För ett halvt år sen skrev jag ett inlägg om "arbetsgivare med överspända muskler". Efter en sommar som sannolikt varit riktigt vilsam för direktörerna på Svenskt Näringsliv, drog propagandamaskinen igång på allvar. Huvudtemat när "höstterminen" började var att facket inte hade stöd av sina egna medlemmar och att medlemmarna egentligen vill förhandla lönen själva. Något som inte stämmer med vad dessa medlemmar säger till de fack de är just...medlemmar i. Budskapen har också varit att ungdomslöner måste införas, att facket är oansvariga och senast i går morse kritik mot sympatiåtgärder.
Ett halvår senare kan Sverige stå inför storkonflikt. Svenskt Näringsliv i dess olika skepnader har drivit kampanj sen dess. Sedan länge har man låst fast hela det svenska förhandlingsarbetet efter egna principer: Det är procent som gäller och det är 2,6. Varken mer eller mindre. Punkt slut. Att lågt betalda kvinnor får ut sämre om enbart procenten får styra bryr man sig inte. Man langar fram sin förhandlingsframställan och lämnar rummen. Det handlar säkert om förhandlingarna i sig, hårt styrda från Svenskt Näringsliv men också om maktdemonstration och markeringar. I ett läge där facken har tappat medlemmar efter den kraftiga höjningen av a-kasseavgifterna, i ett läge med hög arbetslöshet då människor ofta känner sig otrygga och med en borgerlig regering som, trots kritik på en del punkter, garanterar att näringslivets intressen bevakas där, känner man musklerna pumpa. Ibland frågan man sig på vad och med vilken slags energi.
Handels och LO-samordningens krav gäller 860 kronor plus 100 kronor för att utjämna skillnader mellan mans- och kvinnodominerade yrken. Kronor. Skulle procent användas, som arbetsgivarna vill, blir utfallet ett annat. Som LO-samordningen påminde om i en debattartikel:
En butiksanställd tjänar i snitt 21 300 kronor i månaden. Med samma procentuella påslag får hon 220 kronor mindre i löneökning jämfört med vad anställda i ett mansdominerat LO-yrke redan har fått.Det handlar totalt sett om 20 procent av lönesumman. Det påstås hota samhällsekonomin. Frågan är om det egentligen inte är mer prestige och tuppfjädrar än verkliga förhandlingspositioner. Tonen har andats det under lång tid. Linjen i den långa kampanjen är uppenbar. Vägran att förhandla efter att ha kastat över sina förhandlingsbud styrker hypotesen. Idag efter klockan tio vet vi liter mer om läget.
Mer: DN-led. SvD-led, Eget inlägg om Union busting, Martin Moberg, Henkas blogg, Röda Berget,
Ekot1, Ekot2,
Läs fler inlägg på portalerna NetRoots och Politometern
Intressant Läs även andra bloggares åsikter om politik, svenskt näringsliv, LO, avtal 2012,
