU-ordförandeskapets uppdrag genom att representanter för RK och ordförandeskapet på ett begripligt sätt förklarar förutsättningarna
Det är viktigt
att granska hur makten, all makt, använder sina resurser. Därför är Timbros ifrågasättande viktigt. Däremot kunde granskningen med större trovärdighet ha gjorts av andra. Att man utesluter den regering som man själv har så täta band med från kartläggningen underminerar tyvärr lite av "stinget" i dagens DN Debatt.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

söndag 26 juli 2009

Global nedräkning 1


Presentkortet
som gällde på Akademibokhandeln resulterade i att jag köpte boken "Global nedräkning" av de
Harald Schumann & Christiane Grefe. Boken som kom tidigare i år är en uppföljning av 90-talets storsäljare Globaliseringsfällan.








Schumann&Grefe vill i sin nya bok "gå till botten" med tre viktiga frågeställningar:
- hur ska vi få kontroll på den internationella finansindustrin?
- hur ska vi övervinna massfattigdomen i utvecklingsländerna och den sociala spänningen i välståndsländerna?
- hur ska vi kunna ersätta fossila och nukleära energiresurser med förnybara energikällor?
Bokens baksida avslutar med frågan: "Men räcker tiden till för att ställa om vår livsföring"?

Jag valde nog just den här boken därför att jag hade ett närliggande tema i tankarna. Hade läst om EU-ministrarnas avslutande möte i Åre och bl.a. bloggat om det. Men tanken hade gnagt långt tidigare. Ett tillfälle var vid årsmötet med Huddinges Naturskyddsförening förra hösten:

Gäster var teatergruppen Sweet Dreams. Min tanke då var att jag saknade debatten från förr: om resursförbrukning, slöseri, kommersialismens avigsidor, den rättvisare ekonomiska världsordningen som påstod behövdes, den onödiga konsumtionen som tär på ändliga resurser? Och varför är rösterna inte fler och inte högre när de behövs kanske mer än någonsin? Även i arbetarrörelsen?

Eller är det så att de som försökte lyckades oerhört bra att få ut debattens positiva sidor men att mottagarna valde bort de mörka? Stefan Edman tillhör de lysande kommunikatörerna i miljöfrågor. Han är genuint positiv men med en ordentlig analys av det farliga utgångsläget i dag. I boken Världens chans blir farorna förvisso till möjligheter. Men varningarna är tydliga. Vi har bara ett jordklot men ska vi långsiktigt klara av att leva så här och låta alla göra det så krävs 10 till. Så blev det med hans arbete åt förra regeringen med Gröna folkhemmet.

Det verkar ändå som om de flesta av oss hoppas på att "allt löser sig ändå". "Tillväxten har alltid fixat allt. Gröna jobb är både viktigt och hållbart. Nu sätter vi procentmål för klimatutsläpp. Nu har vi snart ett Kyoto 2".
Jag ifrågasätter om vi- de flesta - faktiskt tror eller inser (hur man nu ser det) att vi behöver konsumera mycket mindre om andra ska kunna komma upp till anständig / basal nivå. Om vi inte gör den livsstilsförändringen så må vi hur mycket som helst hylla livets alla friheter och bekvämligheter från en annan plats än Tellus.

Dagens DN debatt handlar om den ena krisen. Finanskrisen. Den ekonomiska krisen Det är global och den slår mot alla. Den slår mot jobben och ökar samhällets bördor för arbetslöshetens kostnader. Det slår mot välfärden. Ja, nu slår den till och med mot svenskt golfspelande.

Redan i Global nedräknings inledning får man perspektiv som kanske de ekonomiskt kunniga har följt länge:
- den amerikanska skuldsättningen som gör att man funderar över om inte USA är en helt nytt land. Ekonomiskt allt mer knutet till Asien.
- de G8-länder som nyligen träffades: symboliken för de gamla kolonialmakterna men med betydligt mindre ekonomisk makt än förr. Samtidigt som de nya dominanterna saknas runt bordet.
- haveriet av hyllningarna till den kapitalism som inte klarar sig utan sin stat.
- kopplingen mellan hoten: ekonomin, klimtat och miljö, fattigdomsbekämpningen, krig och fred
Jag ska läsa boken i långsam takt med ett och annat blogginlägg under tiden. Jag tar gärna emot dina tankar och funderingar, både om du har läst boken, om du är nyfiken på den eller "bara" brinner för att diskutera de här verkliga överlevnadsfrågorna.

Fler bloggar:
-Martin Ackerfors, Mona for president,

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Debatten om omskärelse i ett piratperspektiv?

Har man sett ett gossebarn som blivit stympat i ett smutsigt garage eller på en köksbänk av en person som inte vet vad han gör – det är ingen trevlig syn - tycker vi att det är befogat att erbjuda ett säkert alternativ.
Det säger chefsläkaren Pelle Larsson vid hälso- och Sjukvårdsnämnden i Stockholm till DN. Det sammanfattar väl ganska bra varför politikerna i nämnden på tjänstemännens förslag, och i nästan full enighet, beslutade rekommendera SKL att fastställa riktlinjerna om icke-medicinsk omskärelse. Något som för många av oss är obegripligt svårt att förstå. Något som många läkare också vägrar utföra. Något som har perspektiv som Humanisterna belyste i en Svd-artikel för en tid sen. Men som finns och inte sällan på det sätt som Pelle Larsson berättar. Kristian Krassman utvecklar på ett bra sätt frågan.

Omskärelse är inte bara en fråga som upprör och engagerar. Den verkar nu också bli en fråga där Piratpartiet tar steget vid sidan om sina "kärnfrågor" och börjar diskutera också annat, exempelvis detta. Ser att partiledaren Rick Falkvinge idag gör ett utspel mot omskärelse, om än med starka markeringar om "privat åsikt". För den som tycker att det är viktigt att PP fortsätter sin öppenhet och interna debatt om vad man tycker i andra frågor än "kärnområdet" så kanske just det här är en orimlig fråga att "döma partiet" för. Det finns sannolikt olika uppfattningar inom alla partier.

Diskussionen startar dagarna efter att partiet har börjat diskutera om man ska ställa upp i kommunalval 2010. Jag bloggade själv om det jag tycker är självklart: man måste göra grovjobbet. Erik Laakso, som föresten berättar om en artikel i medier med rubriken Piratpartiet borde inte behövas, tog också tag i diskussionen om Piratpartiet och kommunpolitik i ett inlägg.

Valet nästa år kan bli mycket jämnt. Det innebär att Piratpartiets roll kan bli utomordentligt viktig. Hur ställer man sig i frågor som rör kommun och landsting? Men ta exemplet med omskärelse av pojkar: som många andra är det också en riksdagsfråga. På Rick:s hemsida debatteras inlägget och signaturen HR skriver:
När Rick och PP har vågmästarmakten så passar sig det inte om att blogga om vad som helst innan Rick och PP bestämt vem som blir statsminister
Som sagt: väl medveten om att just den här frågan kan vara särskilt svår för alla, är det om man en sekund bortser från vad det handlar om, också en fråga bland väldigt många som kommuner, landsting och riksdag beslutar om. Vad kommer Piratpartiet att tycka och röstar för eller emot? PP kan avgöra vem som regerar efter nästa val. Det kräver att man berättar före valet vad man tycker och tänker.

Fler bloggar:
Kristian Krassman, Mattias Andersson, Kent Persson, Paul Lindquist, Andreas blogg, Kent Persson om PP,
Blogginlägg på Knuff.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,